påskhögtiden: Dvs. påsken år 33 v.t. (Se studienot till Joh 2:13.)

hade älskat: Kärlek är ett genomgående tema i de återstående kapitlen i Johannes evangelium. I de 12 första kapitlen i Johannesevangeliet förekommer det grekiska verbet agapạō (att älska) och substantivet agạpē (kärlek) sammanlagt åtta gånger. Men i kapitel 13 till 21 förekommer de sammanlagt 36 gånger. Det finns ingenstans som Jesus djupa kärlek till sin Far och sina lärjungar är så tydlig som i de sista kapitlen i Johannesevangeliet. Alla fyra evangelierna visar till exempel att Jesus älskar Jehova, men det är bara Johannes som skriver att Jesus sa rakt ut: ”Jag älskar min Far.” (Joh 14:31) Och när Jesus ger några sista råd till sina lärjungar konstaterar han inte bara att Jehova älskar honom, utan förklarar också varför. (Joh 15:9, 10)

fortsatte att älska dem ända till slutet: Det grekiska uttryck som används här syftar förmodligen på slutet av Jesus liv som människa. Men en del menar att det grekiska uttrycket i det här sammanhanget betyder ”älskade dem fullständigt”, ”älskade dem ständigt”.

band en handduk om sig: Det var oftast en tjänare som fick i uppgift att tvätta och torka andras fötter. (Joh 13:12–17) Jesus utförde den här enkla uppgiften och gav lärjungarna en oförglömlig lektion. Han lärde dem att det är den här inställningen som Jehova vill se hos sina tjänare. Aposteln Petrus var med vid det tillfället, och han kan ha tänkt på detta när han längre fram uppmanade sina medtroende: ”Klä er i [eller ”Bind alla om er med”] ödmjukhet mot varandra.” (1Pe 5:5, fotnot)

tvätta lärjungarnas fötter: Den vanligaste sortens skor i Israel förr i tiden var sandaler. Sandalerna bestod av en sula som sattes fast på foten och ankeln med hjälp av några remmar. Eftersom vägarna och fälten var dammiga och smutsiga blev fötterna smutsiga. Det var därför vanligt att man tog av sig sandalerna när man kom in i ett hus, och en god värd såg till att någon tvättade gästernas fötter. Bibeln nämner detta flera gånger. (1Mo 18:4, 5; 24:32; 1Sa 25:41; Lu 7:37, 38, 44) Jesus tvättade lärjungarnas fötter och använde den här sedvänjan för att lära dem vad det innebär att vara ödmjuk och betjäna andra.

som han hade bundit omkring sig: Se studienot till Joh 13:4.

ni är rena: Lärjungarnas herre hade precis tvättat deras fötter, så var och en av dem var helt ren fysiskt sett. Men en av dem var andligt oren. I likhet med de skenheliga fariséerna, som rengjorde utsidan av bägaren och skålen men som lät insidan vara smutsig, så var Judas Iskariot fysiskt ren men andligt oren. (Mt 23:25, 26)

Han visste: Jesus kunde se vad andra tänkte och vilka åsikter de hade, så därför kan Judas inte ha haft en svekfull inställning när han valdes ut till apostel. (Mt 9:4; Mk 2:8; Joh 2:24, 25) Men när Judas började utveckla en dålig inställning märkte Jesus det och förstod att det var han som skulle förråda honom. Men trots att Jesus visste det tvättade han Judas fötter. (Se studienoter till Joh 6:64; 6:70.)

ska ni också: Eller ”är ni också skyldiga att”. Det grekiska verb som används här används ofta i ekonomiska sammanhang med innebörden ”vara skyldig någon”, ”stå i skuld till någon”. (Mt 18:28, 30, 34; Lu 16:5, 7) Här och i andra sammanhang används det i en bredare betydelse, nämligen att vara tvungen att göra något. (1Jo 3:16; 4:11; 3Jo 8)

tvätta varandras fötter: Sammanhanget till det här uttalandet visar att Jesus lärde sina lojala efterföljare att vara ödmjuka och visa omsorg om sina bröders och systrars fysiska behov men också deras andliga behov. Han, som var deras herre, hade precis tvättat deras fötter och visat i handling vad det innebär att vara ödmjuk och villig att betjäna. Sedan sa han: ”Ni är rena, men inte alla”, och visade därigenom att han inte bara talade om fysisk renhet. (Joh 13:10) I Ef 5:25, 26 talas det om att Jesus renade den kristna församlingen ”med hjälp av Guds ords vatten”. Lärjungarna kunde följa Jesus exempel genom att hjälpa varandra att hålla sig rena från de dagliga frestelser och snaror som en kristen skulle kunna bli befläckad av i den här världen. (Gal 6:1; Heb 10:22; 12:13)

den som är utsänd: Eller ”en budbärare (ett sändebud)”, ”en apostel”. Det grekiska ordet apọstolos (kommer från verbet apostẹllō, som betyder ”sända ut”) översätts med ”apostel (apostlar)” 77 av de 80 gånger det förekommer i de kristna grekiska skrifterna. (I Flp 2:25 återges detta grekiska ord med ”sändebud”.) Det här är enda gången detta grekiska ord förekommer i Johannes evangelium. (Mt 10:5; Lu 11:49; 14:32; se studienoter till Mt 10:2; Mk 3:14 och Ordförklaringar under ”Apostel”.)

