ingående kunskap: Det finns två ord i de kristna grekiska skrifterna som ofta översätts med ”kunskap”: gnọ̄sis och epịgnōsis. Båda orden är besläktade med verbet ginọ̄skō, som betyder ”veta”, ”förstå”, ”inse”. Här används epịgnōsis, som är en förstärkt form av gnọ̄sis (epị betyder ordagrant ”på” men förmedlar här tanken på ”ytterligare”). Det kan, som sammanhanget ofta visar, betyda ”sann (exakt; fullständig) kunskap”. Här använder Paulus ordet för att visa att hans landsmäns, judarnas, hängivenhet var missriktad. Den var inte grundad på en rätt förståelse av Guds vilja så som den hade uppenbarats genom Jesus, den utlovade Messias.

slutet: Det grekiska ordet tẹlos, som brukar återges med ”slut”, har olika betydelsenyanser. Det kan syfta på slutet på något i kontrast till dess början. (Mt 24:14; Mk 3:26; Upp 21:6) Den betydelsen stämmer bra in här, för Moses lag upphörde efter att Jesus hade dött, uppstått och tagits upp till himlen. (Joh 1:17; Rom 6:14; Gal 5:18; Kol 2:14, 16, 17) Men tẹlos kan också syfta på ”slutet” i betydelsen mål eller syfte. (Jämför 1Ti 1:5, där detta grekiska ord har återgetts med ”syftet”.) Eftersom Paulus beskriver Moses lag som en övervakare som ”ledde ... till Kristus”, kan det sägas att Kristus var syftet eller målet med lagen. (Gal 3:24) I det här sammanhanget förmedlar ordet tẹlos tydligtvis båda dessa tankar.

avgrunden: Eller ”djupet”. Det grekiska ordet ạbyssos har grundbetydelsen ”ofantligt djup” eller ”bottenlös”, ”gränslös”. Ordet förekommer nio gånger i de kristna grekiska skrifterna och syftar i allmänhet på en plats eller ett tillstånd av fångenskap. (Se studienot till Lu 8:31.) Här i Rom 10:7 syftar det på en symbolisk plats där Kristus Jesus tillbringade delar av tre dygn och varifrån hans Far uppväckte honom. (Jämför Ps 71:19, 20; Mt 12:40.) Jesus var inspärrad, eller begränsad, när han var död; han var omedveten och helt overksam. Det var bara hans Far som kunde befria honom från denna plats av fångenskap. (Jämför 2Sa 22:5, 6; Job 38:16, 17; Ps 9:13; 107:18; 116:3; Apg 2:24.) Men ordet ”avgrund” syftar inte uteslutande på hela mänsklighetens grav. (Se Ordförklaringar under ”Graven”.) Det är värt att lägga märke till att ạbyssos inte används som en översättning av det hebreiska ordet she’ọ̄l (”graven”) i den grekiska Septuaginta-översättningen. Även den symboliska plats som Satan och hans demoner kommer att kastas ner till kallas för en ”avgrund” och beskrivs som ett ”fängelse”. Att ordet används på det här sättet stöder tanken att ”avgrunden” inte enbart behöver syfta på hela mänsklighetens grav. (Lu 8:31; Upp 20:1, 3, 7)

predikar: Dvs. offentligt tillkännager. (Se studienot till Mt 3:1.)

offentligt bekänner: Det grekiska ordet homologẹō återges i en del biblar med bara ”bekänner”. Många ordböcker definierar det här ordet som ”öppet erkänna (betyga)”. I vers 10 har samma verb översatts med ”avger ... offentlig bekännelse”. Paulus förklarar att det inte räcker att en kristen tror i hjärtat för att bli räddad; man måste också öppet bekänna sin tro. (Ps 40:9, 10; 96:2, 3, 10; 150:6; Rom 15:9) Man avger inte en sådan offentlig bekännelse bara en gång, till exempel vid dopet. Det är i stället något man fortsätter att göra, till exempel när man träffar sina medtroende och när man förkunnar de goda nyheterna om räddning för dem som inte är troende. (Heb 10:23–25; 13:15)

