Apostlagärningarna 27:1–44
27 När det var bestämt att vi skulle segla till Italien+ överlämnade man både Paulus och några andra fångar till en officer från den kejserliga garnisonen som hette Julius.
2 Vi gick ombord på ett skepp från Adramỵttion som skulle lägga till vid hamnar längs provinsen Asias kust, och så seglade vi ut. Aristạrkus,+ en makedonier från Thessalonịke, följde med oss.
3 Dagen därpå lade vi till i Sidon, och Julius behandlade Paulus väl* och lät honom besöka sina vänner så att de kunde ta hand om honom.
4 Och när vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind.
5 Sedan seglade vi över öppet hav utanför Kilikien och Pamfylien och gick in till Myra i Lykien.
6 Där fick officeren tag på ett skepp från Alexandria som var på väg till Italien, och han tog oss ombord.
7 Under många dagar gick resan långsamt, och det var med nöd och näppe vi tog oss till Knidos. Och eftersom vinden hindrade oss från att komma vidare seglade vi in i lä av Kreta vid Salmọne.
8 Vi seglade med svårighet längs kusten och kom till en plats som kallas Sköna hamnar, i närheten av staden Lasẹa.
9 Det hade nu gått en lång tid – försoningsdagens+ fasta var redan förbi – och det började bli riskfyllt att segla. Därför varnade Paulus dem
10 och sa: ”Ni män, jag ser att sjöresan kommer att bli svår och leda till stora förluster när det gäller både lasten och skeppet. Ja, vi kommer till och med att riskera livet.”
11 Men officeren litade mer på kaptenen och skeppets ägare än på Paulus.
12 Eftersom hamnen var olämplig för övervintring ansåg flertalet att man skulle lägga ut därifrån och försöka ta sig till Fenix och övervintra där. Det är en hamn på Kreta som är öppen mot nordost och sydost.
13 Eftersom det blåste en sydlig bris tänkte de att de var så gott som framme, och de lättade ankar och började segla tätt utmed Kretas kust.
14 Men det dröjde inte länge förrän en våldsam stormvind, den så kallade Euroạquilo,* drog in över ön.
15 Skeppet fångades av den och vi kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och började driva.
16 Vi kom i lä av den lilla ön Kauda, men ändå var det bara nätt och jämnt att vi kunde rädda skeppsjollen i aktern.
17 När de hade halat den ombord började de förstärka skrovet genom att slå trossar om det. Och eftersom de var rädda för att gå på grund i Syrten* halade de seglet* och lät skeppet driva.
18 Nästa dag började de lätta skeppet eftersom vi kastades hit och dit av stormen.
19 Och på tredje dagen kastade de skeppets tackling överbord.
20 Vi såg varken sol eller stjärnor på flera dagar, och stormen rasade så våldsamt att vi till slut började förlora allt hopp om att bli räddade.
21 Dessutom hade ingen ätit på länge. Då ställde sig Paulus mitt ibland dem och sa: ”Ni borde verkligen ha lyssnat på mig och inte lagt ut från Kreta. Då hade ni sluppit de här svårigheterna och förlusterna.+
22 Men ge inte upp hoppet, för ingen av er kommer att mista livet. Det är bara skeppet som kommer att gå förlorat.
23 I natt kom det nämligen en ängel+ till mig från den Gud som jag tillhör och tjänar,*
24 och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren,+ och för din skull kommer Gud att rädda alla som är ombord.’
25 Så ge inte upp! För jag litar på Gud och på att det ska bli som han har sagt.
26 Men vi kommer att vräkas upp på en ö.”+
27 Det 14:e dygnet kastades vi av och an på Ạdriahavet, och vid midnatt började sjömännen ana att vi närmade oss land.
28 De lodade djupet och såg att det var 20 famnar,* så de fortsatte en bit och lodade igen, och då var det 15 famnar.*
29 Eftersom de var rädda att vi skulle driva mot klipporna kastade de ut fyra ankare från aktern och önskade att det skulle bli dag.
30 Sjömännen försökte fly från båten och firade ner skeppsjollen under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören.
31 Då sa Paulus till officeren och soldaterna: ”Om inte de här männen stannar kvar på skeppet kan ni inte bli räddade.”+
32 Då kapade soldaterna linorna till skeppsjollen och lät den driva bort.
33 Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta lite och sa: ”Nu har ni väntat och oroat er i 14 dagar, och ni har inte ätit något på hela tiden.
34 Se till att få i er något nu, det behöver ni för att klara er. Inte ett enda hårstrå ska gå förlorat på någon av er.”
35 När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför alla, bröt det och började äta.
36 Då blev alla hoppfulla och började äta de också.
37 Allt som allt var vi 276 personer* på skeppet.
38 När de hade ätit sig mätta började de vräka all spannmål överbord för att lätta skeppet.+
39 När det ljusnade kunde de inte känna igen landremsan,+ men de fick syn på en bukt med en sandstrand, och de bestämde sig för att försöka sätta skeppet på grund där.
40 De kapade ankarlinorna och lämnade ankarna i havet. Sedan lossade de styrårornas surrning, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
41 Men de drev mot ett rev som sköljdes av havet från båda sidor, och där gick skeppet på grund. Fören satt orubbligt fast, men aktern började brytas sönder i de kraftiga bränningarna.+
42 Då bestämde soldaterna att de skulle döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i land och fly.
43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att göra det. Och han befallde att alla som kunde simma skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land.
44 Sedan skulle de andra komma efter på plankor och vrakdelar från skeppet. På det sättet kom alla välbehållna i land.+
Fotnoter
^ Eller ”humant”.
^ Dvs. en vind från nordost.
^ Se Ordförklaringar.
^ Detta inbegrep troligen att man tog ner riggen.
^ Eller ”ägnar helig tjänst”.
^ Dvs. ca 36 m. Se Tillägg B14.
^ Dvs. ca 27 m. Se Tillägg B14.
