Andra Korinthierbrevet 11:1–33
Studienoter
verka lite oförnuftig: Paulus förstod att han skulle verka oförnuftig när han nu börjar ”skryta”. (2Kor 11:16) Men i den senare delen av 2 Korinthierna kände han sig tvungen att göra det för att lägga fram ett försvar för sitt apostlaskap. (I 2Kor 11 och 12 använder Paulus de grekiska orden ạfrōn och afrosỵnē, som bland annat har återgetts med ”oförnuftig” och ”oförnuft”, åtta gånger: 2Kor 11:1, 16, 17, 19, 21; 12:6, 11.) De så kallade superapostlarna orsakade stor skada i församlingen genom att undergräva respekten för Paulus och det han lärde ut. Sådana falska lärare gjorde att Paulus kände sig tvungen att skryta för att visa att han hade fått sin myndighet av Gud. (2Kor 10:10; 11:5, 16; se studienot till 2Kor 11:5.) Under de omständigheterna var det inte alls oförnuftigt att han skröt över sig själv.
Jag vakar nämligen över er lika svartsjukt som Gud: De grekiska ord som kan återges med ”vara svartsjuk” och ”svartsjuka” förmedlar tanken på en stark känsla som kan vara antingen positiv eller negativ. I den här versen är svartsjukan positiv. Det handlar om ett starkt intresse och en djup personlig omsorg, en känsla av uppriktigt engagemang. Paulus visade sådan omsorg om sina smorda medtroende. Han liknade dem vid en ren jungfru som hade lovats bort i äktenskap med en enda man, Jesus Kristus. Paulus kände starkt för att beskydda alla i församlingen mot andlig skada, så att de kunde överlämnas åt Kristus i ett rent tillstånd. Begreppet ”svartsjukt som Gud” (eller ”ivrigt som Gud”, ordagrant ”Guds nitälskan”) visar att Jehova har ett uppriktigt intresse för dem han älskar och en stark önskan att skydda dem mot skada. (Läs om en negativ betydelse av det grekiska verbet i studienoten till 1Kor 13:4.)
ren: Kristus brud utgörs av 144 000 kristna som är smorda med anden. Var och en bevarar sig som jungfrur bildligt sett genom att hålla sig avskilda från världen och hålla sig rena både moraliskt och läromässigt. (Upp 14:1, 4; jämför 1Kor 5:9–13; 6:15–20; Jak 4:4; 2Jo 8–11; Upp 19:7, 8.)
ande: Dvs. dominerande sinnesinställning.
”superapostlar”: Paulus använder här ett uttryck som också kan återges ”till övermått höga apostlar” eller ”väldiga apostlar”. Han använder det här lite sarkastiska uttrycket för att beskriva de arroganta män som tydligen kände sig överlägsna de apostlar Jesus själv hade valt ut. Paulus kallar dem ”falska apostlar” eftersom de faktiskt var Satans tjänare. (2Kor 11:13–15) De lärde ut sin egen version av de goda nyheterna om Kristus. (2Kor 11:3, 4) Dessutom nedvärderade och förtalade de Paulus och ifrågasatte hans gudagivna myndighet som apostel.
utnyttjat: Ordagrant ”plundrat”. Det grekiska verbet sylạō används ofta om att ta krigsbyte. Här använder Paulus detta starka uttryck bildligt som en överdrift för att slå fast en poäng. Paulus hade inte gjort något fel när han tog emot bidrag från andra. Han säger i stället detta för att försvara sig mot anklagelserna från ”superapostlarna” i Korinth, som påstod att han hade utnyttjat församlingen där. (2Kor 11:5) När han var i Korinth och inte hade det han behövde verkar det som att vännerna där inte hjälpte honom, trots att en del av dem tydligen hade det gott ställt. Men de fattiga vännerna i Makedonien försåg honom med det han behövde. (2Kor 11:9) Han säger att han inte syndade när han ödmjukade sig själv, vilket möjligen syftar på att han arbetade som tältmakare för att kunna försörja sig själv i tjänsten. (2Kor 11:7) Så det är kanske med en smula ironi som han säger att det är som om han praktiskt taget hade ”plundrat” andra församlingar genom att ta emot ekonomiskt stöd från dem när han betjänade församlingen i Korinth.
bidrag: Eller ”materiell hjälp”. Det grekiska ordet opsọ̄nion betyder ordagrant ”betalning”, ”lön”. I Lu 3:14 (se studienot) används det som en militär term och syftar på en soldats lön eller ersättning. I det här sammanhanget avses det materiella understöd som Paulus fått från en del församlingar medan han var i Korinth. (För fler förekomster av detta grekiska ord, se studienoter till Rom 6:23; 1Kor 9:7.)