Herre: Det grekiska ord som förekommer här, Kỵrios (Herre), används vanligtvis som ett substantiv i Bibeln. Men det är egentligen ett adjektiv som anger att någon har makt (kỵros) eller myndighet. Det förekommer i alla böcker i de kristna grekiska skrifterna förutom i Paulus brev till Titus och Johannesbreven. Jesus Kristus, som är en skapad son och tjänare till Gud, omtalade med rätta sin Far och Gud (Joh 20:17) som ”Herre” (Kỵrios), eftersom Gud är den som har den högsta myndigheten och är Jesus huvud. (Mt 11:25; 1Kor 11:3) Men titeln ”Herre” används inte bara om Jehova Gud i Bibeln. Den används också om Jesus Kristus (Mt 7:21; Rom 1:4, 7), en av de äldste i himlen som Johannes såg i en syn (Upp 7:13, 14), änglar (Dan 12:8), människor (Apg 16:16, 19) och falska gudar (1Kor 8:5). En del menar att frasen ”Jesus är Herre” betyder att han och hans Far, Jehova, är en och samma person. Men sammanhanget visar tydligt att det inte kan stämma, eftersom ”Gud uppväckte honom [Jesus] från de döda”. Jesus fick sin myndighet som Herre av sin Far. (Mt 28:18; Joh 3:35; 5:19, 30; se studienot till att Jesus är Herre i den här versen.)

att Jesus är Herre: När Jesus var på jorden var det några som inte var hans efterföljare som tilltalade honom ”Herre” för att visa respekt eller hövlighet. Den samariska kvinnan använde till exempel ordet på det sättet när hon riktade sig till Jesus. (Mt 8:2; Joh 4:11) Det ord som bibelskribenterna använde (Kỵrios) har en bred betydelse. Men Jesus visade att hans lärjungar erkände honom som sin lärare eller herre när de kallade honom ”Herre”. (Joh 13:13, 16) Efter att Jesus hade dött och uppstått och fått en upphöjd ställning i himlen fick hans titel Herre en djupare innebörd. Med sin offerdöd hade Jesus köpt sina efterföljare och därigenom blivit deras ägare (1Kor 7:23; 2Pe 2:1; Jud 4; Upp 5:9, 10) och kung (Kol 1:13; 1Ti 6:14–16; Upp 19:16). För att erkänna Jesus som sin Herre måste man göra mer än att bara använda den titeln. Man måste även erkänna hans ställning och lyda honom. (Mt 7:21; Flp 2:9–11)

Ingen som tror på honom ska bli besviken: Paulus citerar här från Jes 28:16 enligt lydelsen i Septuaginta. Det grekiska uttryck som har återgetts med ”ska bli besviken” har grundbetydelsen ”ska skämmas (ska stå där med skam)”. Paulus visar att de som tror på Jesus Kristus aldrig kommer att behöva skämmas eller bli besvikna för att deras tro visat sig vara förgäves. Samma uttryck används i Rom 9:33 och 1Pe 2:6.

Herre: Sammanhanget visar inte vem ordet ”Herre” (Kỵrios) syftar på i den här versen, och forskare är inte heller eniga om huruvida Paulus menade Herren Jesus Kristus eller Herren Jehova. I Rom 10:9 är det helt klart Jesus Kristus som omtalas som Herre, och citatet i Rom 10:11 från Jes 28:16 syftar också på honom. Så om den ”Herre” som nämns i Rom 10:12 ska kopplas samman med ”honom” i Rom 10:11 syftar ordet ”Herre” på Jesus Kristus. Å andra sidan talar Paulus i Rom 10:9 om att i sitt hjärta ha tro på att ”Gud uppväckte honom från de döda”. Dessutom sägs det i citatet i Rom 10:13 från Joel 2:32 att ”alla som anropar Jehovas namn ska bli räddade”. Så om den ”Herre” som nämns i Rom 10:12 är densamme som den i Rom 10:13, syftar ordet ”Herre” på Jehova Gud. Tanken skulle i så fall vara samma som i Rom 3:29, att Jehova är Gud för både judar och icke-judar. Det här är ett exempel på hur översättningskommittén som står bakom Nya världens översättning har undersökt i vilket sammanhang varje förekomst av ordet Kỵrios (Herre) står för att avgöra var man ska sätta in Guds namn. Om ett uttryck inte har någon tydlig koppling till de hebreiska skrifterna och om sammanhanget inte ger stöd för att återinföra Guds namn, har kommittén valt att behålla återgivningen ”Herre” för att hålla sig inom ramen för översättning och inte börja tolka texten. (Se Tillägg C1.)

