äldste: Se studienot till Mt 16:21.

Pilatus, som var ståthållare: Den romerske ståthållaren (prefekten) i Judeen, utnämnd av kejsar Tiberius år 26 v.t. Han var ståthållare i omkring tio år. Pilatus omnämns av icke-bibliska skribenter, bland annat den romerske historikern Tacitus, som skrev att Pilatus under Tiberius regeringstid gav order om att avrätta Kristus. I den antika romerska teatern i Caesarea i Israel har man hittat en latinsk inskrift med orden ”Pontius Pilatus, prefekt av Judeen”. (Se Tillägg B10, som visar området som Pontius Pilatus styrde över.)

fick ... dåligt samvete: Det grekiska ordet metamẹlomai kan ha positiv betydelse (återges med ”ångra” eller ”ändra sig” i Mt 21:29, 32; 2Kor 7:8), men det finns ingenting som tyder på att Judas verkligen ångrade sig. När det handlar om ånger inför Gud använder Bibeln ett annat ord, metanoẹō (återges med ”ändra sinne” eller ”ångra sig” i Mt 3:2; 4:17; Lu 15:7; Apg 3:19), vilket inbegriper en helomvändning i tänkesätt, inställning eller föresats. Att Judas valde att vända sig till dem som han hade sammansvurit sig med och sedan begick självmord visar att han inte hade ändrat sig till det bättre.

oskyldigt: En del äldre handskrifter har lydelsen ”rättfärdigt”. (Jämför Mt 23:35.)

templet: Det grekiska ordet naọs kan här syfta på hela tempelkomplexet, inbegripet förgårdarna, och behöver inte bara syfta på det heliga och det allra heligaste i själva templet.

hängde sig: I Lukas skildring i Apg 1:18 sägs det att Judas föll och att kroppen sprack. Tydligtvis beskrev Matteus hur han tog sitt liv, medan Lukas beskriver resultatet. Utifrån dessa båda skildringar verkar det som att Judas hängde sig över ett stup men att repet gick sönder, eller så bröts grenen av, och han störtade ner på klipporna och buken sprack. Detta är ett troligt scenario med tanke på terrängen kring Jerusalem.

tempelkassan: Detta kan syfta på den plats i templet där ”bidragsbössorna”, som nämns i Joh 8:20, stod. Det fanns 13 bidragsbössor, som tydligtvis var placerade på det område som kallades kvinnornas förgård. (Se Tillägg B11.) Man menar att det också fanns en större skattkammare i templet dit man förde pengarna från bidragsbössorna.

blodspengar: Dvs. betalning för att utgjuta blod.

använda pengarna: Det är bara Matteus som nämner att det var de främsta prästerna som använde de 30 silvermynten för att köpa en åker. I Apg 1:18, 19 sägs det att Judas köpte åkern, men anledningen till det är tydligtvis att de främsta prästerna köpte åkern för de pengar som Judas hade lämnat tillbaka.

krukmakaråkern: Sedan 300-talet v.t. har man förknippat den här åkern med en plats på södra sluttningen av Hinnoms dal, på gränsen mot Kidrondalen. I det här området hade tydligtvis krukmakare arbetat. Som det framgår av Mt 27:8 och Apg 1:19 fick åkern namnet ”Blodsåkern”, eller Akeldama. (Se Tillägg B12.)

främlingar: Dvs. icke-judar eller judar som var på besök från andra länder.

än i dag: Det här uttrycket visar att när detta skrevs hade det gått en tid sedan händelserna ägde rum. Matteus skrev troligen sitt evangelium omkring 41 v.t.

uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Citatet som följer verkar i huvudsak vara hämtat från Sak 11:12, 13. Men Matteus har tydligen parafraserat texten, och under Guds andes inspiration tillämpar han den på de omständigheter som utgjorde uppfyllelsen av profetian. På Matteus tid var Jeremias bok placerad först av de profetiska böckerna, och därför kan hans namn ha blivit använt om alla de profetiska böckerna, däribland Sakarja. (Se studienot till Mt 1:22.)

Jehova: Det här citatet är hämtat från de hebreiska skrifterna (se studienot till Mt 27:9), och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

Är du judarnas kung?: Ingen kunde regera i romarriket utan kejsarens godkännande. Därför koncentrerar Pilatus sitt förhör på anklagelsen om att Jesus var en kung.

