Församlingen i Thessalonike förtjänade beröm. Deras tro blev starkare och starkare. Deras kärlek till varandra växte. De höll troget ut trots förföljelse och svårigheter. Paulus berömmer dem och uppmuntrar dem att fortsätta stå fasta, precis som han gjorde i sitt första inspirerade brev. (2Th 1:3–12; 2:13–17)

Det verkar som att Paulus skrev det här brevet ganska snart efter att han hade skrivit sitt första brev till thessalonikerna. Han skrev det här brevet bland annat för att rätta till en missuppfattning om Kristus närvaro. Några i församlingen menade att Jesus Kristus närvaro var väldigt nära. (2Th 2:1, 2) Paulus ville inte att vännerna skulle bli vilseledda, och därför framhöll han att andra händelser skulle inträffa innan Jehovas dag kom. (2Th 2:3–10)

Det är bara i det här brevet som ”laglöshetens människa” nämns i Bibeln. (2Th 2:3, 8, 9)

Det här brevet innehåller värdefull vägledning om hur man ska behandla dem som inte lever ett skötsamt liv. Trots råden de hade fått i 1 Thessalonikerna (1Th 4:10–12) var det fortfarande några som lade sig i saker som de inte hade med att göra och vägrade arbeta. Paulus befallde dem att vara lugna och skötsamma och arbeta så att de kunde tjäna ihop till sin egen mat. Om de inte följde de här råden skulle församlingen märka dem och begränsa hur mycket de umgicks med dem. (2Th 3:10–15)

Bön nämns flera gånger i det här korta brevet. (2Th 1:3, 11; 2:13; 3:1)

Det finns lika starka belägg för att det här brevet är äkta som det finns för 1 Thessalonikerna. Det citeras av Irenaeus (100-talet v.t.), av Justinus Martyren (också från 100-talet) som tydligtvis syftar på 2Th 2:3 när han skriver om ”laglöshetens [syndens] människa” och av Klemens av Alexandria och Tertullianus (100-talet till 200-talet v.t.). Både 1 och 2 Thessalonikerna förekommer i samma tidiga förteckningar över de inspirerade skrifterna.