pryglade honom: Eller ”gisslade honom”. Innan någon avrättades på en påle blev han i regel pryglad. Pilatus gav till slut efter för judarnas upprepade krav om att Jesus skulle avrättas och att Barabbas skulle friges, och han tog Jesus och ”pryglade honom”. (Mt 20:19; 27:26) Flagellum var ett fruktansvärt redskap som användes när någon straffades med prygel. Det bestod av flera knutförsedda rep eller läderremmar som var fästa vid ett handtag. Ibland var vassa bitar av ben eller metall fastknutna vid remmarna för att slagen skulle bli ännu mer plågsamma.

krona: Se studienot till Mk 15:17.

lila mantel: Eller ”purpurröd mantel”. (Se studienot till Mk 15:17.)

Leve: Eller ”Var hälsad”. (Se studienot till Mt 27:29.)

Se! Människan!: Även om Jesus hade blivit slagen och var skadad, bevarade han sitt lugn och sin värdighet. Pilatus var tydligtvis imponerad av detta, för det han sa vittnar om både respekt och medkänsla. Återgivningen av Pilatus ord i Vulgata, ẹcce họmo, är ett samlingsnamn för konst med detta motiv. De som kände till de hebreiska skrifterna och hörde Pilatus ord kan ha kommit att tänka på den profetiska beskrivningen av Messias i Sak 6:12: ”Här är [eller ”Se”] den man vars namn är Telningen.”

Vi har en lag: När judarna märkte att deras politiska anklagelser inte gav önskat resultat avslöjade de sina verkliga motiv och förde fram religiösa anklagelser i stället. De kom med samma anklagelse som de hade fört fram några timmar tidigare i Sanhedrin och sa att Jesus hade hädat. Men Pilatus hade inte hört den här anklagelsen förut och var nu tvungen att ta ställning till den.

från ovan: Eller ”från himlen”. Det grekiska ordet ạnōthen har återgetts med ”från ovan” här och i Jak 1:17; 3:15, 17. Samma ord används i Joh 3:3, 7, där det kan återges med både ”på nytt” och ”från ovan”. (Se studienot till Joh 3:3.)

den som överlämnade mig: Det verkar inte som att Jesus syftar på någon specifik person, t.ex. Judas Iskariot, utan på alla som var inblandade i att få honom dödad. Det inbegrep Judas, ”de främsta prästerna och hela Sanhedrin” och till och med ”folket” som blev övertalade att kräva att Barabbas skulle friges. (Mt 26:59–65; 27:1, 2, 20–22; Joh 18:30, 35)

kejsarens vän: Detta var en äretitel som ofta tilldelades romerska ståthållare. Men i det här fallet använde de judiska ledarna tydligen uttrycket i vidare bemärkelse och antydde att Pilatus riskerade att bli anklagad för att se genom fingrarna med högförräderi. Det var Tiberius som var kejsare vid den här tiden, och han var känd för att avrätta alla som han ansåg vara illojala, inklusive höga ämbetsmän. Lucius Aelius Sejanus var pretorianprefekt och hade officiellt fått titeln ”kejsarens vän”. Han kunde betraktas som den högste befälhavaren efter Tiberius. Pilatus var nära vän med Sejanus, och så länge Sejanus var vid makten skyddade och stöttade han Pilatus. Men år 31 v.t. vände sig Tiberius emot Sejanus och anklagade honom för uppvigling, och han avrättade honom och flera av hans anhängare. Detta inträffade inte långt innan Jesus fördes fram inför Pilatus. Pilatus liv skulle alltså ha varit i fara om sadducéerna hade klagat hos kejsaren, i synnerhet om de hade anklagat honom för att inte vara ”kejsarens vän”. Pilatus och judarna hade redan ett spänt förhållande, så Pilatus ville inte riskera ytterligare motsättningar och ännu mindre bli anklagad för att vara illojal. Det verkar därför som att det var rädsla för en misstänksam kejsare som fick Pilatus att döma Jesus till döden, en man som han visste var oskyldig.

kejsaren: Se studienot till Mt 22:17.

domarsäte: Se studienot till Mt 27:19.