Du säger det själv: Detta var ett sätt att svara ”ja” på en fråga. (Jämför studienoter till Mt 26:25, 64.) Jesus bekräftar för Pilatus att han verkligen är en kung, även om han är kung i en annan bemärkelse än vad Pilatus tänker sig. Jesus rike är ”ingen del av den här världen” och är därför inget hot mot Rom. (Joh 18:33–37)

brukade ... välja en fånge som skulle friges: Alla fyra evangelieskribenter nämner den här händelsen. (Mk 15:6–15; Lu 23:16–25; Joh 18:39, 40) De hebreiska skrifterna ger ingen grund för den här seden och nämner inte heller något liknande. Men det verkar som att denna sed hade blivit vanlig bland judarna på Jesus tid. Förmodligen var detta ingen märklig företeelse för romarna, eftersom det finns belägg för att de släppte fångar för att tillmötesgå folket.

domarsätet: Vanligtvis en upphöjd plattform i det fria där myndighetspersoner kunde sitta och tala till folket och kungöra sina beslut och domar.

en mardröm: Tydligtvis en dröm från Gud. Matteus är den ende evangelieskribenten som tar med denna händelse i den inspirerade skildringen.

tvättade sina händer: Med denna symboliska handling hävdade man sin oskuld och avsade sig sitt ansvar. Den här judiska sedvänjan nämns i 5Mo 21:6, 7 och Ps 26:6.

Låt hans blod komma över oss och över våra barn: De sa med andra ord: ”Vi och våra barn tar ansvaret för hans död.”

piskas: När romarna piskade någon använde de ett fruktansvärt redskap som på latin kallas flagellum. Det grekiska verb som används här (fragellọō, ”piska”) kommer från detta latinska ord. Redskapet bestod av flera knutförsedda rep eller läderremmar som var fästa vid ett handtag. Ibland var vassa bitar av ben eller metall fastknutna vid remmarna för att slagen skulle bli ännu mer plågsamma. Ett sådant redskap orsakade djupa krossår och slet upp långa köttstrimlor, vilket kunde leda till döden.

ståthållarens residens: Det grekiska ordet praitọ̄rion (av det latinska praetorium) betecknar den romerska ståthållarens officiella residens. I Jerusalem var residenset troligen det palats som var uppfört av Herodes den store. Det låg i det nordvästra hörnet av den södra delen av staden, som också kallades den övre staden. (Se Tillägg B12, som visar var det låg.) Pilatus bodde bara i Jerusalem vid särskilda tillfällen, som vid högtiderna, eftersom det då var risk för oroligheter i staden. I vanliga fall bodde han i Caesarea.

röd mantel: Eller ”scharlakansröd mantel”. En mantel av det här slaget bars av kungar, magistrater och militärbefälhavare. I Mk 15:17 och Joh 19:2 sägs det att det var ett lila eller purpurrött klädesplagg, men förr i tiden användes ordet ”purpur” om vilken som helst röd färg med inslag av blått. Dessutom kan vinkeln, ljuset eller bakgrunden ha påverkat hur man uppfattade färgen. Att evangelieskribenterna använder olika uttryck för att beskriva färgen visar helt enkelt att de inte kopierade varandras skildringar.

krona ... stav: Förutom att Jesus fick en röd mantel (nämns i Mt 27:28) fick han också andra föremål som var en parodi på kungliga maktsymboler: en törnekrona som kungakrona och en stav som spira.

föll på knä: Att knäböja inför någon var vanligtvis ett uttryck för respekt mot en överordnad. Men soldaterna gjorde detta för att håna Jesus. (Se studienot till Mt 17:14.)

Leve: Eller ”Var hälsad”. De hälsade honom på samma sätt som man skulle ha hälsat kejsaren, tydligtvis för att förlöjliga hans påstående att han var en kung.

Kyrene: En stad på Nordafrikas kust, sydsydväst om Kreta. (Se Tillägg B13.)

tvingade honom till tjänst: Se studienot till Mt 5:41.

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”; se också studienoter till Mt 10:38 och 16:24, där ordet används symboliskt.)

