Apostlagärningarna: Den grekiska titeln Prạxeis Apostọlōn förekommer i handskrifter från 100-talet v.t., men det finns inget som tyder på att boken ursprungligen hade en titel. Boken är en fortsättning på det evangelium som Lukas skrev. (Se studienot till Apg 1:1.) Den redogör huvudsakligen för Petrus och Paulus verksamhet, inte alla apostlarnas. I boken ges en pålitlig och detaljerad skildring av den kristna församlingens spektakulära början och snabba tillväxt, först bland judarna, sedan bland samarierna och slutligen bland andra folk. (Se studienot till Mt 16:19.) Boken ger också en historisk bakgrund till de inspirerade breven i de kristna grekiska skrifterna.

den första skildringen: Här syftar Lukas på sin evangelieskildring om Jesus liv. I evangeliet inriktade sig Lukas på ”allt som Jesus gjorde och lärde”. I Apostlagärningarna fortsätter Lukas där han slutade och redogör för vad Jesus efterföljare sa och gjorde. Skildringarna har liknande stil och ordval, och båda riktas till Theofilos. Det sägs inte uttryckligen om Theofilos var en lärjunge till Kristus eller inte. (Se studienot till Lu 1:3.) Lukas inleder Apostlagärningarna med att sammanfatta många av de händelser som han skrev om i slutet av sitt evangelium, och det visar att den här skildringen är en fortsättning på den tidigare. Men i sammanfattningen använder Lukas ett lite annorlunda ordval och nämner fler detaljer. (Jämför Lu 24:49 med Apg 1:1–12.)

Theofilos: Både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna riktas till den här mannen. I Lu 1:3 omnämns han som ”högt ärade” Theofilos. (Läs mer om det här uttrycket och Theofilos bakgrund i studienoten till Lu 1:3.)

Guds rike: Eller ”Guds kungarike”. Det genomgående temat i hela Bibeln, Jehovas rike, präglar Apostlagärningarna. (Apg 8:12; 14:22; 19:8; 20:25; 28:31) Boken betonar att apostlarna ”vittnade grundligt” om detta rike och helt fullgjorde sin tjänst. (Apg 2:40; 5:42; 8:25; 10:42; 20:21, 24; 23:11; 26:22; 28:23)

tider eller tidsperioder: Två olika grekiska ord används här för att beskriva begreppet tid. Pluralformen av det grekiska ordet chrọnos, som har återgetts med tider, kan syfta på en ospecificerad tidsperiod, lång eller kort. Det grekiska ordet kairọs (återges ibland med olika former av uttrycket ”bestämd tid”; pluralformen återges här med tidsperioder) används ofta om framtida tidsperioder i Guds anordning eller tidsschema, särskilt i samband med Kristus närvaro och hans rike. (Apg 3:19; 1Th 5:1; se studienoter till Mk 1:15; Lu 21:24.)

rätt att fastställa: Det här uttrycket pekar på att Jehova har förbehållit sig själv rätten att fastställa ”de tider eller tidsperioder” som gäller fullbordandet av hans avsikter. Jehova bestämmer över tiden. Före sin död sa Jesus att inte ens Sonen kände till ”dagen och tidpunkten” för när slutet skulle komma. Det var ”bara Fadern” som kände till det. (Mt 24:36; Mk 13:32)

den heliga anden: Eller ”den heliga verksamma kraften”. I Apostlagärningarna förekommer uttrycken ”helig ande” och ”den heliga anden” 41 gånger. Dessutom finns det ytterligare minst 15 förekomster av ordet ”ande” (grekiska: pneuma) som syftar på Guds heliga ande. (Se till exempel Apg 2:4, 17, 18; 5:9; 11:28; 21:4; se också Ordförklaringar under ”Ande”.) Det poängteras alltså gång på gång i skildringen att det internationella prediko- och undervisningsarbete som Jesus efterföljare skulle utföra bara är möjligt med hjälp av Guds verksamma kraft. (Jämför studienot till Mk 1:12.)

vittnen om mig: Som trogna judar var Jesus första lärjungar redan vittnen om Jehova, och de vittnade om att han är den ende sanne Guden. (Jes 43:10–12; 44:8) Men nu skulle lärjungarna vara vittnen om både Jehova och Jesus. De skulle berätta för andra om Jesus viktiga roll i att upphöja, eller helga, Jehovas namn med hjälp av det messianska riket, som var ett nytt inslag i Jehovas avsikt. Med undantag av Johannesevangeliet är Apostlagärningarna den bibelbok där de grekiska orden för ”vittne” (mạrtys), ”vittna” (martyrẹō), ”vittna grundligt” (diamartỵromai) och besläktade ord används flest gånger. (Se studienot till Joh 1:7.) Tanken att vara ett vittne och att vittna grundligt om Guds avsikter – däribland om hans rike och Jesus viktiga roll – är ett tema som löper som en röd tråd genom Apostlagärningarna. (Apg 2:32, 40; 3:15; 4:33; 5:32; 8:25; 10:39; 13:31; 18:5; 20:21, 24; 22:20; 23:11; 26:16; 28:23) En del av de kristna under det första århundradet hade förstahandsinformation om Jesus liv, död och uppståndelse, och de kunde därför vittna om, eller bekräfta, dessa historiska fakta. (Apg 1:21, 22; 10:40, 41) De som längre fram satte tro till Jesus vittnade genom att berätta om vilken betydelse hans liv, död och uppståndelse hade. (Apg 22:15; se studienot till Joh 18:37.)

