Apostlagärningarna 20:1–38
Studienoter
oss: Lukas använder ordet ”oss”, ett pronomen i första person, vilket tyder på att han sammanstrålade med Paulus i Filippi. Det var i Filippi som de tidigare hade skilts åt. (Apg 16:10–17, 40) Nu reste de tillsammans från Filippi till Jerusalem, där Paulus senare greps. (Apg 20:5–21:18, 33) Det här är det andra avsnittet i Apostlagärningarna där Lukas inkluderar sig själv i handlingen. (Se studienoter till Apg 16:10; 27:1.)
det osyrade brödets högtid: Se Ordförklaringar och Tillägg B15.
äta: Ordagrant ”bryta bröd”. Bröd var en basvara i Mellanöstern på den tiden, och därför kom uttrycket ”bryta bröd” att beteckna att äta i allmänhet. Bröden var oftast platta och spröda, och man brukade inte skära brödet med kniv, utan bryta det. Att bryta bröd innan man åt var därför vanligt och något Jesus gjorde många gånger. (Se studienot till Mt 14:19; se också Mt 15:36; Lu 24:30.) När Jesus instiftade Herrens kvällsmåltid tog han ett bröd och bröt det. Eftersom det var så man brukade dela ett bröd finns det ingen symbolik i att Jesus bröt brödet. (Se studienot till Mt 26:26.) En del menar att detta uttryck syftar på Herrens kvällsmåltid när det förekommer på vissa ställen i Apostlagärningarna. (Apg 2:42, 46; 20:7, 11) Men varje gång Herrens kvällsmåltid nämns i Bibeln sägs det inte bara att man bröt bröd, utan också att man drack vin ur en bägare. (Mt 26:26–28; Mk 14:22–25; Lu 22:19, 20; 1Kor 10:16–21; 11:23–26) Dessa två handlingar är lika viktiga. Så när det talas om att bryta bröd utan att det nämns något om att dricka ur en bägare, syftar det inte på Herrens kvällsmåltid utan på en helt vanlig måltid. Det finns dessutom ingenting som visar att Jesus ville att man skulle fira högtiden till minne av hans död oftare än den högtid den ersatte, nämligen påsken, som bara firades en gång om året.
för han lever: Eller ”för hans själ [dvs. ”hans liv”] är i honom”. Den unge mannen hade med andra ord fått livet tillbaka. Det grekiska ordet psychẹ̄ syftar här på det liv som en person har, precis som det gör på många andra ställen i de kristna grekiska skrifterna. (Mt 6:25; 10:39; 16:25, 26; Lu 12:20; Joh 10:11, 15; 13:37, 38; 15:13; se Ordförklaringar under ”Själ”.)
började äta: Ordagrant ”bröt brödet och åt”. (Se studienot till Apg 20:7.)
äldste: Ordagrant ”äldre män”. I Bibeln syftar det grekiska ordet presbỵteros först och främst på dem som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. I de olika städerna i den forntida nationen Israel var det andligt mogna män som skötte administrativa uppgifter och ledde folket. På samma sätt var det andligt mogna män som tog ledningen i de olika kristna församlingarna under det första århundradet v.t. Den här skildringen om Paulus möte med de äldste från Efesos visar tydligt att det fanns mer än en äldste i den församlingen. Antalet äldste i varje församling berodde på hur många andligt mogna män som uppfyllde kvalifikationerna. (1Ti 3:1–7; Tit 1:5–8) När Paulus skrev sitt första brev till Timoteus, som då förmodligen bodde i Efesos, nämnde han en äldstekrets. (1Ti 1:3; 4:14)
ödmjukhet: Denna egenskap innebär att man är fri från stolthet och arrogans. Ödmjukhet kommer till uttryck i hur en människa ser på sig själv i förhållande till Gud och till andra. Det är ingen svaghet, utan något som Gud uppskattar. Kristna som verkligen är ödmjuka har lätt för att samarbeta. (Ef 4:2; Flp 2:3; Kol 3:12; 1Pe 5:5) Det ord som här är översatt med ”ödmjukhet”, tapeinofrosỵnē, är bildat av orden tapeinọō, ”göra låg (ringa)”, och frēn, ”sinne”. Det besläktade ordet tapeinọs har återgetts med ”ödmjuk” i Mt 11:29 och ”de ödmjuka” i Jak 4:6 och 1Pe 5:5. (Se studienot till Mt 11:29.)