Golgota: Från ett hebreiskt ord som betyder ”huvudskalle”. (Se Joh 19:17; jämför Dom 9:53, där det hebreiska ordet gulgọleth återges med ”skalle”.) På Jesus tid låg denna plats utanför Jerusalems stadsmurar. Men den exakta platsen för Golgota har inte kunnat fastställas. (Se Tillägg B12.) Det sägs inte i Bibeln att Golgota låg på en kulle, men det nämns att några kunde stå på avstånd och ändå bevittna avrättningen. (Mk 15:40; Lu 23:49)

Huvudskalleplatsen: Se studienot till Mk 15:22.

bittert vin: Det grekiska ordet cholẹ̄ syftar här på ett bittert växtextrakt eller på något bittert i allmänhet. Matteus skriver att den här händelsen var en uppfyllelse av profetian i Ps 69:21, där Septuaginta använder det grekiska ordet cholẹ̄ som en översättning av det hebreiska ordet för ”gift”. Tydligtvis hade några kvinnor i Jerusalem blandat vin och något bittert som ett slags smärtlindrande medel som gavs till dem som skulle avrättas, och romarna hade inga invändningar mot att man gjorde så här. I parallellskildringen i Mk 15:23 sägs det att vinet var ”blandat med myrra”, så det innehöll tydligtvis både myrra och något bittert ämne.

ville inte dricka det: Jesus ville tydligtvis ha full kontroll över sina sinnesförmögenheter under detta sista trosprov.

delade de upp hans ytterkläder: Skildringen i Joh 19:23, 24 innehåller detaljer som inte nämns i Matteus, Markus och Lukas. Tillsammans målar de fyra evangelierna upp följande bild: romerska soldater kastade tydligtvis inte bara lott om hans ytterkläder, utan också om hans innerklädnad. De delade upp hans ytterkläder ”i fyra delar, en åt varje soldat”, och kastade lott om dem. Men de ville inte riva sönder hans innerklädnad utan kastade lott om hela plagget. Lottkastningen var en uppfyllelse av Ps 22:18. Tydligen var det vanligt att skarprättarna behöll offrens kläder. De klädde alltså av förbrytarna innan de avrättades, något som gjorde avrättningen ännu mer förödmjukande.

genom att kasta lott: Se Ordförklaringar under ”Lott, lottkastning”.

brottslingar: Eller ”rövare”. Det grekiska ordet lēistẹ̄s syftade på rövare som använde sig av våld, men det kan också syfta på upprorsmän. Samma ord används om Barabbas (Joh 18:40), som enligt Lu 23:19 hade satts i fängelse eftersom han hade gjort sig skyldig till ”uppror” och ”mord”. I parallellskildringen i Lu 23:32, 33, 39 används ett grekiskt ord (kakourgos) som ordagrant betyder ”någon som utövar ondska”.

skakade på huvudet: Detta var en gest som man gjorde för att håna, förlöjliga eller visa förakt för någon, och samtidigt som man skakade på huvudet brukade man också säga något hånfullt. De som gick förbi uppfyllde omedvetet profetian i Ps 22:7.

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se studienot till Mt 27:32 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se studienot till Mt 27:32 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

sjätte timmen: Dvs. omkring kl. 12. (Se studienot till Mt 20:3.)

ett mörker: Se studienot till Mk 15:33.

nionde timmen: Dvs. omkring kl. 15. (Se studienot till Mt 20:3.)

Eli, Eli, lama sabachtani?: Några menar att Jesus sa dessa ord på arameiska, men förmodligen var det på den tidens hebreiska, som var influerad av arameiska. Utifrån Matteus och Markus grekiska translitterering av dessa ord kan man inte utröna vilket språk det rör sig om.

Min Gud, min Gud: Jesus ropade till sin himmelske Far och erkände honom som sin Gud, och därigenom uppfyllde han orden i Ps 22:1. När Jesus utropade de här känslosamma orden kan många som hörde honom dragit sig till minnes det som var förutsagt om honom i Ps 22, till exempel att han skulle bli hånad och förlöjligad, att hans händer och fötter skulle bli anfallna och att hans kläder skulle delas upp genom lottkastning. (Ps 22:6–8, 16, 18)

Elia: Detta hebreiska namn betyder ”min Gud är Jehova”.

surt vin: Eller ”vinäger”. Syftar troligen på ett tunt, beskt eller surt vin som på latin kallades acetum (ättika). Man kunde späda ut det med vatten, och då kallades det posca. Detta var en billig dryck som fattiga människor, däribland romerska soldater, drack för att släcka törsten. Här används det grekiska ordet ọxos, och samma ord förekommer i den grekiska Septuaginta i Ps 69:21 när det förutsägs att Messias skulle få ”ättika” att dricka.