till jordens yttersta ände: Eller ”till jordens mest avlägsna delar”. Samma grekiska uttryck används i Apg 13:47 i ett citat från en profetia i Jes 49:6, där den grekiska Septuaginta också använder detta uttryck. Jesus ord i Apg 1:8 kan anspela på den profetian, som förutsade att Jehovas tjänare skulle vara ”ett ljus för nationerna” för att räddningen skulle nå ut till ”hela jorden”. Detta stämmer med det Jesus tidigare hade sagt om att hans efterföljare skulle utföra ”ännu större gärningar” än han själv hade utfört. (Se studienot till Joh 14:12.) Uttalandet stämmer också med att Jesus sa att det kristna predikoarbetet skulle omfatta hela jorden. (Se studienoter till Mt 24:14; 26:13; 28:19.)

män i vita kläder: Detta syftar på änglar. (Jämför Lu 24:4, 23.) I Apostlagärningarna förekommer det grekiska ordet för ”ängel” (ạggelos) 21 gånger, första gången i Apg 5:19.

himlen: Det grekiska ordet ouranọs förekommer tre gånger i den här versen, och det kan syfta på den fysiska himlen eller på den andliga himlen.

ska komma tillbaka på samma sätt: Ordagrant ”ska komma på samma sätt”. Det grekiska ord som har översatts med ”komma” (ẹrchomai) används ofta i Bibeln och i flera olika betydelser. I vissa sammanhang syftar det på att Jesus kommer som domare för att avkunna och verkställa dom under den stora prövningen. (Mt 24:30; Mk 13:26; Lu 21:27) Men samma grekiska ord används om Jesus även i andra sammanhang. (Mt 16:28–17:2; 21:5, 9; 23:39; Lu 19:38) Det är alltså sammanhanget som avgör i vilken betydelse ordet ”komma” används i den här versen. Änglarna sa att Jesus skulle ”komma”, eller komma tillbaka, på samma ”sätt” (grekiska: trọpos) som han togs upp. Ordet trọpos syftar inte på form, gestalt eller kropp, utan på sätt. Som sammanhanget visar var världen i allmänhet inte vittnen till det ”sätt” som Jesus togs upp till himlen på. Det var bara apostlarna som såg att Jesus lämnade jorden och återvände till sin Far i himlen. Jesus hade antytt att hans återkomst som kung i ”Guds rike” inte skulle vara uppenbar för alla – bara hans lärjungar skulle förstå att han hade kommit tillbaka. (Lu 17:20; se studienot.) Men i Upp 1:7 avses något annat när det sägs att Jesus ”kommer”, för då sägs det att ”alla ska se honom”. (Upp 1:7) Sammanhanget tyder alltså på att ordet ”komma” i Apg 1:11 syftar på att Jesus kommer osynligt som kung i Guds rike i början av sin närvaro. (Mt 24:3)

en sabbatsresa: Dvs. den sträcka en israelit fick resa under sabbaten. Här kopplas uttrycket samman med avståndet mellan Olivberget och Jerusalem. Lagen begränsade den sträcka en israelit fick resa under sabbaten, men den nämnde inget specifikt avstånd. (2Mo 16:29) I rabbinska källor angavs med tiden detta avstånd till ca 2 000 alnar (890 m). Den tolkningen byggde på 4Mo 35:5: ”Utanför staden ska ni ... mäta upp 2 000 alnar” och på Jos 3:3, 4, där det sägs att israeliterna skulle hålla ett avstånd på omkring 2 000 alnar till förbundsarken. Rabbierna drog slutsatsen att det var minst så långt en israelit fick resa på sabbaten för att tillbe vid tälthelgedomen. (4Mo 28:9, 10) Josefus anger på ett ställe att avståndet mellan Jerusalem och Olivberget var fem stadier (925 m) och på ett annat ställe att det var sex stadier (1 110 m). Skillnaden beror förmodligen på att han utgick från olika utgångspunkter. Hur det än var med det, så är detta ungefär det avstånd som rabbierna hade definierat som en sabbatsresa, och det stämmer med det Lukas säger i den här versen.

