Lukasevangeliet 9:1–62
Fotnoter
Studienoter
Ta inte med er något på vägen: När Jesus sände ut sina apostlar på en predikotur för att ”förkunna om Guds rike” (Lu 9:2), gav han dem anvisningar om hur de skulle utföra det här mycket viktiga arbetet. De här anvisningarna finns med i alla de tre synoptiska evangelierna. (Mt 10:8–10; Mk 6:8, 9; Lu 9:3) Ordalydelserna skiljer sig åt en aning, men anvisningarna i alla tre evangelierna går ut på att apostlarna inte skulle låta sig distraheras genom att ta med sig något extra, eftersom Jehova skulle se till att de fick vad de behövde. Alla tre skildringarna nämner att apostlarna inte skulle ”skaffa sig” eller ”ta med sig” extra kläder, eller ”två klädnader” (fotnot). De skulle alltså bara ta med sig kläderna de hade på sig. Bland hebréer på den tiden var det tydligen vanligt att ta med sig en stav på färden. (1Mo 32:10) I Mk 6:8 får apostlarna uppmaningen att inte ”ta med sig något annat på vägen än en stav”. Orden i Lu 9:3 (”Ta inte med er något ... varken stav”) behöver alltså inte betyda att de absolut inte fick ta med sig någon stav, utan att de inte skulle skaffa sig eller ta med sig en extra. Jesus ville alltså att hans apostlar skulle ha lätt packning och inte bära på onödiga saker, eftersom Jehova skulle ge dem vad de behövde. (Se studienot till Lu 10:4, där Jesus ger liknande anvisningar till de 70 lärjungar som han sänder i väg vid ett annat tillfälle.)
pengar: Ordagrant ”silver”, dvs. silver som användes som pengar.
stanna där: Se studienot till Mk 6:10.
skaka av dammet från era fötter: En del judar menade att till och med dammet i icke-judiska områden var orent, och när de hade rest i ett sådant område brukade de därför skaka av sig dammet innan de gick in på judiskt område igen. Men Jesus hade tydligtvis en annan innebörd i tankarna när han gav sina lärjungar uppmaningen i versen. Genom att skaka av sig dammet visade lärjungarna att de inte tog ansvar för att Guds dom skulle drabba människor som hade blivit varnade. Ett liknande uttryck förekommer i Mt 10:14 och Mk 6:11. Markus och Lukas lägger till frasen för att visa att de har blivit varnade. Paulus och Barnabas följde denna anvisning när de var i Antiokia i Pisidien. (Apg 13:51) Och Paulus gjorde något liknande när han var i Korinth. Han skakade sina kläder och sa sedan: ”Ni gör er skyldiga till er egen död. Men jag är utan skuld.” (Apg 18:6)
Landsdelshärskaren: Se studienot till Mt 14:1.
Herodes: Se studienot till Mt 14:1.
ni kan väl ge dem något att äta: Det här är det enda av Jesus underverk som omnämns i alla fyra evangelier. (Mt 14:15–21; Mk 6:35–44; Lu 9:10–17; Joh 6:1–13)
bröt bröden i bitar: Bröden var oftast platta och spröda, och det var därför vanligt att man bröt brödet i bitar innan man åt det. (Mt 14:19; 15:36; 26:26; Mk 6:41; 8:6)
korgar: Se studienot till Mt 14:20.
när han var för sig själv och bad: Detta inträffade i närheten av Caesarea Filippi. (Mt 16:13; Mk 8:27) Det är bara Lukas som berättar att Jesus var ensam och bad. (Se studienot till Lu 3:21.)
Johannes döparen: Se studienot till Mt 3:1.
Elia: Se studienot till Mt 11:14.
Guds Messias: Petrus kallar Jesus för ”Guds Messias”, eller ”Guds Kristus” (grekiska: ho christọs tou theou). ”Messias” (från det hebreiska ordet mashịach) motsvarar ”Kristus”, och båda dessa titlar betyder ”den smorde”. I den grekiska texten föregås christọs av bestämd artikel, vilket tydligtvis var ett sätt att betona Jesus roll som Messias. (Se studienoter till Mt 1:1; 2:4.)
