Femte Moseboken 2:1–37
2 Sedan bröt vi upp och gick tillbaka ut i vildmarken längs vägen mot Röda havet, precis som Jehova hade sagt till mig,+ och under lång tid* vandrade vi omkring i utkanten av Seirs bergsområde.
2 Till slut sa Jehova till mig:
3 ’Ni har gått runt i det här bergsområdet tillräckligt länge. Vänd och gå mot norr.
4 Ge folket följande anvisningar: ”Ni kommer nu att gå längs gränsen mot era bröder, Esaus avkomlingar,+ som bor i Seir.+ De kommer att vara rädda för er,+ men ni måste vara mycket försiktiga.
5 Gör dem inte till era fiender,* för jag ska inte ge er någon del av deras land, inte så mycket som en fotsbredd. Seirs bergsområde har jag nämligen gett åt Esau som hans egendom.+
6 Ni ska ge dem pengar för maten ni äter, och ni ska betala för vattnet ni dricker.+
7 För Jehova, er Gud, har välsignat allt som ni har gjort. Han släppte er inte ur sikte under er vandring genom den väldiga vildmarken. Under alla dessa 40 år har Jehova, er Gud, varit med er, och ni har inte saknat någonting.”’+
8 Så vi passerade förbi våra bröder, Esaus avkomlingar,+ som bor i Seir, och höll oss borta från Ạrabavägen, från Elat och från Esjon-Geber.+
Sedan böjde vi av och tog vägen mot Moabs vildmark.+
9 Jehova sa då till mig: ’Anfall inte Moab och gå inte ut i krig mot dem, för jag ska inte ge er någon del av hans land. Jag har redan gett Ar* åt Lots avkomlingar+ som deras egendom.
10 (Tidigare bodde eméerna+ där, ett stort och mäktigt folk, storväxta som anakiterna.
11 Rafaéerna+ såg också ut som anakiter,+ och moabiterna kallade dem eméer.
12 Tidigare bodde horéerna+ i Seir, men Esaus avkomlingar intog landet och utplånade dem och bosatte sig där,+ precis som israeliterna ska göra med sitt egendomsland som Jehova ska ge dem.)
13 Ge er av och korsa Zereddalen.’* Så vi gick över Zereddalen.*+
14 Det hade gått 38 år från det att vi lämnade Kạdes-Barnẹa tills vi gick över Zereddalen.* Då hade hela generationen vapenföra män dött ut och var borta från lägret, precis som Jehova med ed hade svurit.+
15 Jehova vände sin hand mot dem för att utplåna dem från lägret, tills de alla var döda.+
16 När folkets alla vapenföra män hade dött ut+
17 talade Jehova till mig igen. Han sa:
18 ’När ni i dag passerar Moabs område, det vill säga Ar,*
19 kommer ni att befinna er i närheten av ammoniterna. Låt dem vara och provocera dem inte. Jag kommer inte att ge er någon del av ammoniternas land, för jag har redan gett det åt Lots avkomlingar som deras egendom.+
20 (Det betraktades också som rafaéernas land.+ Rafaéerna bodde där tidigare, men ammoniterna kallade dem samsummiter.
21 Det var ett stort och mäktigt folk, storväxta som anakiterna.+ Men Jehova besegrade dem inför ammoniterna, och ammoniterna kunde driva bort dem och bosätta sig där i stället för dem.
22 Han gjorde likadant för Esaus avkomlingar, som nu bor i Seir,+ när han besegrade horéerna+ inför dem, så att de kunde inta landet och bosätta sig där, och där bor de än i dag.
23 Avéerna bodde i byar i Gazaområdet+ ända tills kaftoréerna,+ som kom från Kaftor,* utplånade dem och bosatte sig där i stället för dem.)
24 Bryt upp och gå över Arnons dal.*+ Jag ger amorén Sihon,+ kungen i Hesbon, i er hand. Börja erövra hans land och gå ut i krig mot honom.
25 Från och med i dag sprider jag skräck och fruktan för er bland alla folk under himlen som hör ryktet om er. De ska bli oroliga och skaka av rädsla* på grund av er.’+
26 Sedan sände jag budbärare från Kẹdemots+ vildmark till Sihon, kungen i Hesbon, med dessa fredliga ord:+
27 ’Låt oss passera genom ditt land. Vi ska hålla oss på vägen och inte vika av vare sig åt höger eller åt vänster.+
28 Vi ska bara äta den mat och dricka det vatten som du säljer till oss. Låt oss bara passera igenom till fots
29 – precis som Esaus avkomlingar, som bor i Seir, och moabiterna, som bor i Ar, lät oss göra – så att vi kan gå över Jordan in i det land som Jehova, vår Gud, ska ge oss.’
30 Men Sihon, kungen i Hesbon, lät oss inte passera genom hans land, för Jehova, er Gud, lät honom bli förhärdad+ och hårdhjärtad för att han skulle falla i ert våld, vilket nu också har skett.+
31 Sedan sa Jehova till mig: ’Jag har redan börjat överlämna Sihon och hans land åt er. Sätt i gång och inta landet.’+
32 När Sihon drog ut med hela sin armé för att möta oss i strid vid Jahas+
33 överlämnade Jehova, vår Gud, honom åt oss, så att vi besegrade honom, hans söner och hela hans armé.
34 Vi intog alla hans städer och förstörde* dem och dödade* män, kvinnor och barn. Vi lät ingen komma undan.+
35 Det enda vi behöll var boskapen och bytet från de städer vi hade intagit.
36 Från Ạroer,+ som ligger vid kanten av Arnons dal,* och från staden som ligger i dalen ända till Gilead fanns det inte någon stad som var ointaglig för oss. Jehova, vår Gud, överlämnade dem alla åt oss.+
37 Men ni höll er undan ammoniternas land,+ hela området kring Jabboks dal*+ och städerna i bergsområdet och alla andra platser som Jehova, vår Gud, hade förbjudit oss att inta.
Fotnoter
^ Ordagrant ”många dagar”.
^ Eller ”Provocera dem inte”.
^ En stad i Moab, möjligen huvudstaden.
^ Eller ”Wadi Zered”.
^ Eller ”Wadi Zered”.
^ Eller ”Wadi Zered”.
^ Eller ”det vill säga i närheten av Ar”.
^ Dvs. Kreta.
^ Eller ”Wadi Arnon”.
^ Eller ”och ha smärtor som vid en förlossning”.
^ Eller ”vigde ... åt tillintetgörelse”. Se Ordförklaringar under ”Viga åt tillintetgörelse”.
^ Eller ”vigde ... åt tillintetgörelse”. Se Ordförklaringar under ”Viga åt tillintetgörelse”.
^ Eller ”Wadi Arnon”.
^ Eller ”Wadi Jabbok”.