Stenläggningen: Denna plats kallades på hebreiska Gabbata, ett ord med oklart ursprung som möjligen kan betyda ”kulle”, ”höjd” eller ”öppen plats”. Det grekiska namnet, Lithọstrōton (Stenläggningen), kan syfta på en stenläggning i dess enklaste form eller på en mer dekorativ. En del forskare menar att stenarna kan ha satts i form av en mosaik. Stenläggningen kan ha varit en öppen plats framför Herodes den stores palats, men forskare har även föreslagit andra platser. Exakt var Stenläggningen låg är okänt.

hebreiska: Se studienot till Joh 5:2.

förberedelsedagen: En benämning på dagen före sabbaten, då judarna gjorde de nödvändiga förberedelserna för sabbaten. (Se studienot till Mk 15:42.) I Johannes evangelium finns orden vid påsken med. I det här sammanhanget syftar det på morgonen den 14 nisan, samma dag som Jesus ställdes inför rätta och blev avrättad. Påskdagen hade börjat kvällen innan, och som det framkommer av de andra evangelieskildringarna hade Jesus och apostlarna ätit påskmåltiden då. (Mt 26:18–20; Mk 14:14–17; Lu 22:15) Kristus höll lagen till punkt och pricka, bland annat genom att fira påsken den 14 nisan. (2Mo 12:6; 3Mo 23:5) År 33 v.t. kunde påskdagen betraktas som förberedelsedagen vid påsken i den bemärkelsen att det var förberedelsedagen för det osyrade brödets högtid, som började dagen därpå och varade i sju dagar. Eftersom dagarna låg så nära varandra kallades ibland hela perioden för en enda högtid, ”påsk”. (Lu 22:1) Dagen efter den 14 nisan var alltid en sabbatsdag, oavsett vilken veckodag den inföll på. (3Mo 23:5–7) Men år 33 v.t. sammanföll den 15 nisan med en vanlig sabbat, och en sådan dag kallades ”en stor sabbat”, eller en dubbel sabbat. (Se studienot till Joh 19:31.)

omkring sjätte timmen: Dvs. ca kl. 12. (I studienoten till Mk 15:25 ges en förklaring till det som kan verka vara en motsägelse mellan den här skildringen och den i Markus, där det sägs att Jesus hängdes på pålen ”vid tredje timmen”.)

Han fick själv bära tortyrpålen: Enligt Johannes evangelium fick Jesus själv bära tortyrpålen. Men i de andra tre evangelieskildringarna (Mt 27:32; Mk 15:21; Lu 23:26) sägs det att Simon från Kyrene tvingades till tjänst och fick bära tortyrpålen till avrättningsplatsen. Skildringen i Johannes är på vissa ställen komprimerad, och ofta upprepar han inte det som nämns i de andra evangelierna. Han nämnde därför inte att Simon tvingades bära tortyrpålen.

tortyrpålen: Se studienot till Mt 27:32.

Huvudskalleplatsen: Det grekiska uttrycket Kranịou Tọpon är en återgivning av det hebreiska ordet Golgota. (Se studienot till Golgota i den här versen. Läs mer om vad hebreiska syftar på i de kristna grekiska skrifterna i studienot till Joh 5:2.)

Golgota: Från ett hebreiskt ord som betyder ”huvudskalle”. (Jämför Dom 9:53; 2Ku 9:35; 1Kr 10:10, där det hebreiska ordet gulgọleth återges med ”skalle”.) På Jesus tid låg denna plats utanför Jerusalems stadsmurar. Den exakta platsen för Golgota har inte kunnat fastställas, men en del menar att den kan ha legat där Heliga gravens kyrka ligger i dag. (Se Tillägg B12.) Det sägs inte i Bibeln att Golgota låg på en kulle, men det nämns att några kunde stå på avstånd och ändå bevittna avrättningen. (Mk 15:40; Lu 23:49)

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

hebreiska: Se studienot till Joh 5:2.

latin: Det här är enda gången språket latin uttryckligen nämns i Bibeln. På Jesus tid var latin det språk som de romerska myndigheterna i Israel använde. Det förekom på officiella inskrifter, men det var inte det språk människor i allmänhet talade. Det talades flera språk i samhället, vilket förklarar varför anslaget som Pilatus satte upp ovanför Jesus Kristus när han avrättades, som omtalas i Joh 19:19, var på det officiella språket latin, men även på hebreiska och grekiska (koiné). Det finns flera ord och uttryck i de kristna grekiska skrifterna som kommer från latinet. (Se Ordförklaringar under ”Latin”; ”Introduktion till Markus”.)

tog de hans ytterkläder och delade upp dem: Se studienot till Mt 27:35.

hans moster: Se studienot till Mk 15:40.