äldste: Ordagrant ”äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25; Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Här syftar det på ledarna i den judiska nationen, som ofta nämns tillsammans med de främsta prästerna och de skriftlärda. Sanhedrin bestod av män från dessa tre grupper. (Lu 20:1; 22:52, 66; se Ordförklaringar under ”Äldste, äldre man”.)
främsta prästerna: Se studienot till Mt 2:4 och Ordförklaringar under ”Den främste prästen”.
skriftlärda: Se studienot till Mt 2:4 och Ordförklaringar.
säga nej till sig själv: Eller ”förneka sig själv”, ”avstå från äganderätten till sig själv”. I det här uttrycket ligger betydelsen att en person måste vara beredd att förneka sig själv fullständigt och ge Gud rätten att bestämma över ens liv. Innebörden i Jesus ord är att man kan behöva säga nej till personliga önskningar och ambitioner och sin egen bekvämlighet. (2Kor 5:14, 15) Lukas använder detta grekiska verb samt ett besläktat verb när han berättar att Petrus förnekade att han kände Jesus. (Lu 22:34, 57, 61; se studienot till Mt 16:24.)
tortyrpåle: Se studienot till Mt 16:24.
hela världen: Grundbetydelsen av det grekiska ordet kọsmos, som oftast återges med ”värld”, är ”ordning” eller ”anordning”. I grekiska icke-religiösa skrifter kan det syfta på människovärlden, och det används ofta på det sättet i de kristna grekiska skrifterna. (Se studienoter till Joh 1:9, 10; 3:16.) Men ordet kọsmos är inte bara en synonym till mänskligheten. I Bibeln behåller det även sin ursprungliga betydelse ”ordning” eller ”anordning”, eftersom det finns en viss struktur i människovärlden i form av olika kulturer, stammar, nationer och ekonomiska system. (Upp 7:9; 14:6) Det är den betydelsen ordet ”värld” har i det här och vissa andra sammanhang. Under århundradenas gång, i takt med att antalet människor har ökat, har det system som omger och påverkar mänskligheten blivit alltmer omfattande och komplext. (Se studienot till Joh 16:21.)
Omkring åtta dagar efter att han hade sagt detta: Skildringarna i Matteus och Markus säger ”sex dagar senare”. (Mt 17:1; Mk 9:2) Men Lukas perspektiv skiljer sig från Matteus och Markus. Han räknar från och med dagen då Jesus gav löftet (Lu 9:27) till och med dagen då själva förvandlingen skedde. Matteus och Markus räknar de sex hela dagar som gick mellan de två händelserna. Det är också intressant att Lukas ger en ungefärlig tidsangivelse: ”Omkring åtta dagar”.
för att be: Det är bara Lukas som lägger till upplysningen att Jesus bad i samband med förvandlingen. Nästa vers säger också att ”han bad”. (Lu 9:29) Lukas är den ende som nämner att Jesus ber vid de tillfällen som omtalas i Lu 3:21; 5:16; 6:12; 9:18; 11:1; 23:46.
hans bortgång: Det grekiska ordet ẹxodos som används här förekommer också i 2Pe 1:15 (gått bort) samt i Heb 11:22 (uttåg). Jesus bortgång innefattade tydligtvis både hans död och hans uppståndelse till andligt liv.
hördes en röst ur molnet: Det andra av tre tillfällen i evangelierna då det berättas att Jehova talade direkt till människor. (Se studienoter till Lu 3:22; Joh 12:28.)
ende: Det grekiska ordet monogenẹ̄s, som brukar återges med ”enfödd”, har innebörden ”den ende”, ”ensam i sitt slag”, ”enastående”, ”unik”. Ordet används för att beskriva relationen mellan föräldrar och deras söner eller döttrar. I detta sammanhang används det i betydelsen ”enda barnet”. Samma grekiska ord används också om den ende sonen till en änka i Nain och om Jairos enda dotter. (Lu 7:12; 8:41, 42) I den grekiska Septuaginta används ordet monogenẹ̄s i berättelsen om Jeftas dotter. Det sägs: ”Hon var hans enda barn, han hade ingen annan son eller dotter.” (Dom 11:34) Aposteln Johannes använder ordet monogenẹ̄s fem gånger om Jesus. (För mer information om det här ordet och hur det används i samband med Jesus, se studienoter till Joh 1:14; 3:16.)
