låt oss ha frid: En del gamla handskrifter har lydelsen ”har vi frid”.

låt oss glädjas: En del gamla handskrifter har lydelsen ”vi gläder oss”. Det grekiska verb som används här skulle också kunna återges med ”jubla”, ”vara stolta över”.

låt oss också glädjas: En del gamla handskrifter har lydelsen ”vi gläder oss”. Det grekiska verb som används här skulle också kunna återges med ”jubla”, ”vara stolta över”.

uthållighet: Det grekiska substantivet hypomonẹ̄ avser i Bibeln vanligtvis en modig, ståndaktig eller tålmodig ”uthållighet” som gör att man inte förlorar hoppet när man ställs inför hinder eller utsätts för förföljelse, prövningar eller frestelser. Det besläktade verbet hypomẹnō, som brukar återges med ”hålla ut”, betyder ordagrant ”förbli under”. Det används ofta i bemärkelsen ”stanna i stället för att fly”, ”stå fast”, ”hålla stånd”, ”vara ståndaktig”. (Mt 10:22; Rom 12:12; Heb 10:32; Jak 5:11) En kristen som med Guds hjälp tålmodigt och ståndaktigt håller ut under prövningar visar uthållighet.

godkänt: Dvs. godkänt av Gud.

hopp: I Bibeln har det grekiska ordet elpịs, som används här, grundbetydelsen ”förväntan om något gott”. I det här sammanhanget nämner Paulus hoppet sist i en uppräkning – efter svårigheter, uthållighet och ett godkänt tillstånd. Han kan därför inte ha tänkt på det hopp som först väcks när någon tar emot de goda nyheterna från Gud. Det handlar i stället om ett starkare hopp som en kristen kan få när han hållit ut under prövningar. När en kristen troget håller ut inser han att han har Guds godkännande, och den insikten stärker hoppet. (Heb 6:11)

gör oss inte besvikna: Det grekiska uttrycket, som har grundbetydelsen ”ska inte stå där med skam”, visar att den som har en äkta tro på Gud aldrig kommer att behöva skämmas eller bli besviken. Passivformen av samma grekiska verb används i Rom 9:33; 10:11; 1Pe 2:6.

ogudaktiga: Eller ”vanvördiga”, ”respektlösa”. Begreppet används ofta om onda människor (2Pe 2:5; Jud 4), men här används det för att beteckna alla syndiga människor som är långt borta från Gud men som kan återlösas. (Kol 1:21)

försonade med Gud: Det grekiska verbet katallạssō förekommer två gånger i den här versen och två gånger i 2Kor 5:18, 19. Det har grundbetydelsen ”byta ut”, ”utväxla”. Det kom med tiden att få betydelsen att ”förändra från fiendskap till vänskap”. När det används om en människas förhållande till Gud betyder det att återställa det till ett harmoniskt och vänskapligt förhållande. Paulus använde detta verb när han talade om att en hustru som har lämnat sin man ska ”försonas med sin man”. (1Kor 7:11) Det besläktade verbet diallạssomai förekommer i Mt 5:24. Jesus säger där att man skulle ”försonas” med sin broder innan man frambar ett offer på altaret. (Se studienot till Mt 5:24.) Mänskligheten behöver försonas med Gud eftersom den första människan, Adam, syndade och alla hans avkomlingar har fått ärva synd och ofullkomlighet. Det har lett till att mänskligheten är skild från Gud; de är fiender till Gud, vars normer inte tillåter att han ser genom fingrarna med ett orätt handlingssätt. (Rom 5:12; 8:7, 8)

därför att de alla hade syndat ...: I den här versen förklarar Paulus den grundläggande sanningen om hur synd och död spred sig till alla människor. Denna förklaring överensstämmer med det som är temat i Romarbrevet: Gud är opartisk och erbjuder alla syndfulla människor en möjlighet att bli räddade om de sätter tro till Jesus lösenoffer. Paulus förklarar att både judar och icke-judar är syndare och behöver visa tro på Jehova Gud och på hans sons lösenoffer för att få en rättfärdig ställning inför Gud. (Rom 1:16, 17) Världen som nämns här syftar på människovärlden. (Se studienot till Joh 3:16.) De tre punkterna i slutet av versen (en del textkritiska utgåvor av den grekiska texten avslutar versen med ett streck) indikerar ett avbrott i Paulus argumentation, som han tycks återuppta i vers 18. Tanken verkar därför vara: I vers 12 börjar Paulus en jämförelse med Adam (precis som ”en enda människa” gjorde alla till syndare) och fullföljer sin tankegång i vers 18 (”så har en enda rättfärdig gärning lett till att alla slags människor blir förklarade rättfärdiga för liv”) och vers 19. Tack vare att Jesus höll fast vid det som är rätt hela sitt liv och ända in i döden blev det möjligt för många att uppnå rättfärdighet och räddning genom sin tro.

