Ett sigill kan syfta på en graverad liten stämpel som man använde för att göra avtryck, vanligtvis i lera eller vax, men det kan även syfta på själva avtrycket. Stämplarna kunde vara kägelformade, fyrkantiga eller cylindriska eller formade som djurhuvuden. Sigillavtryck kunde ange ägarskap eller intyga äktheten hos dokument, och de kunde även användas för att försegla till exempel påsar, dörrar eller gravkamrar.

 Sigillstämplar tillverkades av en mängd olika material, bland annat ben, kalksten, metall, ädelsten och trä. Ibland var ägarens och hans fars namn ingraverade på stämpeln. På vissa stämplar stod ägarens titel.

 Sigillets ägare kunde bekräfta äktheten hos ett dokument genom att lägga lera, vax eller någon annan mjuk massa på dokumentet och sedan pressa sigillets gravering mot det. (Job 38:14) När massan hårdnat kunde sigillet förhoppningsvis förhindra att dokumentet förfalskades.

 Ägaren kunde anförtro sigillet åt någon annan och därigenom ge den personen den myndighet som han själv hade. Det gjorde till exempel en farao i det forntida Egypten med en hebreisk man som hette Josef, som var son till patriarken Jakob. Josef hade varit slav i Egypten, och han hade senare blivit oskyldigt fängslad. Med tiden befriade farao honom från fängelset och gav honom ställningen som statsminister. Bibeln säger: ”Därefter tog farao av sig signetringen och satte den på Josefs finger.” (1 Moseboken 41:42) På signetringen fanns ett officiellt sigill, som gav Josef myndighet att utföra sitt viktiga arbete.

 Drottning Isebel i det forntida Israel använde sin mans sigill när hon planerade ett mord på en oskyldig man som hette Nabot. Hon skrev brev till vissa äldste i kung Ahabs namn och bad dem anklaga Nabot för att ha förbannat Gud. Hon förseglade breven med kungens sigill, och hennes ondskefulla plan gick i lås. (1 Kungaboken 21:5–14)

 Den persiske kungen Ahasveros använde en signetring för att göra sina officiella befallningar giltiga. (Ester 3:10, 12)

 Bibelskribenten Nehemja skrev att israelitiska furstar, leviter och präster godkände ett skriftligt avtal genom att sätta sina sigill på det. (Nehemja 1:1; 9:38)

 I Bibeln nämns två tillfällen då man använde sigill för att försegla ingångar. När profeten Daniel kastades i lejongropen ”hämtade man en sten och lade den över gropens öppning”. Kung Dareios av Medien och Persien ”förseglade den med sin egen signetring och sina stormäns signetring, så att inget skulle kunna ändras i Daniels fall”. (Daniel 6:17)

 När man hade lagt Jesus Kristus kropp i en grav gick hans fiender och ”skyddade graven genom att försegla stenen” som hade rullats framför ingången. (Matteus 27:66) Om det var ett officiellt sigill från de romerska myndigheterna ”bestod sigillet av lera eller vax som pressats in i springan mellan ... stenen och gravens ingång”, skriver David Turner i Baker Exegetical Commentary on the New Testament: Matthew.

 Forntida sigill kan sprida mycket ljus över historien, och därför är de väldigt intressanta för arkeologer och historiker. Det finns faktiskt ett viktigt område inom forskningen som kallas just sigillkunskap.