Guds väldiga kraft: Eller ”Guds storhet (majestät)”. När Jesus botade människor drog han inte uppmärksamheten till sig själv. I stället betonade han att det var Guds kraft som låg bakom dessa underverk.
för Jesus att tas upp till himlen: Ordagrant ”för Jesus att tas upp”. Det grekiska uttrycket anạlempsis förekommer bara på ett ställe i de kristna grekiska skrifterna, och det är i denna vers. Den vanligaste uppfattningen är att det syftar på att Jesus togs upp till himlen. Ett besläktat verb används i Apg 1:2, 22, där det återges med ”togs upp (till himlen)”.
han skulle till: Ordagrant ”hans ansikte skulle till [eller ”var vänt mot”]”. (Jämför Lu 9:51, fotnot.) Liknande uttryck finns i de hebreiska skrifterna och förmedlar tanken på att ha ett mål eller en avsikt eller förväntan (1Ku 2:15, fotnot; 2Ku 12:17, fotnot) samt att vara målmedveten och beslutsam (2Kr 20:3, fotnot; Dan 11:17, fotnot).
Herre: Vissa handskrifter tar inte med detta ord, men det finns med i flera tidiga, tillförlitliga handskrifter.
begrava min far: Det här betydde tydligtvis inte att mannen just hade förlorat sin far och bara ville ordna med begravningen. Då hade han förmodligen inte varit där och pratat med Jesus över huvud taget. Vid ett plötsligt dödsfall i dåtidens Mellanöstern brukade man ordna med begravningen snabbt, ofta samma dag. Den här mannens far kan ha varit sjuk eller gammal, men inte död. Jesus skulle aldrig ha uppmanat någon att försumma en sjuk och behövande förälder, så det måste ha funnits andra familjemedlemmar som kunde ta hand om hans far. (Mk 7:9–13) Den här mannen sa i själva verket: ”Jag kan bli din efterföljare, men inte så länge min far lever. Jag måste vänta tills min far är död och begraven.” Men ur Jesus perspektiv gick mannen miste om möjligheten att prioritera Guds rikes intressen i sitt liv. (Lu 9:60, 62)
Låt de döda begrava sina döda: Som det framkommer i studienoten till Lu 9:59 så hade mannen som Jesus pratade med en far som kanske var sjuk eller gammal, men inte död. Det Jesus menar är tydligtvis: ”Låt dem som är andligt döda begrava sina döda.” Mannen skulle alltså inte vänta med beslutet att bli Jesus efterföljare, eftersom andra i familjen uppenbarligen kunde ta hand om hans far tills han dog. Om den här mannen valde att följa Jesus skulle han börja vandra på vägen mot evigt liv, i stället för att vara bland dem som Gud betraktar som andligt döda. Jesus svar visar att man behöver sätta Guds rike på första plats i livet och förkunna det vitt och brett för att kunna bevara sig vid liv andligt sett.
Den som har börjat plöja och tittar på det som ligger bakom honom: För att understryka hur viktigt det är att man är helhjärtad som lärjunge hänvisar Jesus här till plöjningsarbetet. Han säger detta i ett svar till en man som gärna ville bli en lärjunge, men under förbehåll att han först fick tillåtelse att ta farväl av dem där hemma. (Lu 9:61) Om den som plöjde lät sig distraheras under arbetet skulle fårorna bli krokiga. Och om han slutade plöja för att titta bakåt skulle arbetet bli eftersatt. På liknande sätt är den som inbjuds att bli en lärjunge till Kristus inte lämpad för Guds rike om han låter sig distraheras från att fullgöra de medföljande förpliktelserna.
Media
Forntida hebréer använde käppar och stavar på flera sätt: som stöd (2Mo 12:11; Sak 8:4; Heb 11:21), till försvar och skydd (2Sa 23:21), till tröskning (Jes 28:27) och för att skörda oliver (5Mo 24:20; Jes 24:13), bara för att nämna några exempel. Matpåsar tillverkades ofta av skinn och bars över axeln. De brukade användas av herdar, lantbrukare och andra och var praktiska när man reste. Där lade man inte bara mat, utan också kläder och annat. När Jesus skickade i väg sina apostlar på en predikotur gav han dem anvisningar som gällde bland annat stavar och matpåsar. Apostlarna skulle inte skaffa något extra, för Jehova skulle ge dem vad de behövde. På det sättet kunde de undvika att bli distraherade. (Se studienoter till Lu 9:3 och 10:4 om anvisningarna som Jesus gav om detta.)
