skild ... som en som är under förbannelse: Dvs. en som är förbannad av Gud. Paulus använder här en slags hyperbol, en överdrift. Han uttrycker sin villighet att själv ta på sig den förbannelse från Gud som väntade hans bröder, de icke-troende judarna, på grund av att de förkastade den utlovade Messias. (Jämför Gal 3:13.) Paulus poäng är att han ville göra allt som stod i hans makt för att hjälpa dem att ta emot den räddning som Gud erbjöd.

adopterade som söner: Detta uttryck används här på ett bildligt sätt om de bokstavliga israeliterna. I det här fallet syftar uttrycket tydligtvis på den unika ställning de hade medan de var Guds förbundsfolk. I de hebreiska skrifterna kallas nationen Israel ibland för Guds son eller söner. (2Mo 4:22, 23; 5Mo 14:1, 2; Jes 43:6; Jer 31:9; Hos 1:10; 11:1) Men de kunde inte få ett verkligt sonförhållande förrän Kristus Jesus hade framburit lösenoffret. Och det förhållandet kunde bara uppnås av dem som erkände och satte tro till denna lösenanordning från Gud. (Joh 1:12, 13; 2Kor 6:16–18; Gal 4:4, 5)

den heliga tjänsten: Eller ”tillbedjan”. Syftar här på den heliga tjänst som föreskrevs i lagförbundet. I Heb 9:1, 6 använde Paulus detta uttryck när han beskrev tillbedjan vid tälthelgedomen, som inbegrep offren som frambars för israeliterna under lagförbundet. Även i Rom 12:1 använde Paulus detta uttryck, men då om de kristnas tillbedjan av Gud. (Se studienot till Rom 12:1.)

Må Gud, som är över allting, bli ärad för evigt: Den här frasen syftar på Jehova Gud. Det är en uppmaning att lovprisa honom för allt han har gjort för sitt folk, däribland det som nämnts tidigare i det här avsnittet. Men en del bibelöversättningar återger den här versen på ett sätt som framställer Kristus som den allsmäktige Guden, till exempel ”Kristus, som är Gud över allting”. En sådan lydelse är visserligen möjlig rent grammatiskt, men man måste ta hänsyn till sammanhanget. I det föregående avsnittet beskrivs de kärleksfulla anordningar Gud hade gjort för sitt folk. Tänk också på det som följer i Rom 9:6–13. De här verserna visar att förverkligandet av Guds avsikt inte är beroende av fysisk härstamning utan av Guds vilja. I vers 14–18 hänvisas det till Guds budskap till farao, som finns nedtecknat i 2Mo 9:16, för att betona att Gud är över allting. I vers 19–24, i liknelsen om krukmakaren och leran, framhävs det ytterligare hur överlägsen Gud är. Så med tanke på sammanhanget är det därför helt naturligt att Paulus hänvisar till ”Gud, som är över allting”. Det är också värt att lägga märke till att Paulus ofta tillskriver Gud sådan lovprisning, inte Kristus Jesus. (Rom 11:34–36; 16:27; Gal 1:4, 5; Flp 4:20; 1Ti 1:17) Paulus gjorde tydlig åtskillnad mellan Jesus och Jehova Gud, till exempel i Rom 15:5, 6, där han uppmanar sina medkristna att ”ge ära åt vår Herre Jesus Kristus Far och Gud”. (2Kor 1:3; Ef 1:3) Det som står i huvudtexten till Rom 9:5 får också starkt stöd av Paulus ord i 1Kor 15:27, 28. (Mer utförlig information om Rom 9:5 finns i Tillägg 6D, ”Gud, som är över allting”, i studieutgåvan av Nya världens översättning.)

Amen: Ett uttryck som förekommer ofta i de inspirerade breven i de kristna grekiska skrifterna i samband med att skribenten lovprisar Gud. (Rom 16:27; Ef 3:21; 1Pe 4:11; se studienot till Rom 1:25.)

på en persons önskningar eller ansträngningar: Ordagrant ”på den som vill eller på den som löper”. Det ordagranna uttrycket ”den som löper” används här bildligt om någon som anstränger sig för att nå ett mål. Paulus använde ofta bilden av en löpare i ett tävlingslopp i sina brev. (1Kor 9:24–26; Gal 5:7; Flp 2:16) När Paulus talade om hur Gud utvalde det andliga Israel förklarade han att de köttsliga israeliterna förlitade sig på sitt släktskapsförhållande till Abraham och ”försökte bli rättfärdiga” genom Moses lag. De hade försökt uppnå målet ”rättfärdighet” på fel sätt. (Rom 9:30–32) Medlemmarna av det sanna ”Israel” behövde förlita sig på Guds barmhärtighet, inte på egna prestationer. (Rom 9:6, 7) De skulle behöva anstränga sig i tjänsten för Gud, men utan Guds barmhärtighet skulle deras ansträngningar vara meningslösa.