för att de ... inte ska ha någon grund: Paulus ville inte ta emot ekonomisk hjälp från församlingen i Korinth. (2Kor 11:9) Men det verkar som att ”superapostlarna” tog emot sådan hjälp, och de påstod att Paulus hade visat att han inte var någon apostel i likhet med dem eftersom han utförde världsligt arbete. (2Kor 11:4, 5, 20) De försökte hitta en ”grund [eller ”förevändning”]” för att kunna ”jämställa sig med” Paulus. Deras självgoda skryt kanske syftar på att de menade sig vara kvalificerade som apostlar. (2Kor 11:7) Längre fram i det här kapitlet och i kapitel 12 framhåller Paulus sina egna kvalifikationer för att visa att deras påståenden saknade grund. Han säger också rakt på sak att superapostlarna i själva verket är ”falska apostlar, ... som utger sig för att vara Kristus apostlar”. (2Kor 11:13)
om sådant som hör till den här världen: Ordagrant ”efter köttet”. Det Paulus menar är att många skryter över sina omständigheter i livet.
hebréer ... israeliter ... avkomlingar till Abraham: Paulus redogör för sin bakgrund, möjligen för att några av hans kritiker i Korinth skröt över sitt judiska arv och sin judiska identitet. För det första nämner han att han är hebré, kanske för att betona sin koppling till judarnas förfäder, däribland Abraham och Mose. (1Mo 14:13; 2Mo 2:11; Flp 3:4, 5) Han kan också ha nämnt att han är hebré för att påpeka att han kan hebreiska. (Apg 21:40–22:2; 26:14, 15) För det andra säger han att han är israelit, en benämning som ibland användes om judar. (Apg 13:16; Rom 9:3, 4) För det tredje nämner han specifikt att han härstammar från Abraham. Han framhåller att han är bland dem som skulle ärva Guds löften till Abraham. (1Mo 22:17, 18) Men Paulus lade inte alltför stor vikt vid fysiska faktorer, som släktskap. (Flp 3:7, 8)
39 slag: Ordagrant ”40 slag så när som på ett”. Enligt Moses lag skulle vissa lagöverträdare straffas med prygel, men det fastställdes att det inte fick ges mer än 40 slag, för att den som pryglades inte skulle ”bli förödmjukad”. (5Mo 25:1–3) En judisk tradition begränsade antalet slag till 39 för att den som utdelade bestraffningen inte av misstag skulle utdela mer än 40 slag. Paulus fick det strängaste straffet, vilket visar att det han anklagades för var allvarligt i judarnas ögon. Det var judarna som straffade Paulus på det här sättet, förmodligen i synagogor eller i lokala domstolar som var knutna till dem. (Se studienot till Mt 10:17.) När icke-judiska myndigheter pryglade Paulus var de inte underlagda de begränsningar som var fastställda i Moses lag. (Se studienot till 2Kor 11:25.)
tre gånger har jag blivit piskad med spö: Det här var ett straff som romerska myndigheter ofta använde sig av. I Apostlagärningarna nämns bara en av de tre gånger som Paulus fick spöstraff, och den händelsen ägde rum i Filippi. Detta var innan han skrev sitt andra brev till korinthierna. (Apg 16:22, 23) Han blev också misshandlad av judar i Jerusalem, men vid det tillfället nämns inga spön. (Apg 21:30–32) De som Paulus riktade sig till i Korinth, som var en romersk koloni, visste utan tvivel att sådana här spöstraff var brutala. Den förödmjukande behandlingen började med att offret fick sina kläder avslitna. (Jämför 1Th 2:2.) Lagen skyddade egentligen en romersk medborgare som Paulus mot den här typen av misshandel. Det var därför Paulus upplyste magistratens ledamöter i Filippi om att de hade kränkt hans rättigheter. (Se studienoter till Apg 16:35, 37.)
stenad: Paulus syftar troligen på händelsen i Lystra, som omtalas i Apg 14:19, 20. Stening var en avrättningsmetod som nämns i den mosaiska lagen. (3Mo 20:2) Paulus blev troligen stenad av en pöbelhop av fanatiska judar och möjligen även icke-judar. Det är tydligt att de försökte döda Paulus, och efteråt drog de slutsatsen att de hade lyckats. Den brutala misshandel som nämns i de här verserna måste ha gett Paulus bestående fysiska ärr.
