Andra Kungaboken 22:1–20
22 Josịa+ var åtta år när han blev kung, och han regerade 31 år i Jerusalem.+ Hans mor hette Jedịda och var dotter till Adạja från Boskat.+
2 Han gjorde det som var rätt i Jehovas ögon och följde helt i sin förfader Davids fotspår.+ Han vek inte av, varken åt höger eller åt vänster.
3 Under sitt 18:e år sände kung Josịa sekreteraren Safan, son till Asạlja, son till Mesụllam, till Jehovas hus+ och sa:
4 ”Gå upp till översteprästen Hilkia,+ och låt honom samla ihop de pengar som har förts till Jehovas hus,+ det som dörrvakterna har samlat in från folket.+
5 Be dem ge pengarna till dem som är satta över arbetet på Jehovas hus. De ska i sin tur ge pengarna till dem som arbetar med att reparera skadorna på* Jehovas hus,+
6 det vill säga hantverkarna, byggnadsarbetarna och murarna. De ska använda pengarna till att köpa timmer och huggen sten för att reparera huset.+
7 Men de ska inte behöva redovisa pengarna som de har fått, för de är pålitliga.”+
8 En tid senare sa översteprästen Hilkia till sekreteraren Safan:+ ”Jag har funnit lagboken+ i Jehovas hus.” Hilkia gav boken till Safan, som började läsa den.+
9 Sedan gick sekreteraren Safan in till kungen och berättade för honom: ”Dina tjänare har samlat ihop* de pengar som fanns i huset och överlämnat dem till männen som är satta över arbetet med Jehovas hus.”+
10 Sekreteraren Safan berättade också för kungen: ”Prästen Hilkia har gett mig en bok.”+ Och Safan började läsa ur den för kungen.
11 När kungen fick höra vad som stod i lagboken rev han sönder sina kläder.+
12 Sedan gav kungen följande befallning till prästen Hilkia och Ạhikam,+ Safans son, och Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Safan och kungens tjänare Asạja:
13 ”Gå och fråga Jehova angående det som står i boken man har hittat, för min och folkets och hela Judas räkning. För Jehovas raseri mot oss är stort,+ eftersom våra förfäder inte följde det som står i denna bok och inte rättade sig efter det som skrevs till oss.”
14 Då gick prästen Hilkia, Ạhikam, Akbor, Safan och Asạja och framförde sitt ärende till profetissan+ Hulda. Hon var hustru till Sallum, son till Tikva, son till Harhas, den ansvarige för klädkammaren, och hon bodde i Nya staden* i Jerusalem.+
15 Hon sa till dem: ”Så här säger Jehova, Israels Gud: ’Säg till den man som skickade er till mig:
16 ”Så här säger Jehova: ’Jag ska låta olycka drabba den här platsen och dess invånare, ja allt det som är nedtecknat i boken som Judas kung har läst,+
17 eftersom de har övergett mig och sänder upp offerrök åt andra gudar+ och kränker mig med sina handlingar.+ Mitt raseri ska flamma upp mot den här platsen, och det ska inte släckas.’”+
18 Men till Judas kung, som skickade er för att rådfråga Jehova, ska ni säga: ”Så här säger Jehova, Israels Gud, angående orden som du har hört:
19 ’Du visade att ditt hjärta var mottagligt* och ödmjukade dig+ inför Jehova när du hörde min dom* mot den här platsen och dess invånare, att de ska drabbas av förbannelse och att människor ska förskräckas över deras olycka. Du rev sönder dina kläder+ och grät inför mig. Och därför har jag lyssnat på dig, säger Jehova.
20 Och det är därför som du ska samlas till dina förfäder* och läggas i din grav i frid, och du ska inte behöva se all den olycka som jag låter den här platsen drabbas av.’”’” Sedan framförde de svaret till kungen.
Fotnoter
^ Eller ”sprickorna i”.
^ Ordagrant ”tömt ut”.
^ Eller ”den andra stadsdelen”.
^ Ordagrant ”mjukt”.
^ Eller ”mina ord”.
^ Ett poetiskt uttryck för döden.