alla: Paulus citerar här från Joel 2:32. I den föregående versen skriver Paulus: ”Det är ... ingen skillnad på judar och greker. Alla har samme Herre, som är generös mot alla som anropar honom.” Ordet ”alla” i det här sammanhanget betonar återigen den opartiskhet Gud visar mot judar och icke-judar.

anropar Jehovas namn: Att anropa Jehovas namn innebär mer än att bara känna till och använda Guds egennamn. Uttrycket ”anropa [någons] namn” har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna. Paulus citerar här från Joel 2:32, där sammanhanget betonar hur viktigt det är att visa sann ånger och att lita på att Jehova förlåter. (Joel 2:12, 13) Vid pingsten år 33 v.t. citerade Petrus från samma profetia i Joel och uppmanade dem som lyssnade till honom att ångra sig och ta nödvändiga steg för att bli godkända av Jehova. (Apg 2:21, 38) I andra sammanhang framkommer det att det att anropa Guds namn även innebär att man lär känna Gud, förlitar sig på honom och vänder sig till honom för att få hjälp och vägledning. (Ps 20:7; 99:6; 116:4; 145:18) Att anropa Jehovas namn innebär i några sammanhang att man förkunnar och lovprisar hans namn och egenskaper. (Jämför 1Mo 12:8; 2Mo 34:5, där det hebreiska uttrycket har återgetts med ”lovprisade Jehovas namn” och ”förkunnade sitt namn, Jehova”.) I versen som följer efter Rom 10:13 förbinder Paulus att anropa Jehova med att tro på honom. (Rom 10:14)

Jehovas namn: Paulus citerar från Joel 2:32, där uttrycket ”Jehovas namn” förekommer. Kombinationen av det hebreiska ordet för ”namn” och tetragrammet förekommer mer än 90 gånger i de hebreiska skrifterna. Några exempel finns i 1Mo 12:8; 2Mo 33:19; 34:5; 5Mo 28:10; 32:3; Job 1:21; Ps 118:26; Ord 18:10; Mik 4:5. Ett referensverk säger angående detta hebreiska uttryck att det ”inte bara avser namnet utan även ... [Jehovas] hela väsen och makt”. (Ludwig Koehler och Walter Baumgartner, The Hebrew and Aramaic Lexicon of the Old Testament) Att genitivformen ”Jehovas namn” används och inte ”namnet Jehova” visar att hans namn inte används som någon slags magisk formel. Guds namn är i stället förknippat med hans personlighet, handlingssätt och avsikter. De som anropar Jehovas namn måste göra mer än att bara känna till och använda namnet. De måste lära känna personen bakom namnet, tillbe honom och leva enligt hans vilja. Att man anropar Jehovas namn innebär också att man tror på honom, som Rom 10:14 visar.

