Esra 9:1–15
9 Så snart detta hade blivit gjort kom furstarna fram till mig och sa: ”Israels folk, prästerna och leviterna har beblandat sig med grannfolken och deras smutsiga sedvänjor,+ med kanaanéerna, hettiterna, perisséerna, jebuséerna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna+ och amoréerna.+
2 De har gift sig med några av deras kvinnor och gift bort sina söner med dem.+ Vår heliga avkomma+ har nu blandats med grannfolken.+ Furstarna och styresmännen har gått i spetsen för detta svek mot Gud.”
3 Så fort jag hörde detta rev jag sönder min klädnad och min mantel. Jag slet hår från mitt huvud och strån ur mitt skägg och satte mig ner helt lamslagen.
4 Alla som hade djup respekt* för Israels Guds ord samlades hos mig på grund av folkets svek, medan jag satt som lamslagen ända till kvällens sädesoffer.+
5 Och när det var dags för kvällens sädesoffer+ reste jag mig ur min sorg, med mina kläder sönderrivna, och föll ner på mina knän och lyfte mina händer mot Jehova, min Gud.
6 Jag sa: ”Min Gud, jag skäms och har svårt att vända mitt ansikte mot dig, min Gud, för våra synder är så många att de når oss över huvudet, och vår skuld är så stor att den når ända upp till himlen.+
7 Ända sedan våra förfäders dagar har vår skuld varit stor.+ Och på grund av våra synder har vi, våra kungar och våra präster utlämnats åt ländernas kungar, åt svärd,+ fångenskap,+ plundring+ och vanära, som vi ser ännu i denna dag.+
8 Men nu har Jehova, vår Gud, varit god mot oss en tid genom att låta några av oss komma undan. Vår Gud har gett oss trygghet* på sin heliga plats+ för att få våra ögon att lysa och för att ge oss en strimma hopp i vårt slaveri.
9 För trots att vi är slavar+ har Gud inte övergett oss i vårt slaveri, utan han har visat oss lojal kärlek inför Persiens kungar.+ Han ger oss nya krafter så att vi kan resa vår Guds hus+ och bygga upp dess ruiner, och han ger oss en skyddande mur* i Juda och Jerusalem.
10 Så vad kan vi säga efter detta, vår Gud? Vi har ju övergett dina bud
11 som du gav oss genom dina tjänare profeterna. Du sa: ’Det land som ni ska ta över är ett orent land därför att folken är orena och har fyllt det med smutsiga sedvänjor+ från den ena änden till den andra.
12 Gift inte bort era döttrar med deras söner, och låt inte era söner gifta sig med deras döttrar.+ Ni får inte bidra till deras frid och välgång.+ Då ska ni bli starka och få äta av landets goda, och ni kan ge det i arv åt era söner för evigt.’
13 Efter allt som har drabbat oss på grund av våra onda gärningar och vår stora skuld har du, vår Gud, behandlat oss bättre än vi förtjänat,+ och du har låtit oss som är här komma undan.+
14 Ska vi då bryta mot dina bud igen och knyta släktskapsband med* folken som gör sådana avskyvärda saker?+ Du skulle bli så arg att det var ute med oss. Ingen skulle bli kvar och ingen skulle komma undan.
15 Jehova, Israels Gud, du är rättfärdig,+ för du har låtit några av oss överleva ända till denna dag. Nu kommer vi inför dig med vår skuld, eftersom det är omöjligt att stå inför dig utan skuld med tanke på det som har hänt.”+
Fotnoter
^ Ordagrant ”Alla som skälvde”.
^ Eller ”en (tält)plugg”, ”ett fäste”.
^ Eller ”en stenmur”.
^ Eller ”gifta in oss bland”.
