pingstdagen: Det grekiska ordet för pingst, pentēkostẹ̄ (som betyder ”femtionde [dagen]”), används i de kristna grekiska skrifterna om det som kallas ”skördehögtiden” (2Mo 23:16) och ”veckohögtiden” (2Mo 34:22) i de hebreiska skrifterna. Den här högtiden inträffade i slutet av en sju veckor lång skördeperiod som började med kornskörden och avslutades med veteskörden. Pingsten firades den femtionde dagen efter den 16 nisan, den dag då den första kärven av kornskörden frambars som ett offer. (3Mo 23:15, 16) Enligt den judiska kalendern inföll pingsten den 6 sivan. (Se Tillägg B15.) Anvisningarna för hur den här högtiden skulle firas finns i 3Mo 23:15–21; 4Mo 28:26–31 och 5Mo 16:9–12. Under pingsten vallfärdade många judar och proselyter från avlägsna platser till Jerusalem. Tanken med högtiden var att uppmuntra till gästfrihet och omtänksamhet mot människor från alla samhällsställningar och bakgrunder – oavsett om de var fria, slavar, fattiga, faderlösa, änkor, leviter eller invandrare. (5Mo 16:10, 11) Med tanke på det var pingsten år 33 v.t. i Jerusalem ett ypperligt tillfälle för bildandet av den kristna församlingen, eftersom de kristna skulle vittna för alla människor om ”Guds storslagna gärningar”. (Apg 1:8; 2:11) Enligt judisk tradition infaller pingsten vid samma tid på året som lagen gavs vid berget Sinai och Israel blev Guds utvalda folk. Det var i början av den tredje månaden (sivan) som israeliterna samlades vid Sinai och mottog lagen. (2Mo 19:1) Precis som Mose blev använd som medlare för att föra in Israel i lagförbundet, förde Jesus Kristus nu som medlare för det andliga Israel in denna nya nation i det nya förbundet.

språk: Eller ”tungomål”. Ordagrant ”tungor”. I Bibeln kan det grekiska ordet glọ̄ssa syfta på tungan. (Mk 7:33; Lu 1:64; 16:24) Men det kan också användas bildligt och syfta på ett språk eller ett folk som talar ett visst språk. (Upp 5:9; 7:9; 13:7) Det här grekiska ordet förekommer i Apg 2:3, där det står att lärjungarna såg något som liknade ”eldslågor” (”tungor av eld”, fotnot). Dessa synliga ”tungor av eld” samt lärjungarnas förmåga att tala andra språk, eller tungomål, var två tydliga bevis på att den heliga anden hade utgjutits över dem.

våra modersmål: Ordagrant ”vårt eget språk som vi föddes med”. Här förekommer det grekiska ordet diạlektos, och det avser ett språk. (Se studienot till Apg 2:4.) Många av dem som hörde lärjungarna kan ha talat ett internationellt språk, t.ex. grekiska. Men eftersom de var ”hängivna judar” kan de också ha förstått den hebreiska som talades vid gudstjänsterna i templet i Jerusalem. (Apg 2:5) Men deras uppmärksamhet fångades när de hörde de goda nyheterna på sina modersmål.

provinsen Asia: Se Ordförklaringar under ”Asia”.

proselyter: Se studienot till Mt 23:15.

vin: Eller ”sött (nytt) vin”. Detta är enda gången det grekiska ordet gleukos förekommer i de kristna grekiska skrifterna, och det syftar på sött, nytt vin som inte har jäst färdigt.

tredje timmen på dagen: Dvs. ca kl. 9. Under det första århundradet började dagen vid soluppgången, omkring kl. 6, och judarna delade sedan in dagen i 12 timmar. (Joh 11:9) Den tredje timmen motsvarade alltså omkring kl. 9, den sjätte omkring kl. 12 och den nionde omkring kl. 15. Eftersom man inte kunde mäta tiden exakt angav man ofta bara den ungefärliga tiden för en händelse. (Joh 1:39; 4:6; 19:14; Apg 10:3, 9)