en stav: Eller ”ett vassrör”. I Johannes skildring kallas den ”en isopstjälk”. (Joh 19:29; se Ordförklaringar under ”Isop”.)

räddar honom: En del äldre handskrifter tillägger: ”En annan man tog ett spjut och stack honom i sidan, och blod och vatten kom ut.” Men andra viktiga handskrifter inkluderar inte dessa ord. En liknande lydelse ser vi i Joh 19:34, men enligt Joh 19:33 var Jesus redan död när det här skedde. De flesta auktoriteter, däribland utgivarna av Nestle-Alands grekiska textutgåva och United Bible Societies grekiska textutgåva, menar att avskrivare använde dessa ord i Johannes skildring och infogade dem i Matteus skildring vid en senare tidpunkt. I Westcott och Horts grekiska textutgåva står dessa ord inom dubbla hakparenteser, och i en not sägs det att orden ”med stor sannolikhet måste ha fogats till av avskrivare”. Handskrifterna till den här versen i Matteus är alltså inte samstämmiga, men däremot finns det ingen osäkerhet när det gäller lydelsen i Johannes evangelium. Därför är det Joh 19:33, 34 som med största sannolikhet skildrar händelserna i rätt ordning. Jesus var alltså redan död när den romerske soldaten stack honom med spjutet. I den här översättningen utelämnas därför dessa ord i Mt 27:49.

gav ... upp andan: Eller ”slutade ... att andas”. Ordet för ”andan” (grekiska: pneuma) kan här avse både ”andedräkt” och ”livskraft”. Detta stöds av att det grekiska verbet ekpnẹō (ordagrant ”andas ut”) används i parallellskildringen i Mk 15:37 (där det återges med ”dog” eller, som i studienoten, ”drog ... sitt sista andetag”). En del menar att det grekiska ord som återges med ”gav upp” betyder att Jesus slutade kämpa för att hålla sig vid liv, eftersom allt hade fullbordats. (Joh 19:30) ”Han gav sitt liv” villigt. (Jes 53:12; Joh 10:11)

förhänget: Det här vackert utsmyckade förhänget skilde det heliga från det allra heligaste. Enligt judisk tradition var det här tunga förhänget 18 m långt, 9 m brett och 7,4 cm tjockt. Genom att Jehova slet itu förhänget visade han sin vrede mot dem som dödade hans son, men han visade också att det nu var möjligt att komma in i själva himlen. (Heb 10:19, 20; se Ordförklaringar.)

templet: Det grekiska ordet naọs syftar här på den centrala byggnaden som utgjordes av det heliga och det allra heligaste.

Gravarna: Eller ”Minnesgravarna”. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

kom fram: Eller ”restes upp”. Det grekiska verbet egeirō, som betyder ”resa upp”, kan syfta på en uppståndelse, men det används ofta i andra sammanhang. Det kan till exempel betyda ”lyfta upp” ur en grop, ”resa sig” från marken eller ”framträda”. (Mt 12:11; 17:7; Lu 1:69) Matteus skriver inte att de heliga kom fram, utan att deras kroppar kom fram. Jordbävningen var tydligtvis så kraftig att gravarna öppnade sig och liken kastades ut.

kunde se dem: Syftar tydligtvis på att man kunde se de döda kroppar som nämns i vers 52. (Se studienot till Mt 27:52.)

Efter att Jesus hade uppstått: Det som står inom parentesen syftar alltså på händelser som inträffade vid en senare tidpunkt.

kom folk: Den grekiska verbformen tyder på ett subjekt i maskulinum plural och syftar alltså på människor, inte på kropparna (som är neutrum på grekiska) som nämns i vers 52. Döda kroppar hade kastats ut ur gravarna till följd av jordbävningen (vers 51), så människorna som åsyftas här är förbipasserande som fick syn på kropparna och gick in i staden och berättade om det.

den heliga staden: Dvs. Jerusalem. (Se studienot till Mt 4:5.)

officeren: Eller ”centurionen”, dvs. en officer som hade befäl över omkring 100 soldater i den romerska armén. Den här officeren kan ha varit på plats hos Pilatus under Jesus rättegång och hört judarna säga att Jesus hävdade att han var Guds son. (Mt 27:27; Joh 19:7)

Maria Magdalena: Tillnamnet Magdalena (som betyder ”från Magdala” eller ”tillhörande Magdala”), syftar troligen på staden Magdala som låg vid Galileiska sjöns västra strand, ungefär halvvägs mellan Kapernaum och Tiberias. En del menar att Maria kom från Magdala eller bodde där. (Se studienoter till Mt 15:39; Lu 8:2.)

