Andra Moseboken 5:1–23
5 Sedan gick Mose och Aron in till farao och sa: ”Så här säger Jehova, Israels Gud: ’Släpp mitt folk, så att de kan fira en högtid åt mig i vildmarken.’”
2 Men farao sa: ”Vem är Jehova?+ Skulle jag släppa Israel bara för att han säger det?+ Jag känner inte någon Jehova, och jag tänker absolut inte släppa Israel.”+
3 Men de sa: ”Hebréernas Gud har sänt ett budskap till oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i vildmarken och offra åt Jehova, vår Gud.+ Annars kommer han att straffa oss med sjukdom eller svärd.”
4 Då svarade Egyptens kung: ”Mose och Aron, varför försöker ni hindra folket från att arbeta? Tillbaka till ert arbete!”*+
5 Han fortsatte: ”Arbetarna i landet är ju många. Trodde ni verkligen att de skulle få slippa ifrån sitt arbete?”
6 Samma dag befallde farao slavdrivarna och förmännen:*
7 ”Ni ska inte längre ge folket halm till tegelstenarna.+ Låt dem samla halmen själva i stället.
8 Men ni ska kräva samma mängd tegelstenar som tidigare. Minska inte kvoten, för de är lata! Det är därför de säger att de vill gå i väg och offra åt sin Gud.
9 Se till att de jobbar hårdare! De ska ha så mycket att göra att de inte hinner lyssna på några lögner.”
10 Så slavdrivarna+ och förmännen gick till folket och sa: ”Så här har farao sagt: ’Jag ska inte längre ge er någon halm.
11 Ni får själva samla halm där ni kan hitta den. Men mängden tegelstenar ska fortfarande vara densamma.’”
12 Då spred folket ut sig över hela Egypten och samlade minsta stubb för att ha som halm.
13 Och slavdrivarna fortsatte att pressa dem och säga: ”Ni ska producera samma dagskvot nu som när ni fick halm.”
14 Dessutom slog slavdrivarna de förmän som de hade utsett bland israeliterna+ och sa: ”Varför har ni inte gjort lika många tegelstenar som förut? Ni har varken lyckats i går eller i dag!”
15 Då gick israeliternas förmän till farao och klagade: ”Varför behandlar du dina tjänare så här?
16 Vi får ingen halm, men ändå kräver slavdrivarna att vi ska göra tegelstenar. Vi blir slagna, fast det är ditt folk som bär skulden.”
17 Men han sa: ”Lata, det är vad ni är!+ Det är därför ni säger: ’Vi vill gå i väg och offra åt Jehova.’+
18 Gå tillbaka till ert arbete! Ni ska inte få någon halm, men ni ska fortfarande tillverka lika mycket tegel.”
19 Då insåg israeliternas förmän att de var mycket illa ute på grund av befallningen: ”Ni får inte sänka kravet på den dagliga mängden tegelstenar.”
20 Sedan träffade de Mose och Aron, som stod där och väntade när de kom ut från farao.
21 Och de sa till dem: ”Må Jehova se vad ni har gjort och döma er. Det är ert fel att farao och hans tjänare avskyr oss,* och ni har satt svärd i händerna på dem så att de kan döda oss.”+
22 Mose vände sig då till Jehova och sa: ”Jehova, varför har du behandlat detta folk så illa? Varför skickade du mig?
23 Ända sedan jag gick in till farao för att tala i ditt namn+ har han behandlat folket sämre än någonsin,+ och du har inte gjort något för att befria ditt folk.”+
Fotnoter
^ Eller ”era bördor”.
^ Dvs. förmän utvalda bland israeliterna.
^ Eller ”Ni har gjort oss till en stank för farao och hans tjänare”.