den nitiske: Ett tillnamn som användes för att skilja aposteln Simon från aposteln Simon Petrus. (Lu 6:14, 15) Det grekiska ord som används här och i Lu 6:15, zēlōtẹ̄s, betyder ”selot”, ”den ivrige”. Även i skildringarna i Mt 10:4 och Mk 3:18 används tillnamnet ”den nitiske”, men där används ett annat grekiskt ord som kan återges med ”Kananaios”. Man menar att detta tillnamn har hebreiskt eller arameiskt ursprung, och även detta namn betyder ”selot”, ”den ivrige”. Det är möjligt att Simon tidigare hade tillhört seloterna, ett judiskt parti som var emot det romerska styret, men det kan också vara så att han fick detta tillnamn för att han var så ivrig och entusiastisk.

hans bröder: Dvs. Jesus halvbröder. De fyra evangelieskildringarna, Apostlagärningarna och två av Paulus brev innehåller uttryck som ”Herrens bröder”, ”Herrens bror”, ”hans bröder”, ”hans systrar” och ”sina bröder”, och fyra av bröderna namnges: Jakob, Josef, Simon och Judas. (1Kor 9:5; Gal 1:19; Mt 12:46; 13:55, 56; Mk 3:31; Lu 8:19; Joh 2:12) Alla Jesus syskon föddes efter att Jesus hade blivit född genom ett underverk. De flesta bibelkommentatorer erkänner bevisen för att Jesus hade åtminstone fyra bröder och två systrar och att alla dessa var Josef och Marias gemensamma barn som hade fötts på naturligt sätt. (Se studienot till Mt 13:55.)

lärjungarna: Ordagrant ”bröderna”. Ibland kallade man en troende kristen man för ”broder” och en kvinna för ”syster”. (1Kor 7:14, 15) Men andra gånger, som i den här versen, inkluderar det grekiska ordet för ”bröder” både män och kvinnor. (Apg 1:13, 14) Man använde ofta ordet ”bröder” till grupper som inte bestod enbart av män. (Rom 1:13; 1Th 1:4) Det är så uttrycket används i de flesta breven i de kristna grekiska skrifterna. I den föregående versen (Apg 1:14) används pluralformen av det grekiska ordet adelfọs om Jesus halvbröder, Josef och Marias yngre söner. (Se studienoter till Mt 13:55; Apg 1:14.)

det ... personer: Ordagrant ”skaran av namn”. I det här sammanhanget syftar det grekiska ordet för ”namn” (ọnoma) på en person. Det används på samma sätt i Upp 3:4, fotnot.

Mina bröder: Ordagrant ”Män, bröder”. Till skillnad från den föregående versen används uttrycket ”bröder” här tillsammans med det grekiska ordet för ”man” (anẹ̄r). I det här sammanhanget, när det handlar om vem som skulle ersätta Judas Iskariot som apostel, kan den här kombinationen tyda på att Petrus endast riktade sig till de manliga medlemmarna av församlingen.

föll med huvudet före, och kroppen sprack: I Matteus beskrivning av Judas död sägs det att Judas ”hängde sig”, vilket visar hur han tog sitt liv. (Mt 27:5) Men här beskriver Lukas resultatet. Om man jämför skildringarna verkar det som att Judas hängde sig nära ett stup. Men antingen brast repet eller trädgrenen som repet var fäst vid, och han störtade ner på klipporna och buken sprack. Detta är ett troligt scenario med tanke på den branta och steniga terrängen kring Jerusalem.

hans ämbete: Eller ”hans uppgift att ha tillsyn”. Det grekiska ord som används här, episkopẹ̄, är besläktat med det grekiska substantivet för ”tillsyningsman”, epịskopos, och verbet episkopẹō, som har översatts med ”se till” i Heb 12:15. Petrus citerade Ps 109:8 som stöd för sin rekommendation att den plats som stod ledig efter den otrogne aposteln Judas skulle fyllas. I det avsnittet använder den hebreiska texten ordet pequddạh, som kan återges med ord som ”tillsynen”, ”tillsyningsmän”. (4Mo 4:16; Jes 60:17) I Ps 109:8 i Septuaginta (108:8, LXX) har detta hebreiska ord återgetts med samma grekiska ord som Lukas använder här i Apg 1:20. Av Petrus inspirerade uttalande framgår det att apostlarna hade ett ämbete, eller en uppgift, som tillsyningsmän. De hade blivit direkt utvalda av Jesus. (Mk 3:14) På pingstdagen år 33 fanns det alltså 12 tillsyningsmän i den kristna församlingen, som växte från omkring 120 medlemmar till omkring 3 000 medlemmar på en enda dag. (Apg 1:15; 2:41) Längre fram förordnades andra som tillsyningsmän för att hjälpa till att ta hand om den växande församlingen. Men apostlarnas ämbete fortsatte att vara speciellt, eftersom Jehovas avsikt tydligen var att de 12 apostlarna längre fram skulle utgöra det nya Jerusalems ”12 grundstenar”. (Upp 21:14; se studienot till Apg 20:28.)

utförde sin tjänst bland oss: Ordagrant ”gick in och ut bland oss”, ett uttryck som speglar ett semitiskt idiom som syftar på att utföra vanliga aktiviteter tillsammans med andra människor. Det skulle också kunna återges med ”bodde bland oss”. (Jämför 5Mo 28:6, fotnot; Ps 121:8, fotnot.)