Klopas: Det här är enda gången detta namn nämns i Bibeln. Många forskare menar att Klopas är samma person som den Alfeus som nämns i Mt 10:3; Mk 3:18; Lu 6:15 och Apg 1:13. Det finns flera exempel i Bibeln som visar att det inte var ovanligt att någon hade två namn. (Jämför Mt 9:9; 10:2, 3; Mk 2:14.)

den lärjunge han var särskilt fäst vid: Eller ”den lärjunge som han älskade”. Det här är det andra tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 13:23; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att den här lärjungen är aposteln Johannes. (Se studienot till Joh 13:23.)

sa han till lärjungen: ”Se! Din mor!”: Jesus kärlek och omtanke fick honom att överlåta ansvaret för sin mor, Maria, (som tydligtvis hade blivit änka) till aposteln Johannes, som han var särskilt fäst vid. (Se studienot till Joh 13:23.) Jesus ville framför allt att Marias andliga behov skulle tillgodoses, inte bara hennes fysiska och materiella. Aposteln Johannes var troende, men det är osäkert om Jesus halvbröder var troende vid det här tillfället. (Mt 12:46–50; Joh 7:5)

surt vin: Se studienot till Mt 27:48.

isopstjälk: Det grekiska ordet hỵssōpos, som traditionellt har återgetts med ”isop”, förekommer bara två gånger i de kristna grekiska skrifterna, här och i Heb 9:19. Forskare har olika uppfattningar om vilken växt som åsyftas i Joh 19:29. En del menar att det syftar på den växt som vanligtvis omtalas som ”isop” i de hebreiska skrifterna, som kan ha varit ett slags mejram (Origanum maru; Origanum syriacum). (3Mo 14:2–7; 4Mo 19:6, 18; Ps 51:7) Israeliterna använde isop i Egypten för att stänka påskoffrets blod på de båda dörrposterna och på bjälken ovanför dörren på deras hus. (2Mo 12:21, 22) En del menar därför att den här växten kan ha funnits till hands när Jesus avrättades, eftersom den hade använts under påskfirandet. Andra menar att en mejramstjälk inte är tillräckligt kraftig eller lång för att hålla upp en svamp indränkt med vin mot Jesus mun. En del menar att det kan ha varit ett knippe mejram som man hade fäst på en stav och sedan höll mot Jesus mun. Det skulle stämma med parallellskildringarna i Mt 27:48 och Mk 15:36, där det sägs att svampen som var indränkt med surt vin sattes på ”en stav”.

gav upp andan: Eller ”slutade andas”, ”överlämnade sin ande”. Det grekiska ordet pneuma kan här avse ”andedräkt” och ”livskraft”. Detta stöds av att det grekiska verbet ekpnẹō (ordagrant ”andas ut”) används i parallellskildringarna i Mk 15:37 och Lu 23:46 (där det återges med ”dog” eller, som i studienoten, ”drog ... sitt sista andetag”). En del menar att det grekiska ord som återges med ”gav upp” betyder att Jesus frivilligt slutade kämpa för att hålla sig vid liv, eftersom allt hade fullbordats. ”Han gav sitt liv” villigt. (Jes 53:12; Joh 10:11)

förberedelsedag: Dagen före den vanliga sabbaten. Under den dagen förberedde sig judarna för sabbaten genom att tillaga extra måltider och slutföra arbete som inte kunde vänta tills efter sabbaten. Vid det här tillfället inträffade förberedelsedagen den 14 nisan. (Mk 15:42; se Ordförklaringar.) Enligt den mosaiska lagen fick döda kroppar ”inte hänga kvar på pålen över natten”, utan kropparna skulle begravas ”samma dag”. (5Mo 21:22, 23; jämför Jos 8:29; 10:26, 27.)