Skriften säger ... till farao: I de ord som följer citerar Paulus från 2Mo 9:16. De ingår i det budskap som Jehova befallde Mose att framföra till Egyptens farao. (2Mo 9:13–19) Paulus personifierar ”Skriften”, som om det var Skriften själv som sa dessa ord direkt till farao. Detta bildspråk är passande eftersom de hebreiska skrifterna erkändes som Guds ord. Det var i själva verket Gud som talade. Jesus gjorde något liknande när han ibland personifierade Guds heliga ande och sa att den skulle ”lära” och ”vittna” om honom. (Joh 14:26; 15:26)

har jag låtit dig leva: Många bibelöversättningar återger det här uttrycket med ”upphöjde jag dig”, vilket kan förmedla tanken att Gud insatte farao i hans ämbete. Men Paulus citerar här från 2Mo 9:16, där sammanhanget visar hur uttrycket ska förstås. Innan Gud sände den sjunde plågan sa han till farao: ”Jag kunde för länge sedan ha sträckt ut min hand och slagit dig ..., så att du hade blivit utplånad från jorden.” (2Mo 9:15) Men i stället skonade Gud honom och sa: ”Jag [har] låtit dig leva [eller ”låtit dig bestå”, ordagrant ”låtit dig förbli stående”].” (2Mo 9:16) Det är också värt att lägga märke till att den grekiska Septuaginta återger Jehovas ord till farao ”har du blivit bevarad”. Både sammanhanget i den hebreiska texten och lydelsen i Septuaginta stöder alltså tanken att det grekiska uttrycket i Rom 9:17 betyder att Gud hade låtit farao leva tills Gud hade visat honom sin makt.

för att mitt namn ska bli känt över hela jorden: Paulus citerar här från 2Mo 9:16. Orden ingår i det Jehova befallde Mose att säga till farao efter den sjätte plågan. (2Mo 9:8–15) I Bibeln står begreppet ”namn” ibland för personen själv, hans rykte och allt som han uppenbarar om sig själv. (2Mo 34:5, 6; se studienoter till Mt 6:9; Joh 17:6, 26.) Bibeln igenom betonas det att Guds namn ska upphöjas och försvaras. Psalmisten bad till exempel: ”Alla ska få veta att du, som har namnet Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden.” (Ps 83:18) Mer än 50 gånger i bibelboken Hesekiel upprepas Jehovas ord (med små variationer): ”Ni ska inse att jag är Jehova.” (Hes 6:7; 38:23) Jesus lärde sina lärjungar att be att Guds namn ska bli upphöjt. (Mt 6:9) Aposteln Paulus uppmuntrade de kristna att offentligt förkunna Guds namn (Heb 13:15), och i Upp 15:4 ställs frågan: ”Vem skulle inte respektera dig, Jehova, och ära ditt namn?”

krukmakaren: En som tillverkar krukor, fat och andra föremål av lera. Det grekiska ordet kerameus kommer från en rot som betyder ”blanda”, vilket kan syfta på att lera och vatten måste blandas före formningen. Det hebreiska ordet för krukmakare (jōtsẹr) betyder ordagrant ”formare”, ”en som formar”. I de hebreiska skrifterna används ofta bilden av en krukmakare som bestämmer över leran för att illustrera Guds oinskränkta myndighet över nationer och enskilda individer. (Jes 29:16; 45:9; 64:8; Jer 18:1–12)

kärl: Paulus vidareutvecklar här illustrationen med en krukmakare. (Se studienot till Rom 9:21.) Det grekiska ordet skeuos syftar bokstavligen på ett förvaringskärl av något slag. Men i Bibeln används det ofta bildligt och syftar på människor. (Apg 9:15, fotnot; 2Ti 2:20, 21, fotnoter) De kristna liknas till exempel vid lerkärl som har blivit betrodda med en underbar skatt, den kristna tjänsten. (2Kor 4:1, 7) Sammanhanget här i Rom 9:21–23 visar att Gud har avstått från att omedelbart tillintetgöra onda människor, vredens kärl, och att detta leder till att de med rätt inställning skonas, eftersom det ger dem tid att bli formade som ”barmhärtighetens kärl”. (Rom 9:23)