Jehovas: Det här citatet är hämtat från Joel 2:32, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). Det här citatet förekommer även i Apg 2:21 i Petrus tal vid pingsten. (Se Tillägg C.)

se dem: Eller ”se fötterna på dem”. Paulus citerar här från Jes 52:7. I Bibeln får olika kroppsdelar ofta representera hela människan. Jesaja målade upp en bild av en budbärare som närmade sig Jerusalem från närliggande berg i Juda. Det skulle ha varit omöjligt att se budbärarens fötter på det avståndet, så fokus ligger här på budbärarens ankomst. Uttrycket ”fötterna” (Jes 52:7, fotnot) står för budbäraren och för de ansträngningar han gör för att förkunna goda nyheter. Gud tyckte att det var ”underbart” att se hur Jesus och apostlarna uppfyllde den här profetian och förkunnade ”goda nyheter”. (Se studienot till dem som kommer och förkunnar goda nyheter i den här versen.)

dem som kommer och förkunnar goda nyheter: Paulus citerar från Jes 52:7, som nämner ”den som kommer med goda nyheter”, alltså en person i singular. Under fångenskapen i Babylon måste en budbärare som gick mot Jerusalem med goda nyheter om en befrielse ha varit en efterlängtad syn. Men Jesajas profetia fick en större uppfyllelse på Jesus Kristus, den främste förkunnaren av goda nyheter. Paulus tillämpar Jesajas uttalande på ännu fler personer och talar om ”dem [plural] som kommer och förkunnar goda nyheter”. Alla sanna kristna efterliknar Jesus och är budbärare som kommer med goda nyheter om fred.

Jehova, vem har trott på det som de har hört av oss?: Paulus citerar från första delen av Jes 53:1, som handlar om Jehovas tjänare, och visar att Jesajas profetia uppfylldes på Jesus. Det var verkligen goda nyheter att Jesus, Messias, skulle komma och förhärligas. Men Paulus säger om judarna: Det var inte alla som lydde de goda nyheterna. Relativt få på Paulus tid trodde på de goda nyheterna om Guds tjänare. (Läs mer om varför Guds namn används i den här versen i Tillägg C3 introduktion; Rom 10:16.)

av att någon förkunnar om Kristus: Eller ”genom ordet om Kristus”. Det grekiska uttrycket skulle kunna återges med ”genom Kristus ord”, dvs. det som Kristus sa. Men sammanhanget stöder lydelsen i huvudtexten. I en del handskrifter står det här ”Guds ord”, men lydelsen ”ordet om Kristus” eller ”Kristus ord” har starkt stöd i handskrifterna.

Ljudet har nått ut över hela jorden: Paulus citerar här från Ps 19:4, där det beskrivs hur Guds skaparverk avger ett tyst vittnesbörd över hela jorden. Men Paulus tillämpar det här på predikoarbetet. Han visar att precis som att skaparverkets vittnesbörd kan uppfattas över hela jorden, till den grad att man inte kan förneka Guds existens (Rom 1:20), så hade det omfattande predikandet av de goda nyheterna (Rom 10:15) om Kristus nått ut över hela jorden och gett judarna mängder av möjligheter att ta emot dem. På grund av brist på tro hade de inte reagerat positivt på de goda nyheterna. Men Paulus kan även ha tänkt på att skaparverket gav ett tyst vittnesbörd till alla människor och gjorde det oursäktligt att förneka att Gud har skapat allt. (Se studienot till Rom 1:20.)

jordens: Eller ”den bebodda jordens”. Här används det grekiska ordet för ”jorden” (oikoumẹnē) i en bred betydelse och syftar på hela jorden som människornas hem. (Lu 4:5; Apg 17:31; Upp 12:9; 16:14) Under det första århundradet användes det här ordet också om det vidsträckta romerska riket, där judarna var kringspridda. (Lu 2:1; Apg 24:5) Paulus citerar här från Ps 19:4, där Septuaginta (Ps 18:5, LXX) använder detta grekiska ord som en återgivning av ett hebreiskt ord som kan avse de bebodda delarna av jorden.

har jag stått med öppna armar: Paulus citerar här från Jes 65:2. Att breda ut sina armar betecknar en inbjudan eller vädjan. Jehova stod bildligt talat med öppna armar för att vädja till sitt trotsiga folk, precis som när en pappa försöker nå fram till en upprorisk son.