en stor sabbat: Den 15 nisan, dagen efter påsken, var alltid en sabbatsdag, oavsett vilken veckodag den inföll på. (3Mo 23:5–7) Men när den här speciella sabbaten sammanföll med den vanliga sabbaten (den judiska veckans sjunde dag, som sträcker sig från solnedgången på fredag till solnedgången på lördag) kallades den dagen ”en stor sabbat”. Dagen efter att Jesus dog var en sådan ”stor sabbat”. Det enda året från år 31 till år 33 v.t. då den 14 nisan inföll på en fredag var år 33 v.t. Detta stöder slutsatsen att Jesus dog den 14 nisan år 33 v.t.

krossa benen: På latin heter detta crurifragium. Det var en brutal teknik, som man vid detta tillfälle troligtvis använde för att påskynda döden. Den som hängde på pålen hade svårt att andas. Om hans ben krossades skulle han inte kunna sträcka på sig, och trycket över hans lungor ledde då till att han kvävdes till döds.

Inget ben ska krossas på honom: Det här är ett citat från Ps 34:20. När Jehova instiftade påsken befallde han beträffande lammet (eller killingen) som slaktades den kvällen: ”Ni får inte krossa något ben på djuret.” (2Mo 12:46; 4Mo 9:12) Paulus kallade Jesus ”vårt påskalamm”, och enligt mönstret och profetian i Ps 34:20 krossades inget av Jesus ben. (1Kor 5:7; se studienot till Joh 1:29.) Det blev som det var förutsagt, trots att det tydligtvis var vanligt att romerska soldater krossade benen på dem som avrättades på en påle, troligtvis för att de skulle dö fortare. (Se studienot till Joh 19:31.) Soldaterna krossade benen på de två brottslingarna som hängde bredvid Jesus, men när de såg att Jesus redan hade dött krossade de inte hans ben. Men en av soldaterna ”stack ett spjut i sidan på honom”. (Joh 19:33, 34)

Josef: Se studienot till Mk 15:43.

Arimatea: Se studienot till Mt 27:57.

judarna: Syftar tydligtvis på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna. (Se studienot till Joh 7:1.)

Nikodemos: Det är bara Johannes som nämner att Nikodemos hjälpte Josef från Arimatea att förbereda Jesus kropp för begravning. (Se studienot till Joh 3:1.)

en blandning: I en del handskrifter står det ”en rulle”, men lydelsen i huvudtexten har starkare stöd i tidiga, väl ansedda handskrifter.

myrra: Se Ordförklaringar.

aloe: Namnet på ett träslag som innehåller ett välluktande eller aromatiskt ämne som på Bibelns tid användes som parfym. (Ps 45:8; Ord 7:17; HV 4:14) Den aloe som Nikodemos kom med var sannolikt samma produkt som den som omtalas i de hebreiska skrifterna. I samband med att man gjorde i ordning döda kroppar för begravning använde man aloe i pulverform tillsammans med myrra, möjligtvis för att dölja lukten av förruttnelse. De flesta kommentatorer anser att det aloeträd som omtalas i Bibeln är Aquilaria agallocha, som ibland kallas örnträd och som nu huvudsakligen växer i Indien och kringliggande områden. Trädet kan bli över 30 m högt. Stammens och grenarnas inre ved, kärnveden, är genomdränkt av kåda och en doftande olja, som man utvinner den högt värderade parfymen ur. Eftersom vällukten uppenbarligen är störst när träet murknar, gräver man ibland ner det för att påskynda nedbrytningsprocessen. Det maldes ner till ett pulver och såldes sedan som ”aloe”. Somliga förbinder ordet ”aloe” i det här bibelstället med den liljeväxt som nu bär det botaniska namnet Aloe vera. Den används inte i första hand som doftämne, utan inom läkekonsten.

pund: Det grekiska ordet lịtra (singular) likställs i allmänhet med det romerska pundet (latin: libra), alltså 327 g. Blandningen som nämns här vägde i så fall omkring 33 kg. (Se Tillägg B14.)

grav: Eller ”minnesgrav”. (Se studienot till Mt 27:60.)