åt av mitt bröd: Att äta bröd med någon var ett tecken på vänskap och frid mellan gästen och värden. (1Mo 31:54; jämför 2Mo 2:20 och 18:12, där det hebreiska uttrycket ”äta bröd” har återgetts med ”äta” och ”äta en måltid”.) Någon som åt bröd med sin värd och sedan gjorde något för att skada honom ansågs vara den värsta sortens förrädare. (Ps 41:9)

har vänt sig emot mig: Eller ”har lyft sin häl mot mig”. Jesus citerar här profetian i Ps 41:9, som ordagrant lyder ”har gjort [sin] häl stor mot mig”. Där använde David ett bildspråk om en svekfull vän, kanske Ahitofel, ”Davids rådgivare”. (2Sa 15:12) Jesus tillämpar dessa ord på Judas Iskariot. I det här sammanhanget syftar det på en svekfull handling där avsikten är att skada den person som hälen lyfts mot.

Johannes: Den grekiska formen av det hebreiska namnet Jehohanan eller Johanan, som betyder ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”. Det står ingenstans i evangeliet vem som skrev det. Men under 100- och 200-talet var den allmänna uppfattningen att boken skrevs av aposteln Johannes. Varje gång namnet Johannes förekommer i detta evangelium syftar det på Johannes döparen, förutom i Joh 1:42 och 21:15–17, där det syftar på Petrus far. (Se studienoter till Joh 1:42 och 21:15.) Aposteln Johannes nämns aldrig vid namn i evangeliet, men det är han och hans bror Jakob som avses i uttrycket ”Sebedeus söner”. (Joh 21:2; Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10; se studienot till Joh 1:6.) I de sista verserna i evangeliet omnämner skribenten sig själv som ”den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid” (Joh 21:20–24), och det finns goda skäl att förknippa det uttrycket med aposteln Johannes. (Se studienot till Joh 13:23.)

den som Jesus var särskilt fäst vid: Eller ”den som Jesus älskade”. Det här är första tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 19:26; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att detta syftar på aposteln Johannes, som var son till Sebedeus och bror till Jakob. (Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10) Ett skäl till det är att aposteln Johannes inte nämns vid namn i det här evangeliet (däremot nämns ”Sebedeus söner” i Joh 21:2). Ytterligare ett skäl är det som sägs i Joh 21:20–24, där uttrycket ”den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid” används om Johannesevangeliets skribent. Dessutom sa Jesus om den aposteln: ”Om jag vill att han ska vara kvar här tills jag kommer, så är det inget du behöver tänka på.” Det antyder att lärjungen som Jesus talar om skulle leva längre än Petrus och de andra apostlarna, och den beskrivningen stämmer på aposteln Johannes. (Se studienoter till Joh Titel och Joh 1:6; 21:20.)

bredvid Jesus: Eller ”vid Jesus bröst”. Det här syftar på hur man brukade ligga till bords på Jesus tid. Gästerna låg på sin vänstra sida med en kudde under vänster armbåge. En gäst kunde luta sig tillbaka mot den som låg bredvid honom och ha ett förtroligt samtal. (Joh 13:25) Att få ligga bredvid någon, eller vid någons bröst, var ett tecken på att man hade ett bra förhållande och en nära vänskap till den personen. Detta var bakgrunden till uttrycken som används i Lu och Joh. (Se studienoter till Lu 16:22, 23; Joh 1:18.)

till högtiden: Syftar tydligtvis på det osyrade brödets högtid, som började efter påsken.

Mina vänner: Ordagrant ”Små barn”. Det står ingenstans i evangelierna att Jesus tidigare hade tilltalat apostlarna med det här varma uttrycket. Det grekiska ord som här har återgetts med ”mina vänner”, teknịon (litet barn), är diminutivformen av ordet tẹknon (barn). I de kristna grekiska skrifterna används ofta diminutiv för att framhäva tillgivenhet eller förtrolighet. (Se Ordförklaringar under ”Diminutiv”.) Det här uttrycket skulle också kunna återges med ”kära barn” eller ”älskade barn”. Det förekommer nio gånger i de kristna grekiska skrifterna, och det används alltid i bildlig bemärkelse och syftar på lärjungar. (Gal 4:19; 1Jo 2:1, 12, 28; 3:7, 18; 4:4; 5:21)

nytt bud: Moses lag krävde att man skulle älska sin medmänniska som sig själv. (3Mo 19:18) Budet innebar att man skulle älska andra, men inte nödvändigtvis så mycket att man var villig att ge sitt liv för dem. Jesus bud var ”nytt”, och var utan motstycke, för han sa: på samma sätt som jag har älskat er. Han gav sina efterföljare ett fullkomligt exempel när det gällde att älska andra, leva ett osjälviskt liv och sätta andra i första rummet. En sådan kärlek gör att man är villig att dö för andra. Jesus liv och död visade vad det här budet innebar. (Joh 15:13)

dö för dig: Eller ”ge min själ för dig”. Sammanhanget får avgöra innebörden i det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. Här syftar det på Petrus liv, som han sa att han var villig att ge för Jesus. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

dö för mig: Eller ”ge din själ för mig”. Sammanhanget får avgöra innebörden i det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. Här syftar det på Petrus liv. (Se studienot till Joh 13:37 och Ordförklaringar under ”Själ”.)

en tupp: Alla fyra evangelier nämner att en tupp skulle gala, men det är bara Markus som preciserar att tuppen skulle gala två gånger. (Mt 26:34, 74, 75; Mk 14:30, 72; Lu 22:34, 60, 61; Joh 18:27) Det framgår av Mishna att man födde upp tuppar i Jerusalem på Jesus tid, vilket stöder Bibelns skildring. Tuppen gol troligtvis mycket tidigt på morgonen.