Dessa bilder visar båda sidorna av ett kopparmynt, framställt av en kopparlegering och präglat vid tiden för Jesus tjänst. Myntet har tillverkats på uppdrag av Herodes Antipas, som var tetrark, eller landsdelshärskare, över Galileen och Pereen. Jesus var tydligtvis på väg till Jerusalem och passerade Herodes område Pereen när fariséerna berättade att Herodes tänkte döda honom. Jesus replikerade genom att kalla Herodes ”den räven”. (Se studienot till Lu 13:32.) De flesta av Herodes undersåtar var judar, så mynten präglades med t.ex. palmkvistar (1) och kransar (2), eftersom det var bilder som inte skulle väcka anstöt hos judarna.
I Bibeln används olika ord för att beskriva olika slags korgar. Efter att Jesus genom ett underverk hade gett mat åt 5 000 sägs det att man fyllde 12 korgar med bröd som blivit över. Det grekiska ord som används här visar att det rörde sig om relativt små videkorgar med handtag. Men vid det tillfälle Jesus gav mat åt omkring 4 000 så används ett annat grekiskt ord. (Mk 8:8, 9) Detta ord betecknar en stor korg, till exempel en proviantkorg, och samma ord används om den korg som Paulus satt i när man firade ner honom genom en öppning i Damaskus stadsmur. (Apg 9:25)
Hermon är 2 814 m högt och ligger inte långt ifrån Caesarea Filippi. Hermon är det högsta berget i Israel med omnejd. De snöklädda topparna gör att vattenånga kondenseras, vilket i sin tur förser växtligheten med så mycket dagg att den klarar sig under den långa torrperioden. (Ps 133:3) Den största delen av vattnet i Jordan kommer från smältvatten från Hermon. Det kan ha varit här som Jesus förvandlades inför sina lärjungar. (Mt 17:2)
Hermon ligger längst upp i norr i det utlovade landet och har flera markerade toppar. Den högsta reser sig 2 814 m över havet. De här topparna utgör den södra delen av bergsryggen Anti-Libanon. Det kan ha varit på Hermon som Jesus förvandlades inför några av sina lärjungar.
Jesus hade ingen permanent bostad, och han ställde det i kontrast till rävar och fåglar som faktiskt har egna bon. Rävarna på bilden är rödrävar (Vulpes vulpes) och förekommer inte bara i Mellanöstern, utan också i Afrika, Asien, Europa och Nordamerika och sedan en tid även i Australien. Om räven inte lyckas hitta en naturlig håla eller ett övergivet bo, så brukar den gräva ett hål i marken och göra en egen lya. Fågeln på bilden är en cettisångare (Cettia cetti). Det är en av omkring 470 fågelarter som man kan se i Israel under loppet av ett år, och fåglarna bygger sina bon av t.ex. grenar, löv, sjögräs, ull, strå, mossa och fjädrar och placerar dem uppe i träd, inuti ihåliga trädstammar eller på klippor. Landets topografi varierar från snöklädda toppar till djupa, heta dalar, från ökenområden till kustslätter, allt samlat i sydöstra hörnet av Medelhavet. Detta lockar till sig många fågelarter som antingen finns i landet permanent eller när de migrerar.
Man plöjde ofta på hösten när regnen hade mjukat upp jorden som hade blivit torr och hård efter sommarens stekande sol. (Se Tillägg B15.) Vissa plogar bestod bara av ett spetsigt trästycke, kanske med en metallspets, som var fäst vid en trästång (plogås) och drogs av ett eller flera djur. När jorden var plöjd var det dags att så säd. I de hebreiska skrifterna används plöjning många gånger som ett bildligt uttryck. (Dom 14:18, not; Jes 2:4; Jer 4:3; Mik 4:3) Jesus återknöt ofta till en jordbrukares vardag för att lyfta fram viktiga lärdomar. Han talade till exempel om plöjning när han ville betona hur viktigt det är för en lärjunge att vara fokuserad. (Lu 9:62) Om den som plöjer blir distraherad, kan han inte längre plöja raka fåror. Och om en av Kristus lärjungar blir distraherad, eller inte längre utför det arbete som han har fått, är han inte längre kvalificerad för Guds rike.