utropar Jesaja om Israel: Här och i nästa vers citerar Paulus från Jes 10:22, 23. De verserna förutsade det som hände år 607 f.v.t., när Jehova använde det babyloniska världsväldet för att verkställa dom över Israel. Hela landet, även Jerusalem, föll i fiendens hand. Judarna fördes till Babylon, där de var fångar i 70 år. Därefter återvände somliga, ”bara ett fåtal”, för att återupprätta den sanna tillbedjan i Jerusalem. I brevet till romarna visar Paulus att profetian fick ytterligare en uppfyllelse under det första århundradet. Ett relativt litet antal judar, ”några få”, blev Jesus efterföljare och vände tillbaka till Jehova i andlig bemärkelse. (Rom 11:4, 5) Senare slöt sig troende icke-judar till dem, och tillsammans kom de att utgöra en andlig nation, ”Guds Israel”. (Gal 6:16)

Jehova: Det här citatet är hämtat från Jes 10:23, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

snabbt och slutgiltigt: Paulus citerar här Jes 10:22, 23 från Septuaginta. Den profetian uppfylldes på Jerusalem både år 607 f.v.t. och år 70 v.t., när Jehova snabbt och slutgiltigt verkställde domen.

arméernas: Eller ”de himmelska arméernas”. Det grekiska uttrycket Sabaọ̄th är en translitterering av det hebreiska ordet tseva’ọ̄th, pluralformen av tsavạ’, vars grundbetydelse är en bokstavlig armé av soldater, dvs. stridsstyrkor. (4Mo 1:3; se studienot till arméernas Jehova i den här versen.) Arméerna tycks i första hand, om inte uteslutande, syfta på arméer av änglar. Uttrycket ”arméernas Jehova” förmedlar därför tanken på kraft, den kraft som universums Högste har, han som för befälet över enorma styrkor av andevarelser. (Ps 103:20, 21; 148:1, 2; Jes 1:24; Jer 32:17, 18) Men en del menar att de ”arméer” som avses i uttrycket ”arméernas Jehova” inte bara syftar på änglarna utan också på Israels armé och på de livlösa himlakropparna.

arméernas Jehova: Detta uttryck har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna, där det förekommer 283 gånger (med små variationer), första gången i 1Sa 1:3. Det är en kombination av tetragrammet och det hebreiska ordet för ”arméer”, tseva’ọ̄th. Den grekiska motsvarigheten förekommer två gånger i de kristna grekiska skrifterna, här och i Jak 5:4. Både Paulus och Jakob citerade eller anspelade på profetior i de hebreiska skrifterna. I båda dessa fall har det hebreiska ordet tseva’ọ̄th translittererats Sabaọ̄th på grekiska. Grekiska handskrifter lyder visserligen ordagrant ”Herre Sebaot” (grekiska: Kỵrios Sabaọ̄th), men i ett lexikon står det att Sabaọ̄th används ”i ett namn som syftar på Gud ... = יהוה צְבָאוֹת [JHWH tseva’ọ̄th] Jahve, arméernas Herre; härskarornas Herre”. (F.W. Danker, 2000: A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature) I Tillägg C1 ges ytterligare skäl till att Nya världens översättning använder namnet Jehova i huvudtexten.

Jehova: Det här citatet är hämtat från Jes 1:9, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

på den: Dvs. den bildliga sten som nämns i Jes 28:16, som Paulus citerar från. Denna stötesten syftar på Jesus Kristus, vilket framgår av hur Jesajas profetia tillämpas i Rom 10:11 och 1Pe 2:6. Så det grekiska pronomen som används här kan också återges med ”honom”. Det är så det återges i Rom 10:11, där Paulus citerar från samma profetia i Jesaja utan att nämna någon ”sten”. Jesajas, Paulus och Petrus inspirerade ord ger oss alltså en garanti för att vår tro på Jesus aldrig kommer att leda till besvikelse.

ska inte bli besviken: Paulus citerar här från Septuaginta. I Jes 28:16 används där ett grekiskt uttryck som har grundbetydelsen ”ska inte stå där med skam (ska inte behöva skämmas)”. Detta betonar att de som utövar tro på Jesus Kristus, den bildliga sten som omnämns i Jesajas profetia, aldrig kommer att behöva skämmas eller bli besvikna för att deras tro visat sig vara förgäves. Samma uttryck används i Rom 10:11 och 1Pe 2:6.