Paulus riktade sitt brev till både judiska och icke-judiska kristna i Rom. Rom var huvudstaden i romarriket, det sjätte världsväldet i Bibelns historia. Romarbrevet är det längsta av de 14 brev Paulus skrev. (Rom 1:7)

Romarbrevet var inte det första brev som Paulus skrev, även om det är placerat först av breven i biblar nu för tiden. Placeringen av boken är ändå lämplig eftersom den redogör för en vändpunkt i Guds sätt att handla med människor. I Romarbrevet förklaras det att de inspirerade hebreiska skrifterna för länge sedan hade förutsagt att de goda nyheterna även skulle förkunnas för icke-judar. (Rom 1:16) Paulus, som var ”en apostel för nationerna”, gick utförligt igenom att judar och icke-judar är likställda när de tar emot Jesus som den utlovade Messias. (Rom 11:13; 15:8–12)

Paulus brev till romarna handlar i huvudsak om hur man blir rättfärdig, eller får en rättfärdig ställning inför Gud. Man blir inte rättfärdig på grund av härkomst eller laggärningar. Det är tack vare Guds generösa omtanke och tro på Jesus Kristus som man kan bli rättfärdig. (Rom 3:21–24; 4:4, 16) Denna huvudtanke kommer fram i Rom 1:16, 17, där Paulus citerar profeten Habackuk: ”Den rättfärdige ska leva på grund av sin tro.” Gud är opartisk och ger alla som visar tro möjlighet att bli räddade, oavsett om man är jude eller icke-jude. (Hab 2:4; Rom 2:10, 11)

När Paulus utvecklar temat att bli förklarad rättfärdig på grund av tro i Romarbrevet använder han det grekiska ordet för ”rättfärdighet” mer än 30 gånger, vilket är mycket oftare än det ordet förekommer i någon annan bok i de kristna grekiska skrifterna. Dessutom förekommer de besläktade orden ”rättfärdig” och ”förklara rättfärdig” på många ställen i Romarbrevet.

I brevet tar Paulus med detaljer om sig själv som hjälper läsarna att lära känna honom och uppskatta honom som en uppriktig och hängiven kristen. Vi får till exempel reda på att han längtar efter att träffa sina medkristna i Rom (Rom 1:8–12), att han i sin kropp kämpar mot synden (Rom 7:7–25) och att det smärtar honom att hans judiska landsmän inte visar tro (Rom 9:1–5; 10:1, 2; 11:13, 14, 25). Han vädjar till sina läsare ”med tanke på Guds barmhärtighet”. (Rom 12:1) I de sista kapitlen berättar han om sitt omfattande predikoarbete och sin önskan att predika för människor som inte fått höra de goda nyheterna. (Rom 15:20, 21) Och i det allra sista kapitlet hälsar han till 26 kristna som han nämner vid namn och till många andra.