från hus till hus: Eller ”i olika hem”. Sammanhanget visar att Paulus hade besökt dessa män i deras hem för att undervisa dem om att de behövde ”ångra sig, vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus”. (Apg 20:21) Han kan därför inte bara ha syftat på sällskapliga eller uppmuntrande besök hos dem sedan de hade blivit troende, eftersom de då redan hade vänt om och trodde på Jesus. Doktor A.T. Robertson ger följande kommentar till Apg 20:20: ”Det är värt att lägga märke till att denne den störste av alla förkunnare predikade från hus till hus och inte gjorde sina besök till enbart tillfällen av sällskaplig samvaro.” (Word Pictures in the New Testament, 1930, bd III, s. 349, 350) Abiel Abbot Livermore skrev följande om Paulus ord i Apg 20:20: ”Han var inte nöjd med att bara hålla offentliga tal ... utan han ägnade sig nitiskt åt sitt stora arbete under mer privata former, från hus till hus, och han bar bokstavligt talat hem himlens sanning till efesiernas härd och hjärta.” (The Acts of the Apostles With a Commentary, 1844, s. 270; läs mer om återgivningen av det grekiska uttrycket kat’ oikous [ordagrant ”efter hus”, ”husvis”] i studienoten till Apg 5:42.)
känner jag mig tvingad av anden: Eller ”är jag bunden i anden”. Paulus kände sig förpliktad och var villig att följa Guds andes ledning och resa till Jerusalem.
mitt liv: Eller ”min själ”. Det grekiska ordet psychẹ̄ avser här en persons liv. (Se Ordförklaringar under ”Själ” och Tillägg A2.)
förkunnat: Det grekiska ordet har grundbetydelsen ”förkunna som offentlig budbärare”. Det betonar sättet att förkunna: vanligen ett öppet, offentligt tillkännagivande, inte en predikan till en grupp. Temat för de kristnas predikoarbete var ”Guds rike”. (Apg 28:31)
riket: Dvs. Guds rike, som är Bibelns genomgående tema. Detta tema präglar även Apostlagärningarna. (Apg 1:3; 8:12; 14:22; 19:8; 20:25; 28:23, 31) I en del tidiga översättningar till andra språk, t.ex. i den latinska Vulgata och i den syriska Peshitta, står det ”Guds rike”. En översättning av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J17 i Tillägg C4) använder Guds namn, och hela uttrycket kan återges ”Jehovas rike”.
jag är ren från allas blod: Paulus var fri från blodskuld inför Gud eftersom han hade predikat de goda nyheterna om riket. Han hade inte hållit det här livräddande budskapet för sig själv. (Apg 18:6; jämför Hes 33:6–8.) Paulus hade berättat om ”allt vad Gud har beslutat” för lärjungarna i Efesos eftersom han inte ville att någon skulle mista livet på domens dag. (Apg 20:27) En kristen skulle också kunna dra på sig blodskuld inför Gud genom att mörda eller utgjuta blod, vilket kan innefatta att man aktivt eller passivt stöder en organisation som bär på blodskuld, t.ex. ”det stora Babylon” (Upp 17:6; 18:2, 4), eller andra organisationer som har utgjutit oskyldigt blod (Upp 16:5, 6; jämför Jes 26:20, 21). Dessutom skulle man kunna dra på sig blodskuld genom att äta eller dricka blod i någon form. (Apg 15:20)
allt vad Gud har beslutat: Eller ”vad som är Guds vilja (avsikt)”. Syftar här på allt som Gud har för avsikt att göra med hjälp av sitt rike, däribland allt som han har beslutat är nödvändigt för räddning. (Apg 20:25) Det grekiska ordet boulẹ̄ återges med ”vilja [eller ”vägledning”, fotnot]” i Lu 7:30 och med ”avsikt [eller ”beslut”, fotnot]” i Heb 6:17.