i de sista dagarna: När Petrus citerar från Joels profetia använder han under inspiration uttrycket ”i de sista dagarna” i stället för ”efter detta”, som används i den hebreiska grundtexten och i Septuaginta. (Joel 2:28 [3:1, LXX]) Joels profetia uppfylldes när den heliga anden utgöts vid pingsten. När Petrus använde uttrycket ”i de sista dagarna” visade han alltså att en speciell tidsperiod hade börjat och att den skulle kulminera i ”Jehovas stora och glansfulla dag”. I det här fallet skulle Jehovas dag tydligtvis innebära slutet för ”de sista dagarna”. (Apg 2:20) Petrus talade till judar och judiska proselyter, så hans inspirerade ord måste ha fått en första uppfyllelse som inbegrep dem. Det han sa visade tydligtvis att judarna levde ”i de sista dagarna” för den världsordning som hade sitt centrum för tillbedjan i Jerusalem. Vid ett tidigare tillfälle hade Jesus förutsagt att Jerusalem och templet skulle ödeläggas. (Lu 19:41–44; 21:5, 6) Det inträffade år 70 v.t.

min ande: Det grekiska ordet pneuma syftar här på Guds heliga ande, eller verksamma kraft. I Joel 2:28, som citeras här, används det motsvarande hebreiska ordet rụach. Både det hebreiska och det grekiska ordet avser något som är osynligt för människoögat och som vittnar om kraft i rörelse. (Se Ordförklaringar under ”Ande”.)

alla slags människor: Ordagrant ”allt kött”. När det grekiska ordet sarx (”kött”) används om levande människor syftar uttrycket ”allt kött” vanligtvis på alla människor eller hela mänskligheten. (Se studienot till Joh 17:2.) Men i det här sammanhanget har det grekiska uttrycket ”allt kött” en snävare betydelse. Gud utgöt inte sin ande över alla människor på jorden och inte heller över alla människor i Israel, så uttrycket syftar inte på alla människor utan undantag. I stället syftar uttrycket här på alla slags människor. Gud utgöt helig ande över söner och döttrar, unga män och gamla män, slavar och slavinnor, dvs. alla slags människor. (Apg 2:17, 18) Det grekiska ordet för ”alla” (pas) används på ett liknande sätt i 1Ti 2:3, 4, där det sägs att Guds vilja är att ”alla slags människor ska bli räddade”. (Se studienot till Joh 12:32.)

profetera: Det grekiska ordet profēteuō betyder ordagrant ”tala fram”. I Bibeln används det ofta om att tillkännage ett budskap från Gud. Det innefattar ofta förutsägelser om framtiden, men grundbetydelsen av ordet har inget med det att göra. Det grekiska ordet kan också syfta på att förstå något med hjälp av en uppenbarelse från Gud. (Se studienoter till Mt 26:68; Mk 14:65; Lu 22:64.) I det här sammanhanget var det helig ande som fick några att profetera. De berättade om allt det storslagna som Jehova hade gjort och skulle göra, och därigenom agerade de som Guds språkrör. (Apg 2:11) Det hebreiska ordet för ”profetera” har en liknande innebörd. I till exempel 2Mo 7:1 kallas Aron för Moses ”profet”. Detta innebar inte att han skulle förutsäga framtiden, utan att han skulle vara Moses språkrör.

gamla män: Eller ”äldre män”, ”äldste”. Här används det grekiska ordet presbỵteros troligen om män som hade uppnått hög ålder och ställs i kontrast till de ”unga män” som nämns tidigare i versen. I andra sammanhang syftar samma ord ofta på män som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. (Apg 4:5; 11:30; 14:23; 15:2; 20:17; se studienot till Mt 16:21.)

göra underverk: Eller ”ge förebud”. I de kristna grekiska skrifterna används det grekiska ordet tẹras alltid tillsammans med sēmeion (”tecken”), och båda orden står i plural. (Mt 24:24; Joh 4:48; Apg 7:36; 14:3; 15:12; 2Kor 12:12) I sin grundbetydelse syftar ordet tẹras på vad som helst som väcker förundran eller vördnad. När ordet tydligt syftar på något som ska hända i framtiden förekommer den alternativa lydelsen ”förebud” i en studienot.