härskade döden som kung: Döden beskrivs här som en ”kung” som har härskat över människor ända sedan Adams tid. Den härskar tillsammans med en annan ”kung”, synden. (Rom 6:12) Man kan säga att dessa kungar tvingar mänskligheten att lyda deras ”lag”, eller starka påverkan, eftersom den nedärvda ofullkomligheten får människorna att synda, vilket leder till död. (Rom 7:23; se studienot till 8:2.) I och med att Kristus kom till jorden och gav sitt liv som ett lösenoffer började den generösa omtanken härska som en överordnad kung över dem som tar emot Guds gåva, vilket kommer att ”leda till evigt liv”. (Rom 5:15–17, 21)

härskade ... som kung: Många bibelöversättningar återger det grekiska verb som används här, basileuō, med bara ”härska” eller ”regera”. Det är visserligen en korrekt återgivning, men verbet är besläktat med det grekiska substantivet för ”kung”, basileus. Därför är det också helt korrekt att återge det med ”härska som kung”, ”bli kung”. (Lu 19:14, 27) Ordet används om Jesus Kristus (Lu 1:33; 1Kor 15:25) och om Jehova Gud (Upp 11:15, 17; 19:6), vilka härskar som kungar i himlen. Dessutom används det i förbindelse med trogna kristna som är smorda med helig ande. De har hoppet om att få ”härska som kungar över jorden”. (Upp 5:10; 20:4, 6; 22:5; Rom 5:17b) Men i det här sammanhanget använder Paulus begreppet på ett bildligt sätt om synd, död och generös omtanke.

han som liknade den som skulle komma: Den första människan, Adam, liknade Jesus Kristus, den som skulle komma. Löftet om att han skulle komma gavs redan i Edens trädgård, i samband med att Jehova Gud avkunnade domen över Adam och Eva. (1Mo 3:15) Adam och Jesus var båda fullkomliga människor. De var också båda fäder. Adam var bokstavligen far till hela det syndfulla människosläktet. (1Mo 1:28) Jesus är far i den bemärkelsen att han är ”den främste förmedlaren av liv” och ”Evig far” till trogna människor. (Apg 3:15; Jes 9:6) Adam lydde inte Gud och blev far till ett syndfullt människosläkte. Människornas återlösare, Jesus, behövde vara fullkomlig, precis som Adam hade varit, för att kunna avskriva deras syndaskuld. Detta är i överensstämmelse med principen ”liv för liv”. (5Mo 19:21) Det var därför Paulus sa orden i 1Kor 15:45: ”Som det står skrivet: ’Den första människan, Adam, blev en levande varelse.’ Den siste Adam blev en livgivande ande.” Det grekiska ord som återgetts med ”liknade” är tỵpos, som ordagrant betyder ”mönster” eller ”förebild”. Frasen ”han som liknade” skulle alltså kunna återges med ”han som är mönstret (förebilden) för”. Men Jesus fullständiga lydnad mot Jehova hade ingen som helst likhet med Adams upproriska olydnad.

överträdelsen: Dvs. Adams synd.

att människor blev förklarade rättfärdiga: Eller ”en rättfärdighetsförklaring”, ”ett rättfärdiggörelseverk”. (Se studienot till Rom 5:18.)

en enda rättfärdig gärning: Eller ”ett enda rättfärdiggörelseverk”. Det grekiska ordet dikaiōma kan beteckna en gärning som fyller kraven på det som är rätt och rättvist. I det här sammanhanget syftar det på hela Jesus felfria liv, som innefattade hans offer. Han höll troget och lojalt fast vid Gud och var därmed den enda människa som under prövning stått fullständigt rättfärdig inför Gud av egen förtjänst. Hans ”rättfärdiggörelseverk” ledde till att Gud erkände honom som rättfärdig. Det kvalificerade honom också för att tjäna som Guds smorde kung och präst i himlen och utgjorde grunden för att de som tror på honom ska kunna förklaras rättfärdiga. (Rom 3:25, 26; 4:25; 5:17–19)

för att överträdelsen skulle bli större: Dvs. för att människor skulle bli medvetna om sina många överträdelser.