Apostlagärningarna 28:1–31
28 När vi var i säkerhet fick vi veta att ön hette Malta.+
2 Lokalbefolkningen* visade oss ovanligt stor medmänsklighet. De tog omtänksamt hand om oss och gjorde upp en eld eftersom det regnade och var kallt.
3 Paulus hade samlat ihop en hög torra kvistar och lade dem på elden när en huggorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand.
4 När öborna såg giftormen hänga från hans hand sa de till varandra: ”Den mannen måste vara en mördare, och även om han har blivit räddad ur havet har Rättvisan* sett till att han ska mista livet.”
5 Men han skakade av sig ormen i elden utan att bli skadad.
6 Folket trodde att han skulle svullna upp eller falla ner död. Men när de hade väntat en lång stund och det fortfarande inte hade hänt något ändrade de sig och började säga att han var en gud.
7 Inte långt från den här platsen hade Pụblius, den främste mannen på ön, några jordegendomar. Han tog emot oss gästfritt, och vi stannade där i tre dagar.
8 Det råkade vara så att Pụblius far låg sjuk i feber och dysenteri. Paulus gick in till honom och bad, lade händerna på honom och botade honom.+
9 Efter det började också andra öbor som var sjuka komma till Paulus och bli botade.+
10 De gav oss många gåvor för att visa sin uppskattning, och när vi skulle segla därifrån kom de och försåg oss med allt vi behövde.
11 Efter tre månader på ön seglade vi ut med ett skepp som hade ”Zeus söner” som galjonsbild. Skeppet var från Alexandria och hade legat för ankar vid ön under vintern.
12 Vi lade till i Syrakụsa och stannade där i tre dagar,
13 och därifrån seglade vi vidare och kom till Rẹgium. En dag senare började det blåsa en sydlig vind, och dagen därpå var vi framme i Putẹoli.
14 Där träffade vi några bröder, och de fick oss att stanna hos dem en vecka. Sedan fortsatte vi mot Rom.
15 När bröderna i Rom fick höra att vi var på väg gick de till Tre värdshus för att möta oss, och några av dem gick ända till Ạppius marknadsplats. När Paulus fick syn på dem tackade han Gud och kände sig mycket uppmuntrad.+
16 Till slut kom vi till Rom. Paulus fick tillåtelse att bo i en egen bostad tillsammans med den soldat som höll vakt över honom.
17 Tre dagar senare kallade han samman judarnas främsta män. När de hade samlats sa han: ”Bröder, trots att jag inte har gjort något ont mot vårt folk eller brutit mot våra förfäders seder och bruk,+ greps jag i Jerusalem och överlämnades åt romarna.+
18 Efter att de hade förhört mig+ ville de frige mig, för jag var inte skyldig till något som förtjänar dödsstraff.+
19 Men judarna motsatte sig det, och då blev jag tvungen att vädja till kejsaren,+ men jag var inte ute efter att anklaga mitt eget folk.
20 Det är anledningen till att jag ville träffa er och tala med er, för det är på grund av Israels hopp som jag bär dessa bojor.”+
21 De sa till honom: ”Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och ingen av bröderna som har kommit därifrån har rapporterat eller sagt något ont om dig.
22 Men det är inte mer än rätt att du själv får berätta om dina uppfattningar. Vi vet ju att den här sekten+ blir motsagd överallt.”+
23 De bestämde vilken dag de skulle träffas hos honom, och då var det ännu fler som kom. Och från morgonen ända till kvällen förklarade han saken för dem och vittnade grundligt om Guds rike, och med hjälp av både Moses lag+ och profeterna+ visade han att de borde tro på Jesus.+
24 En del av dem började tro på det han sa, men andra ville inte tro.
25 Eftersom de inte kom överens började de gå därifrån, men Paulus sa bara:
”Genom den heliga anden sa profeten Jesaja träffande till era förfäder:
26 ’Gå till det här folket och säg: ”Ni kommer visserligen att höra men inte alls förstå, och ni kommer att se men ändå inte uppfatta något.+
27 För folkets hjärta har blivit oemottagligt. De har hört med sina öron utan att reagera, och de har stängt sina ögon och blundat. Därför kan de varken se eller höra, och de kan inte förstå med hjärtat och ändra sig så att de kan bli läkta av mig.”’+
28 Därför ska ni veta att budskapet om räddning från Gud har sänts ut till folk från andra nationer.+ De kommer att lyssna på det.”+
29 *——
30 Han stannade kvar i hela två år i en egen hyrd bostad,+ och han tog vänligt emot alla som kom till honom.
31 Och utan att bli hindrad förkunnade han modigt+ om Guds rike för dem och undervisade om Herren Jesus Kristus.
Fotnoter
^ Eller ”Folket som talade ett främmande språk”.
^ Grekiska: dịke. Syftar möjligen på den hämndgiriga rättvisans gudinna eller på rättvisan som ett abstrakt begrepp.
^ Se Tillägg A3.