Jehovas: Det här citatet är hämtat från Joel 2:31, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

Jehovas: Det här citatet är hämtat från Joel 2:32, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

från Nasaret: Se studienot till Mk 10:47.

underverk: Eller ”förebud”. De underverk som Gud fick Jesus att utföra bevisade att han var sänd av Gud. När Jesus botade och uppväckte människor visade han vad han ska göra i en större skala i framtiden. (Se studienot till Apg 2:19.)

precis som Gud hade bestämt och kände till på förhand: Eller ”enligt Guds vilja och förutvetande”. Det grekiska ordet för ”vilja” (boulẹ̄) återges med ”vilja [eller ”vägledning”, fotnot]” i Lu 7:30 och med ”avsikt [eller ”beslut”, fotnot]” i Heb 6:17. (Se studienot till Apg 20:27.)

dödens grepp: Ordagrant ”dödens våndor”. Bibeln säger tydligt att man inte är vid medvetande eller kan känna smärta när man har dött (Ps 146:4; Pre 9:5, 10), men här säger den grekiska texten att döden orsakar ”våndor”. Den här ordalydelsen användes förmodligen eftersom döden ofta beskrivs som något smärtsamt och bittert. (1Sa 15:32, fotnot; Ps 55:4; Pre 7:26) Beskrivningen är lämplig eftersom man ofta har ont innan man dör (Ps 73:4, 5), men också för att dödens förlamande grepp tar ifrån en människa all frihet och lamslår henne (Ps 6:5; 88:10). Det är förmodligen i den betydelsen som Jesus uppståndelse befriade honom från ”dödens våndor”; han blev befriad ur dödens kvalfulla och förlamande grepp. Det grekiska ordet ōdịn, som här kan återges med ”grepp” eller ”våndor”, används några gånger om födslovåndor (1Th 5:3), men det kan också användas mer generellt om lidande, smärta, olycka eller nöd. (Se studienot till Mt 24:8.) Uttrycket ”dödens våndor” förekommer i Septuaginta i 2Sa 22:6 och Ps 18:4 (17:5, LXX), och där står det i den hebreiska masoretiska texten ”gravens rep” och ”dödens rep”. I gamla hebreiska handskrifter, som inte innehåller några vokaler, skrivs intressant nog det hebreiska ordet för ”rep” (chẹvel) med samma konsonanter som det hebreiska ordet för ”vånda”. Det kan förklara återgivningen i Septuaginta. Hur som helst förmedlar uttrycken ”dödens våndor” och ”dödens rep” samma tanke, nämligen att döden är något smärtsamt och bittert.

Jehova: Det här citatet är hämtat från Ps 16:8, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

jag ska leva: Ordagrant ”mitt kött ska bo”. Petrus introducerade detta citat från Ps 16 genom att säga ”David säger ju om honom”, dvs. Messias, Jesus. (Apg 2:25) I den här versen (Apg 2:26) och i Ps 16:9 använder den grekiska och den hebreiska texten ordet ”kött”, vilket kan syfta på en människas kropp eller personen själv. Även om Jesus visste att han skulle avrättas och ge sitt liv som ett lösenoffer levde han i hoppet. Han visste att hans Far skulle uppväcka honom, att hans offer skulle utgöra en lösen för mänskligheten och att hans kropp inte skulle förmultna. (Apg 2:27, 31)

mig: Eller ”min själ”. I detta citat från Ps 16:10 används det grekiska ordet psychẹ̄ för att återge det hebreiska ordet nẹfesh, och båda dessa ord har i tidigare utgåvor av Nya världens översättning återgetts med ”själ”. David skrev denna psalm och tillämpade ordet ”själ” på sig själv. När Petrus förkunnade om Kristus uppståndelse för judarna på pingstdagen tillämpade han denna psalm på Jesus. (Apg 2:24, 25; se Ordförklaringar under ”Själ” och Tillägg A2.)