tre gånger har jag lidit skeppsbrott: Bibeln innehåller en levande beskrivning av ett av de skeppsbrott som Paulus råkade ut för, men den händelsen inträffade efter att han hade skrivit det här brevet. (Apg 27:27–44) Paulus färdades ofta till sjöss. (Apg 13:4, 13; 14:25, 26; 16:11; 17:14, 15; 18:18–22) Det finns därför många tillfällen när han kan ha drabbats av skeppsbrott. Han syftar troligen på resultatet av ett av skeppsbrotten när han skriver: ett dygn har jag kämpat ute på öppet hav (ordagrant ”i djupet”). Paulus kanske fick klamra sig fast vid vrakdelar ett helt dygn medan han kastades hit och dit i ett upprört hav innan han slutligen räddades eller sköljdes i land. Men sådana fruktansvärda händelser fick honom ändå inte att sluta resa med båt.
faror från floder och faror bland rövare: Det ord som Paulus använder för ”floder” i den här versen är samma ord som har återgetts med ”störtfloderna” i Mt 7:25, 27. I sådana områden som Pisidien, som Paulus färdades genom under sin första missionsresa, svämmade floderna ofta över när det regnade och förvandlade bergsklyftorna till våldsamma, livsfarliga forsar. Det här bergiga området var även ett ökänt tillhåll för rövare. Paulus trotsade villigt dessa faror, inte för att han var dumdristig utan för att han rättade sig efter Guds vägledning i tjänsten. (Apg 13:2–4; 16:6–10; 21:19) Han var mer intresserad av att sprida de goda nyheterna än av sin egen bekvämlighet och säkerhet. (Jämför Rom 1:14–16; 1Th 2:8.)
saknat ... kläder: Det grekiska ordet gymnọtēs (ordagrant ”nakenhet”) kan betyda ”sakna tillräckligt med kläder”. (Jämför Jak 2:15, fotnot.) När Paulus skriver att han upplevt ”kyla” och ”saknat ... kläder” syftar han troligen på svårigheter som han utstod när han färdades genom kyliga områden i dåligt väder, när han satt i kalla fängelser, när rövare slet av honom kläderna, när han vadade genom iskalla floder, när han utförde sin tjänst eller när han utsattes för förföljelse. (Se studienot till 1Kor 4:11.)
oron: Det grekiska ordet mẹrimna, som här har återgetts med ”oron”, kan också återges ”bekymren”, ”omsorgen”. Det är tydligt att Paulus oro för sina medkristna var stark med tanke på att han nämner den tillsammans med alla de faror och svårigheter som han talar om i de föregående verserna. (2Kor 11:23–27) Han hade kontakt med flera bröder som informerade honom om hur det stod till andligt sett med de kristna i olika församlingar. (2Kor 7:6, 7; Kol 4:7, 8; 2Ti 4:9–13) Han var mycket angelägen om att alla skulle bevara sig trogna mot Gud ända till slutet. (Se studienot till 1Kor 12:25, där det besläktade verbet merimnạō har en liknande innebörd.)
han som ska lovprisas för evigt: De grammatiska formerna som används i den grekiska texten i det här uttrycket visar att ”han som ska lovprisas för evigt” är Jehova, ”Herren Jesus Far och Gud”, inte ”Herren Jesus”. Liknande uttryck för lovprisning av Gud finns i Lu 1:68 (se studienot); Rom 1:25; 9:5; 2Kor 1:3; Ef 1:3 och 1Pe 1:3.
ståthållaren: Eller ”etnarken”. Ordagrant ”folkhärskaren”, ”folkfursten”. Det grekiska uttryck som här återgetts med ”ståthållaren” (ho ethnạrchēs) förekommer bara en gång i de kristna grekiska skrifterna. Det syftar på en ställning som är lägre än en kung men högre än en tetrark (landsdelshärskare). (Se studienot till Mt 14:1.) Men det grekiska ordet har haft olika innebörd under århundradenas lopp. Den ståthållare som nämns i den här versen var kung Aretas representant i Damaskus, men det är osäkert vilken nationalitet han var av och exakt vilka ansvarsuppgifter han hade.
kung Aretas: Aretas IV var en arabisk kung som regerade ca från år 9 f.v.t. till år 40 v.t. Hans huvudstad var den nabateiska staden Petra, som låg söder om Döda havet, men han härskade även över Damaskus. Paulus talar här om händelser som inträffade kort efter hans omvändelse. Skildringen i Apostlagärningarna säger att ”judarna [kom] överens om att röja honom ur vägen”. (Apg 9:17–25) Paulus lägger ansvaret för det här angreppet på den lokala ståthållaren, eller etnarken, i Damaskus, som lydde under kung Aretas. Lukas och Paulus skildringar motsäger inte varandra. Ett historiskt verk säger: ”Judarna stod för motivet, etnarken för militärmakten.” (W.J. Conybeare och J.S. Howson, The Life and Epistles of St. Paul, bd 1, s. 108, 109)
korg: Eller ”videkorg”. När Paulus berättade för de kristna i Korinth om sin flykt använde han det grekiska ordet sargạnē, som avser en flätad korg av rep eller vide. Den här typen av korg kan ha använts för att bära stora mängder hö, halm eller ull. (Se studienot till Apg 9:25.)
