Andra Samuelsboken 16:1–23
16 David hade hunnit en bit bort från krönet+ när Siba,+ Mefibọsets+ tjänare, kom och mötte honom med ett par sadlade åsnor. De var lastade med 200 bröd, 100 kakor russin, 100 kakor sommarfrukt* och en stor kruka vin.+
2 ”Varför har du med dig allt detta?” frågade kungen. Siba svarade: ”Åsnorna ska kungens familj ha att rida på. Brödet och sommarfrukten är till dina män,* och vinet är till dem som blir utmattade i vildmarken.”+
3 Kungen frågade: ”Och var är din herres son?”*+ Siba svarade: ”Han stannade kvar i Jerusalem, för han sa: ’I dag kommer israeliterna att lämna tillbaka min fars kungadöme till mig.’”+
4 Då sa kungen till Siba: ”Allt som tillhör Mefibọset ska bli ditt.”+ Siba svarade: ”Jag böjer mig ner för dig. Må jag alltid vara till din belåtenhet, min herre och kung.”+
5 När kung David kom fram till Bạhurim kom det ut en man därifrån som var av Sauls släkt. Han hette Sịmei+ och var son till Gera, och han skrek förbannelser över David.+
6 Han kastade sten på kung David och hans tjänare och även på folket och de mäktiga krigarna som stod på båda sidor om honom.
7 Sịmei förbannade honom och skrek: ”Ge dig i väg, försvinn, din mördare!* Din skamfläck!
8 Jehova låter blodskulden för Sauls hus drabba dig. Du tog kungadömet från Saul, men nu har Jehova gett det åt din son Ạbsalom. Du bär på blodskuld, och nu är det ute med dig!”+
9 Då sa Ạbisaj, Serụjas son,+ till kungen: ”Varför ska den där döda hunden+ få förbanna min herre och kung?+ Med din tillåtelse går jag dit och hugger huvudet av honom!”+
10 Men kungen sa: ”Vad har ni med det här att göra, ni Serụjas söner?+ Låt honom förbanna mig,+ för det är Jehova som har sagt till honom+ att göra det. Så vem har rätt att säga: ’Vad håller du på med?’”
11 Och David sa till Ạbisaj och sina tjänare: ”Min egen son, mitt eget kött och blod, vill döda mig.+ Så vad kan man förvänta sig av en från Benjamins stam?+ Låt honom vara, låt honom förbanna mig, för det är Jehova som har sagt att han ska göra det.
12 Jehova kanske ser min svåra situation,+ och Jehova kanske vänder förbannelserna som haglar över mig till något gott.”+
13 Så David och hans män fortsatte på vägen medan Sịmei gick bredvid David längs bergssidan och skrek förbannelser+ och kastade sten och jord mot honom.
14 Till sist var kungen och alla som var med honom framme, och eftersom de var helt utmattade vilade de.
15 Under tiden hade Ạbsalom och israeliterna som följde honom kommit till Jerusalem, och Ahitọfel+ var också med.
16 När arkiten+ Husaj,+ Davids vän,* kom in till Ạbsalom utbrast Husaj: ”Länge leve kungen!+ Länge leve kungen!”
17 Då sa Ạbsalom till Husaj: ”Är det så här du visar lojal kärlek mot din vän? Varför har du inte följt med honom?”
18 Husaj sa: ”Därför att jag är lojal mot den som Jehova och folket och alla Israels män har utvalt. Hos honom stannar jag.
19 Och jag säger det igen: Vem är det jag ska tjäna? Är det inte min väns son? Som jag har tjänat din far, så ska jag tjäna dig.”+
20 Senare sa Ạbsalom till Ahitọfel: ”Ge mig ett råd.+ Vad ska vi göra?”
21 Då sa Ahitọfel till Ạbsalom: ”Ligg med din fars bihustrur+ som han lämnade kvar för att se efter palatset.+ Då får hela Israel veta att du har förolämpat* din far, och det kommer att stärka modet hos dina anhängare.”
22 Då slog man upp ett tält åt Ạbsalom uppe på taket,+ och helt öppet*+ gick han in där och låg med sin fars bihustrur.+
23 På den tiden värderades Ahitọfels+ råd lika högt som ett ord från den sanne Guden. Så mycket respekterade David och Ạbsalom hans råd.
Fotnoter
^ Framför allt fikon, men förmodligen också dadlar.
^ Eller ”de unga männen”.
^ Eller ”sonson”.
^ Eller ”du som bär på blodskuld”.
^ Eller ”rådgivare”.
^ Eller ”blivit en stank för”.
^ Eller ”inför ögonen på hela Israel”.