graven: Eller ”Hades”. Det grekiska ordet haidēs, som möjligen betyder ”den osynliga platsen”, förekommer tio gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Se Mt 11:23; 16:18; Lu 10:15; 16:23; Apg 2:27, 31; Upp 1:18; 6:8; 20:13, 14.) I den här versen citeras Ps 16:10, och där förekommer det motsvarande hebreiska ordet ”Sheol”, som också återges med ”graven”. I Septuaginta översätts det hebreiska ordet ”Sheol” vanligtvis med det grekiska ordet ”Hades”. I Bibeln syftar båda orden på den bildliga plats dit människor kommer när de dör. Andra ord används för att beskriva en bokstavlig grav. Vissa översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J^{7, 8, 11, 12, 14–18, 22} i Tillägg C4) använder ordet ”Sheol” här. (Se Tillägg A2.)

nära dig: Ordagrant ”med (inför) ditt ansikte”. I det här citatet från Ps 16:11 återges den hebreiska lydelsen ordagrant i den grekiska texten. Det hebreiska uttrycket ”med någons ansikte” är ett idiom som betyder ”i någons närhet”.

Gud: I tillgängliga grekiska handskrifter används här ordet Theọs (”Gud”). Men det är värt att lägga märke till att tetragrammet används här i vissa översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J^{7, 8, 10} i Tillägg C4).

en av hans avkomlingar: Gud lovade David att en av hans avkomlingar skulle vara den messianska ”avkomma” som det talas om i 1Mo 3:15. (2Sa 7:12, 13; Ps 89:3, 4; 132:11) Det här löftet gick i uppfyllelse eftersom både Jesus mor och adoptivfar var avkomlingar till kung David. Det grekiska uttryck som har återgetts med ”avkomling” kommer från ett hebreiskt idiom som ordagrant betyder ”hans länds frukt”. Den del av kroppen som i Bibelns språkbruk kallas ”länd”, dvs. höftpartiet, innefattar fortplantningsorganen. (1Mo 35:11, fotnot; 1Ku 8:19, fotnot) Barn omnämns också med sådana uttryck som ”livmoderns frukt” och andra uttryck där ordet ”frukt” ingår. (1Mo 30:2, fotnot; 5Mo 7:13, fotnot; Ps 127:3, fotnot; Klag 2:20, fotnot)

graven: Eller ”Hades”, dvs. den bildliga plats dit människor kommer när de dör. (Se studienot till Apg 2:27 och Ordförklaringar.)

hans kropp inte skulle förmultna: Eller ”hans kropp inte skulle se förgängelse”. Jehova tillät inte att Jesus kropp förmultnade, som Moses och Davids kroppar hade gjort, två män som förebildade Kristus. (5Mo 34:5, 6; Apg 2:27; 13:35, 36) För att Jesus skulle kunna vara ”den siste Adam” (1Kor 15:45) och ”en motsvarande lösen” för alla människor (1Ti 2:5, 6; Mt 20:28) måste hans fysiska kropp vara en riktig människokropp. Den behövde vara fullkomlig, för den skulle frambäras åt Jehova Gud som priset för att köpa tillbaka det Adam hade förlorat. (Heb 9:14; 1Pe 1:18, 19) Ingen av Adams ofullkomliga avkomlingar kunde betala lösenpriset. (Ps 49:7–9) Maria blev därför inte gravid med Jesus på det vanliga sättet. Jesus sa till sin Far, tydligtvis när han blev döpt: ”Du [gav] mig en kropp”, dvs. Jesus fullkomliga människokropp som han skulle ge som ett offer. (Heb 10:5) När lärjungarna kom till Jesus grav upptäckte de att hans kropp hade försvunnit, men de hittade linnebindlarna som kroppen hade varit insvept i. Jehova avlägsnade tydligtvis sin älskade sons fysiska kropp innan den började förmultna. (Lu 24:3–6; Joh 20:2–9)

Jehova: Det här citatet är hämtat från Ps 110:1, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). Men som det förklaras i Tillägg A5 använder de flesta bibelöversättningar inte Guds namn i det som brukar kallas Nya testamentet, inte ens i citat från de hebreiska skrifterna. Men det är värt att lägga märke till att i några utgåvor av King James Version från 1600-talet står ”HERREN” skrivet med stora bokstäver i den här och i tre andra verser i de kristna grekiska skrifterna där Ps 110:1 citeras. (Mt 22:44; Mk 12:36; Lu 20:42) Det tillvägagångssättet följdes även i senare utgåvor. I de hebreiska skrifterna i King James Version skriver man ”HERREN” med stora bokstäver för att visa var Guds namn står i den hebreiska grundtexten. Men översättarna skrev även ”HERREN” med stora bokstäver i vissa verser i de kristna grekiska skrifterna och visar därigenom att de menar att det är Jehova det handlar om. Det är också intressant att lägga märke till att i New King James Version, som började ges ut 1979, står ”HERREN” med stora bokstäver alla gånger som det representerar Guds namn i citat från de hebreiska skrifterna. (Se Tillägg C.)