Var uppmärksamma på: Eller ”Ge akt på”. Fåren i Jehovas hjord betyder mycket för honom eftersom han har köpt dem med det dyrbara ”blodet av sin egen son”. Jehova kunde inte ha betalat ett högre pris. Ödmjuka tillsyningsmän måste därför vara uppmärksamma på hur varje medlem av hjorden har det och komma ihåg hur mycket Jehova älskar sina får. (1Pe 5:1–3)
tillsyningsmän: Det grekiska ordet för tillsyningsman, epịskopos, är besläktat med verbet episkopẹō, som betyder ”se till” (Heb 12:15), och substantivet episkopẹ̄, som betyder ”inspektion” (Lu 19:44, Kingdom Interlinear; 1Pe 2:12). Ordet episkopẹ̄ har översatts med ”bli tillsyningsman” i 1Ti 3:1 och ”uppgift att ha tillsyn” i Apg 1:20. Tillsyningsmannen var alltså någon som besökte, inspekterade och vägledde församlingsmedlemmar. Grundtanken i det grekiska uttrycket är ”en som utövar beskyddande tillsyn”. Tillsyningsmännen i den kristna församlingen har ansvaret att hjälpa sina medtroende andligt sett. Paulus använde ordet ”tillsyningsmän” när han här riktade sig till de ”äldste” från församlingen i Efesos. (Apg 20:17) Han använder dessutom ordet ”tillsyningsman” i sitt brev till Titus när han beskriver kvalifikationerna för de ”äldste” i den kristna församlingen. (Tit 1:5, 7) Ordet syftar alltså på samma ställning. Medan presbỵteros för tanken till de förordnade brödernas mogenhet, framhäver epịskopos de uppgifter som följer med förordnandet. Den här skildringen om Paulus möte med de äldste från Efesos visar tydligt att det fanns flera tillsyningsmän i den församlingen. Det fanns inget bestämt antal tillsyningsmän i varje församling, utan antalet berodde på hur många andligt mogna män i församlingen som var kvalificerade att tjäna som äldste. När Paulus skrev till de kristna i Filippi nämnde han ”tillsyningsmännen” (Flp 1:1), vilket tyder på att de fungerade som en krets och hade tillsyn över församlingens angelägenheter. (Se studienot till Apg 1:20.)
Guds: I vissa gamla handskrifter står det här ”Herrens”. Men det finns starkt stöd i handskrifterna för att ha lydelsen ”Guds” i huvudtexten, och många forskare menar att det stod så i den ursprungliga texten.
med blodet av sin egen son: Ordagrant ”genom den egnas blod”. Grammatiskt sett kan den här passusen översättas ”med sitt eget blod”, så man måste ta hänsyn till sammanhanget. På grekiska kan uttrycket ho ịdios (”sin egen”) stå ensamt utan något förklarande substantiv eller pronomen. Samma grekiska uttryck används på det sättet i Joh 1:11 (”sitt hemland”), Joh 13:1 (”sina egna”), Apg 4:23 (”de andra lärjungarna”) och Apg 24:23 (”hans vänner”). I icke-bibliska grekiska papyrer används frasen som ett kärleksfullt uttryck om nära släktingar. Den som läste den här versen skulle därför med hjälp av sammanhanget veta att ett substantiv i singular är underförstått efter ”sin egen” och att det substantivet syftade på Guds enfödde son, Jesus Kristus, som hade utgjutit sitt blod. På grund av detta menar en rad forskare och översättare att ordet ”son” är underförstått och återger frasen: ”med blodet av sin egen son”.
Guds: I ett fåtal handskrifter står det här ”Herren”, men de flesta handskrifter har lydelsen ”Gud”.
det Herren Jesus själv sa: Paulus är den ende som citerar orden som följer. Men andemeningen i dessa ord finns även i evangelierna och de övriga inspirerade skrifterna. (Ps 41:1; Ord 11:25; 19:17; Mt 10:8; Lu 6:38) Paulus kan ha fått del av uttalandet muntligt, antingen från någon som hade hört Jesus säga det eller från den uppståndne Jesus, eller genom en uppenbarelse från Gud. (Apg 22:6–15; 1Kor 15:6, 8)
kastade sig om halsen: På Bibelns tid var det ett tecken på stor tillgivenhet att man föll någon om halsen och kysste honom och grät. Det är tydligt att dessa äldste hade starka känslor för Paulus. (Se också 1Mo 33:4; 45:14, 15; 46:29; Lu 15:20.)
