Ester 7:1–10
7 Kungen och Haman+ anlände till festmåltiden hos drottning Ester.
2 Även den här gången sa kungen medan de drack vinet: ”Vad vill du be mig om, drottning Ester? Du får precis vad du vill. Vad har du för önskemål? Om det så gäller halva kungariket ska det beviljas!”+
3 Drottning Ester svarade: ”Om jag har behagat dig, o kung, och om det är kungens vilja, så skona mitt liv och rädda mitt folk.+ Det är min önskan och min bön.
4 För vi har blivit sålda,+ jag och mitt folk. Vi ska dödas, förgöras och utrotas.+ Om vi bara hade blivit sålda som slavar skulle jag valt att tiga. Men det som nu håller på att hända borde förhindras, för det är till skada för kungen.”
5 ”Vem är det som vågar göra något sådant?” utbrast kung Ahasvẹros. ”Var är han?”
6 Ester sa: ”Motståndaren och fienden är den onde Haman här!”
Haman blev skräckslagen,
7 och kungen lämnade sitt vin och försvann rasande ut i palatsets trädgård. Då reste sig Haman och vädjade till drottning Ester för sitt liv, eftersom han förstod att kungen tänkte straffa honom.
8 När kungen kom in igen från trädgården såg han att Haman hade kastat sig ner på divanen där Ester låg. Kungen röt: ”Försöker han våldta drottningen också? Här i mitt eget hus?” I samma stund som kungen sa detta täckte man över Hamans ansikte.
9 Harbọna,+ en av hovmännen, sa: ”Haman har redan rest en påle som är tänkt för Mọrdokaj,+ han som räddade kungens liv.+ Den är 50 alnar* hög och står vid Hamans hus.” ”Häng upp honom på den!” befallde kungen.
10 Då hängde de upp Haman på pålen som var tänkt för Mọrdokaj, och kungens vrede lade sig.
Fotnoter
^ Dvs. ca 22,3 m. Se Tillägg B14.