avrättade på pålen: Eller ”fäste vid en påle (stolpe)”. (Se studienot till Mt 20:19 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

Ångra er: Det grekiska ordet metanoẹō som används här kan ordagrant återges med ”ändra sinne”, och det syftar på en förändring av tänkesätt, inställning eller föresats. Tidigare hade Johannes döparen predikat att ”folket behövde bli döpta för att visa att de hade ändrat sinne”. (Se studienot till Mk 1:4.) Det här dopet inbegrep att de ångrade att de inte hade hållit den mosaiska lagen, och denna ångerfulla inställning bidrog till att göra Guds folk redo för det som skulle komma. (Mk 1:2–4) Men Petrus framhöll här att Guds folk behövde ångra sig och bli döpta i Jesus Kristus namn så att deras synder kunde bli förlåtna, vilket var helt i linje med Jesus befallning i Mt 28:19. Eftersom judarna hade förkastat Jesus som Messias, behövde de nu ångra sig och tro på honom för att kunna få Guds förlåtelse. De kunde visa sådan tro offentligt genom att bli nedsänkta i vatten i Jesus Kristus namn. Detta skulle vara ett synligt bevis på att de hade överlämnat sig åt Gud genom Kristus. (Se studienoter till Mt 3:8, 11 och Ordförklaringar under ”Ånger”.)

Jehova: I tillgängliga grekiska handskrifter står det här ”Herre” (grekiska: Kỵrios). Men som det förklaras i Tillägg C finns det flera skäl att tro att Guds namn ursprungligen användes i den här versen och längre fram ersattes med titeln Herren. Därför används namnet Jehova i huvudtexten. Apg 2:33–38 visar att löftet som Petrus nämner i den här versen syftar på det som sägs i Joel 2:28–32 om att helig ande skulle utgjutas. Frasen alla som Jehova, vår Gud, drar till sig verkar därför anknyta till orden i slutet av Joel 2:32. I den hebreiska texten används Guds namn tre gånger i Joel 2:32, och det visar klart och tydligt att det är Jehova som kallar, eller drar, människor. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 2:39.)

lärjungar: Eller ”själar”. Det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”, syftar här på en levande människa. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

att träffas: Eller ”att dela med varandra”. Det grekiska ordet koinōnịa betyder i grund och botten ”det att dela med andra”, ”det att ha något gemensamt”. Paulus använde detta ord flera gånger i sina brev. (1Kor 1:9; 10:16; 2Kor 6:14; 13:14) Sammanhanget visar här att detta inte syftar på flyktig bekantskap, utan på nära vänskap.

att äta: Ordagrant ”brytandet av brödet”. (Se studienot till Apg 20:7.)

underverk: Eller ”ge många förebud”. (Se studienot till Apg 2:19.)

alla: Eller ”varje själ”. Det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”, syftar här på en levande människa. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

i olika hem: Eller ”från hus till hus”. Detta är en återgivning av det grekiska uttrycket kat’ oikon, som ordagrant betyder ”[hus] efter hus (husvis)”. I uttrycket ingår prepositionen katạ, som kan användas distributivt. Under den här speciella tiden träffades lärjungarna och åt tillsammans hos olika troende som bodde i eller i närheten av Jerusalem. (Se studienoter till Apg 5:42; 20:20.)

Jehova: I tillgängliga grekiska handskrifter står det här ”Herren” (grekiska: ho ... Kỵrios). Men som det förklaras i Tillägg C finns det flera skäl att tro att Guds namn ursprungligen användes i den här versen och längre fram ersattes med titeln Herren. Därför används namnet Jehova i huvudtexten. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 2:47.)