Mattias: Det grekiska namnet Maththịas är förmodligen en kortform av Mattathịas, som kommer från det hebreiska namnet ”Mattitja” (1Kr 15:18), som betyder ”Jehovas gåva”. Enligt Petrus ord (Apg 1:21, 22) hade Mattias varit en efterföljare till Kristus under hela hans tre och ett halvt år långa tjänst. Han var nära förbunden med apostlarna och var med stor sannolikhet en av de 70 lärjungar som Jesus hade sänt ut för att predika. (Lu 10:1) Efter att Mattias hade blivit utvald ”räknades han som apostel tillsammans med de elva andra” (Apg 1:26), och när Apostlagärningarna hädanefter nämner ”apostlarna” eller ”de tolv” ingår Mattias i den gruppen. (Apg 2:37, 43; 4:33, 36; 5:12, 29; 6:2, 6; 8:1, 14)

Jehova: Tillgängliga grekiska handskrifter använder ordet ”Herre” (grekiska: Kỵrios) här. Men som det förklaras i Tillägg C finns det goda skäl att tro att Guds namn ursprungligen användes i den här versen och längre fram ersattes med titeln Herren. Därför används namnet Jehova i huvudtexten.

som känner allas hjärtan: I de hebreiska skrifterna framhålls det ofta att det är Jehova Gud som har förmågan att läsa hjärtan. (5Mo 8:2; 1Sa 16:7; 1Ku 8:39; 1Kr 28:9; Ps 44:21; Jer 11:20; 17:10) I det här sammanhanget skulle det därför ha varit naturligt för dessa hebreisktalande judar att använda Guds namn när de bad till Gud. Det grekiska ord som har återgetts med ”som känner ... hjärtan”, kardiognọ̄stēs, (ordagrant ”kännare av hjärtan”) förekommer bara här och i Apg 15:8, där det står ”Gud, som känner hjärtat”. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 1:24.)

kastade de lott: Innan Guds tjänare i förkristen tid fattade beslut i olika frågor kastade de ibland lott för att avgöra vad som var Jehovas vilja. (3Mo 16:8; 4Mo 33:54; 1Kr 25:8; Ord 16:33; 18:18; se Ordförklaringar under ”Lott, lottkastning”.) Detta är enda gången i de kristna grekiska skrifterna som det nämns att Jesus efterföljare kastade lott. Man gjorde det för att avgöra vem av de två kandidaterna som skulle ersätta Judas Iskariot. Lärjungarna förstod att de behövde Jehovas vägledning. Det var ju först efter att Jesus hade bett en hel natt till sin Far som han hade utnämnt var och en av de 12 apostlarna. (Lu 6:12, 13) Det är därför värt att lägga märke till att lärjungarna begrundade flera bibelavsnitt och uttryckligen bad Jehova att visa vem han hade utvalt, och det gjorde de innan ”lotten föll på Mattias”. (Apg 1:20, 23, 24) Men efter pingsten år 33 v.t. sägs det ingenstans i Bibeln att man kastade lott för att utse tillsyningsmän eller deras medhjälpare eller för att avgöra viktiga frågor. Så snart den heliga anden började verka på den kristna församlingen behövdes inte längre den metoden. (Apg 6:2–6; 13:2; 20:28; 2Ti 3:16, 17) Män utsågs till tillsyningsmän, inte därför att de hade blivit utpekade genom lottkastning, utan därför att de visade att den heliga anden var verksam i deras liv. (1Ti 3:1–13; Tit 1:5–9) Även i andra kulturer användes lottkastning. (Est 3:7; Joel 3:3; Ob 11) Ett exempel är att romerska soldater kastade lott om Jesus kläder, precis som det var förutsagt i Ps 22:18. Deras motiv verkar inte ha varit att uppfylla en biblisk profetia, utan att få personliga fördelar. (Joh 19:24; se studienot till Mt 27:35.)

räknades ... som apostel tillsammans med: Dvs. betraktades som likställd med de 11 andra apostlarna. Så när pingstdagen kom fanns det 12 apostlar som utgjorde grunden till det andliga Israel. Mattias måste ha varit en av ”de tolv” som längre fram hjälpte till att avgöra problemet som rörde de grekisktalande lärjungarna. (Apg 6:1, 2)