kysste honom ömt: På grund av Paulus uppriktiga kärlek till sina bröder kände de djup uppskattning för honom. På Bibelns tid var en kyss ett tecken på vänskap. (1Mo 27:26; 2Sa 19:39) Ibland kysste och omfamnade man varandra samtidigt som man grät. (1Mo 33:4; 45:14, 15; Lu 15:20) Det grekiska ord som har återgetts med ”kysste ... ömt” är en form av verbet filẹō som man anser anger eftertryck. Verbet återges ibland med ”kyssa” (Mt 26:48; Mk 14:44; Lu 22:47), men oftast har det betydelsen ”älska”, ”tycka om” (Joh 5:20; 11:3; 16:27). (Jämför studienot till Mt 26:49.)
Media
Kartan visar var den antika staden Miletos låg på Mindre Asiens västkust (i nutida Turkiet). Enligt Bibeln besökte Paulus Miletos minst två gånger. Den första gången var i slutet av hans tredje missionsresa (omkring 56 v.t.). Han var på väg till Jerusalem med båt och anlände till Miletos. Han kallade till sig de äldste i Efesos för ett viktigt möte. De äldste i Efesos tog landvägen till Miletos, men de behövde antagligen också åka båt. Resan var omkring 7 mil lång. Efter ett känslosamt farväl följde de äldste Paulus till båten, och han fortsatte resan. (Apg 20:17–38) Det verkar som att Paulus besökte Miletos en andra gång efter att han hade blivit frigiven från sin första fångenskap i Rom. Han skrev att han ”lämnade Trofimos i Miletos eftersom han var sjuk”. (2Ti 4:20; se kartan ”Paulus resor efter ca 61 v.t.”.)
1. En del av en av de gamla hamnarna. På grund av igenslamning ligger ruinerna nu omkring 8 km från kusten.
2. Den antika teatern byggdes på 200-talet f.v.t., men den har renoverats flera gånger.
3. Kartan visar den gamla kustlinjen.
Efter pingsten år 33 v.t. fortsatte Jesus lärjungar att söka upp människor i deras hem för att berätta om de goda nyheterna. Trots att de förbjöds att predika säger den inspirerade skildringen att de ”varje dag fortsatte ... att undervisa och förkunna de goda nyheterna om Messias, Jesus, både i templet och från hus till hus”. (Apg 5:40–42) Omkring år 56 v.t. sa aposteln Paulus till de äldste från Efesos: ”Jag [har] inte hållit mig tillbaka, utan jag har ... undervisat er offentligt och från hus till hus.” (Apg 20:20) Paulus talade här om hur han hade ansträngt sig för att predika för dem när de fortfarande behövde ”ångra sig, vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus”, alltså när de inte var troende. (Apg 20:21) När han träffade människor som var intresserade av andliga ämnen besökte han dem utan tvekan fler gånger för att lära dem mer och, när de blivit troende, för att stärka deras tro. (Se studienoter till Apg 5:42; 20:20.)
Vargarna (Canis lupus) i Israel är rovdjur som är särskilt aktiva på natten. (Hab 1:8) Vargar är vildsinta, glupska, djärva och giriga, och de dödar ofta fler får än de kan äta upp eller släpa med sig. I Bibeln används ofta djur och deras karakteristiska drag och beteenden för att illustrera både bra och dåliga egenskaper. I profetian som Jakob uttalade på sin dödsbädd sägs det att Benjamin river som en varg. (1Mo 49:27) Men i de flesta fall används vargen för att beskriva dåliga egenskaper, t.ex. grymhet, girighet, ondska och slughet. Några av dem som liknas vid vargar är falska profeter (Mt 7:15), de som ondskefullt motarbetar den kristna tjänsten (Mt 10:16; Lu 10:3) och falska lärare som skulle hota den kristna församlingen inifrån (Apg 20:29, 30). Herdar var väl medvetna om hur farliga vargarna var. Jesus talade om ”en anställd arbetare” som såg vargen komma men övergav fåren och flydde. Men Jesus är inte som den anställde arbetaren som inte brydde sig om fåren, utan han är ”den gode herden” som ”ger sitt liv för fåren”. (Joh 10:11–13)