Jakobs: Också kallad ”Jakob den lille”. (Mk 15:40)

Joses: I en del äldre handskrifter står det ”Josef” i stället för ”Joses”. I de flesta äldre handskrifter till parallellskildringen i Mk 15:40 står det ”Joses”.

Sebedeus söners mor: Dvs. apostlarna Jakob och Johannes mor. (Se studienoter till Mt 4:21; 20:20.)

Josef: Evangelieskribenternas personligheter framkommer av vilka detaljer de väljer att berätta om Josef. Skatteindrivaren Matteus skriver att Josef var rik. Markus, som riktade sig till romarna, skriver att han var ”en ansedd medlem av Rådet” som ”väntade på Guds rike”. Lukas, den medkännande läkaren, skriver att han var ”en god och rättfärdig man” som inte hade röstat till stöd för Rådets handlingar mot Jesus. Johannes är den ende som berättar att han ”var lärjunge till Jesus i hemlighet eftersom han var rädd för judarna”. (Mk 15:43–46; Lu 23:50–53; Joh 19:38–42)

Arimatea: Namnet på den här staden kommer från ett hebreiskt ord som betyder ”höjd”. I Lu 23:51 blir Arimatea omtalat som ”en stad i Judeen”. (Se Tillägg B10.)

grav: Eller ”minnesgrav”. Detta var inte en naturlig grotta, utan en gravkammare uthuggen i mjuk kalksten. I sådana kamrar fanns det ofta bänkliknande nischer eller hyllor där man kunde lägga kroppar. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

en stor sten: Tydligtvis en cirkelrund sten, eftersom denna vers säger att man rullade dit den och Mk 16:4 säger att den var ”bortrullad” när Jesus hade uppstått. Den kan ha vägt över ett ton.

den andra Maria: Dvs. ”Maria, Jakobs och Joses mor”, som nämns i Mt 27:56. Hon nämns även i Mt 28:1; Mk 15:40, 47; 16:1; Lu 24:10; Joh 19:25. (Se studienoter till Mk 3:18; Joh 19:25.)

Nästa dag: Dvs. den 15 nisan. Dagen efter den 14 nisan var alltid en sabbatsdag, en helig vilodag, oavsett på vilken veckodag den inföll. Men år 33 v.t. sammanföll den 15 nisan med den vanliga sabbaten, och en sådan dag kallades ”en stor sabbat”. (Joh 19:31; se Tillägg B12.)

förberedelsedagen: Betecknar dagen före den vanliga sabbaten. Under den dagen förberedde sig judarna för sabbaten genom att tillaga extra måltider och slutföra arbete som inte kunde vänta tills efter sabbaten. Vid det här tillfället inträffade förberedelsedagen den 14 nisan. (Mk 15:42; se Ordförklaringar.)

tre dagar: Det här uttrycket kan avse delar av tre dygn. Det framgår av att man befallde att graven skulle ”bevakas fram till tredje dagen”, inte fram till fjärde dagen. (Mt 27:64; se studienot till Mt 12:40.)

Då skulle det sista bedrägeriet bli värre än det första: Betyder tydligtvis att detta förmodade ”bedrägeri”, nämligen Jesus uppståndelse, skulle vara värre än det första, dvs. Jesus påstående om att vara Messias. Jesus motståndare förstod uppenbarligen att om Jesus blev uppväckt från döden, så skulle det bevisa att han verkligen var Messias.

en vaktstyrka: Pilatus tillhandahöll tydligtvis en grupp romerska soldater. (Mt 28:4, 11) Om dessa vakter hade varit judiska tempelpoliser skulle judarna inte ha behövt gå till Pilatus med sin begäran. Något ytterligare som stöder detta är att prästerna lovade vakterna att de skulle slippa prata med Pilatus om han fick höra att Jesus kropp var försvunnen. (Mt 28:14)