ett fönster: Den här händelsen beskrivs även i Apg 9:25, där den grekiska texten ordagrant säger ”genom muren”. Men eftersom skildringen här i 2Kor 11:33 uttryckligen nämner ”ett fönster” finns det starkt stöd för lydelsen ”genom en öppning i stadsmuren” i Apg 9:25. En del menar att Paulus firades ner från ett fönster i en lärjunges hus och att huset var en del av stadsmuren.
Media
Illustrationen visar hur Damaskus troligen var uppbyggt under det första århundradet v.t. Det var ett viktigt handelscentrum, och vatten från den närliggande floden Barada (Abana i 2Ku 5:12) bidrog till att göra området kring staden till en oas. Damaskus hade flera synagogor. Saul begav sig av hit för att ”gripa alla han fann som tillhörde Vägen”, en benämning som användes om Jesus efterföljare. (Apg 9:2; 19:9, 23; 22:4; 24:22) Men på vägen till Damaskus visade sig den förhärligade Jesus för honom. När Saul kom fram bodde han en tid hemma hos en man som hette Judas och som hade sitt hus på Raka gatan. (Apg 9:11) I en syn sa Jesus till lärjungen Ananias att han skulle gå till Judas hus för att ge Saul synen tillbaka, och Saul blev senare döpt. Så i stället för att gripa de kristna judarna blev Saul själv kristen. Han började sin tjänst som en förkunnare av de goda nyheterna i synagogorna i Damaskus. Efter att ha rest till Arabien och sedan tillbaka till Damaskus igen återvände han till Jerusalem, troligen omkring år 36 v.t. (Apg 9:1–6, 19–22; Gal 1:16, 17)
A. Damaskus
1. Vägen till Jerusalem
2. Raka gatan
3. Torg
4. Jupitertemplet
5. Teater
6. Musikteater (?)
B. Jerusalem
Det här myntet präglades omkring 21 v.t., och bägge sidor visar den arabiske kungen Aretas IV. Mynt som det här hade en inskrift (syns delvis på bilden till vänster) som i sin helhet löd: ”Kung Aretas av Nabateen, vän av sitt folk.” Nabatéernas huvudstad var Petra, som ligger söder om Döda havet och i det som nu är Jordanien. (Se Tillägg B10, B13.) Aretas härskade från omkring år 9 f.v.t. till omkring år 40 v.t. Han nämns en gång i Bibeln, i samband med Paulus tidiga tjänst i Damaskus omkring år 34–36 v.t. På den tiden var Damaskus på ett eller annat sätt underlagt Aretas IV. Ståthållaren som Paulus nämner i 2Kor 11:32 var tydligtvis kung Aretas representant där. (Se studienot till 2Kor 11:32.) Under sin regeringstid präglade Aretas enorma mängder silver- och bronsmynt, och en hel del av dem har hittats långt från det som en gång var Nabateen. Mynten bär hans namn och visar att en kung med det namnet var en historisk person som levde samtidigt som Paulus.
De här fotona visar ruinerna efter Petra, som ligger söder om Döda havet i det som nu är Jordanien. Det var huvudstad i det kungadöme som grundades av nabatéerna, ett forntida arabiskt folk. En av deras kungar, Aretas IV, nämns i 2Kor 11:32 (se studienot) och härskade från omkring 9 f.v.t. till 40 v.t. (Se Tillägg B10, B13.) Under första århundradet v.t. hade Petra redan varit nabatéernas huvudstad i flera hundra år. Ruinerna visar hur blomstrande Petra en gång var, och det är intressant att staden har så tydliga grekiska och romerska influenser trots att den låg isolerad ute i öknen. Staden var praktiskt taget ointaglig eftersom den låg i en dal och omgavs av branta klippor. Nabatéerna högg ut bostäder, gravar, tempel och till och med teatrar i klipporna. De rosafärgade sandstensklipporna ramar vackert in stadens magnifika byggnadskonstruktioner. Några av de uthuggna byggnaderna har otroligt ståtliga fasader. Man byggde också kanaler, brunnar och reservoarer så att man kunde ta vara på vatten från årstidsbundna regn. Under det första århundradet v.t. handlade invånarna i Petra fortfarande med produkter som virak och myrra. Petras läge vid en karavanväg bidrog till handeln och gjorde staden förmögen.