Jag älskade sanningen redan när jag var väldigt ung. Jag ville leva för Jehova och bli döpt, och jag nådde det målet när jag var 13. När jag var 14 frågade broder Helge Linck a om jag hade funderat på att bli pionjär. Jag minns det som i går. Mamma och pappa hade varit tillfälliga pionjärer (kallas nu hjälppionjär), men jag hade ingen aning om vad det innebar att bli reguljär pionjär. Men broder Lincks fråga hade väckt något hos mig: viljan att göra mer för Jehova.

 År 1974 var det politiska oroligheter i Etiopien som ledde till att många greps av polisen eller mördades, och det var allmänt kaos. Efter ett tag kunde vi inte gå i tjänsten från hus till hus längre, och vi kunde bara ha möten i små grupper. Mina föräldrar började förbereda mig och mina syskon på ännu värre förföljelse. Principer i Bibeln hjälpte oss att förstå vad det innebär att vara neutral på riktigt. Vi förstod att Jehova skulle hjälpa oss att veta vad vi skulle säga om vi blev förhörda och i vilka situationer vi inte skulle säga något alls. (Matteus 10:19; 27:12, 14)

 När jag hade gått ut skolan började jag jobba för Ethiopian Airlines. En dag när jag kom till jobbet sa mina kollegor att jag hade blivit utvald att leda en parad under ett jubileum för regeringen. De gratulerade mig, men jag sa på en gång till min chef att jag inte skulle kunna vara med på det eftersom jag ville vara politiskt neutral.

 Nästa dag jobbade jag som vanligt på flygplatsen. Långt borta såg jag män med gevär som gick mot biljettdisken. Jag antog att de skulle gripa någon som försökte fly landet. Men plötsligt ser jag att de pekar på mig! Vad vill de mig? En helt vanlig arbetsdag skulle snart utvecklas till något helt annat.

 Soldaterna tog med mig till ett kontor och förhörde mig i flera timmar. ”Vem finansierar Jehovas vittnen? Arbetar du för Eritreanska befrielsefronten? Arbetar du eller din pappa för USA:s regering?” Det här hade kunnat vara otroligt jobbigt, men med Jehovas hjälp kände jag mig lugn. (Filipperna 4:6, 7)

 Efter förhöret körde soldaterna mig till ett hus som användes som fängelse. De satte mig i ett rum på 28 kvadratmeter där det fanns ungefär 15 unga kvinnor som var politiska fångar.

 Den natten låg jag på det hårda golvet, fortfarande klädd i min jobbuniform, och grubblade över hur oroliga mina föräldrar och syskon måste vara. De visste att jag hade blivit gripen, men de visste inte var jag var. Jag bad Jehova hjälpa min familj att få reda på var jag fanns.

 När jag vaknade nästa morgon kände jag igen en ung vakt. Han såg helt chockad ut när han såg mig, och han sa: ”Aster, vad gör du här?” Jag bad honom att gå hem till mina föräldrar och berätta för dem var jag var. Senare samma dag fick jag ett paket med mat och kläder från mina föräldrar. Vakten hade berättat för dem var jag fanns. Jehova hade svarat på min bön! Det blev tydligt för mig att jag inte var ensam.

 Jag fick inte ha någon bibel eller någon litteratur, och familj och vänner fick inte komma och hälsa på. Men Jehova uppmuntrade mig genom de andra fångarna. Jag vittnade för dem varje dag, och det jag berättade om Guds rike gjorde intryck på dem. De sa ofta: ”Vi kämpar för en regering som består av vanliga människor, men du kämpar för Guds regering. Vik aldrig ner dig, inte ens om de hotar att döda dig!”

 Ibland brukade fängelsevakterna förhöra och misshandla fångar. En kväll vid elvatiden kom de och hämtade mig. När vi kom in i förhörsrummet kastade de ur sig en massa anklagelser. De sa att jag inte stöttade regeringen, och när jag vägrade att upprepa en politisk slogan började två manliga vakter misshandla mig. Det här hände många gånger. Varje gång bad jag intensivt till Jehova, och jag kände att han hjälpte mig.

 Efter ungefär tre månader kom plötsligt en av vakterna och sa att jag var fri och kunde åka hem. Jag blev överraskad och väldigt glad, men en liten del av mig blev ändå besviken, för jag gillade verkligen att vittna för de andra kvinnorna i fängelset.

 Några månader efter det, en dag när jag inte var hemma, kom soldater och grep alla mina syskon som var i tonåren. De grep två av mina systrar och en bror. Då insåg jag att det var bäst för mig att lämna landet. Bara tanken på att inte vara tillsammans med min familj gjorde att jag gick sönder, men mamma sa att jag skulle vara stark och lita på Jehova. Snart klev jag på ett flyg som skulle ta mig till USA, och samma kväll kom soldater hem till oss för att gripa mig igen. När jag inte var där skyndade de till flygplatsen, men innan de hann fram hade mitt flyg redan lyft.

 Jag kom till delstaten Maryland i USA och blev mottagen av Haywood och Joan Ward, missionärsparet som hade studerat med mina föräldrar. Fem månader senare nådde jag målet som jag haft i flera år: jag blev pionjär. Haywood och Joans dotter Cyndi och jag blev pionjärkompisar, och vi hade mycket roligt tillsammans i tjänsten.

 Sommaren 1979 besökte jag Betel i New York och träffade Wesley Parker. Jag gillade verkligen hans personlighet och att han ville göra mer för Jehova. 1981 gifte vi oss, och vi kunde vara på Betel i Wallkill tillsammans. Jag var på städavdelningen och i kemtvätten och senare i Meps-teamet på dataavdelningen. När jag var på Betel hade jag möjlighet att vara helt uppslukad av tjänsten för Jehova samtidigt som jag lärde känna bröder och systrar som blev vänner för livet.

 Hemma i Etiopien utsattes min familj för brutal förföljelse, och det påverkade mig väldigt mycket. Mina tre syskon som greps satt fortfarande i fängelse. b Min mamma fick laga och lämna mat till dem varje dag, för det fanns ingen mat i fängelset.

 Det var en tuff period. Jehova var min trygghet, och betelfamiljen tröstade och stöttade mig. (Markus 10:29, 30) En dag kom broder John Booth fram till mig och sa: ”Vi är så glada för att du är här på Betel. Det hade varit helt omöjligt om Jehova inte hade välsignat dig.” c De snälla orden blev en bekräftelse för mig på att Jehova hade välsignat mitt beslut att fly från Etiopien och att han skulle ta hand om min familj.

 I januari 1989 förstod vi att jag var gravid. Efter att den första chocken hade lagt sig var vi så lyckliga. Men vi tänkte förstås mycket på om vi skulle bli bra föräldrar, var vi skulle bo när vi lämnade Betel och hur vi skulle försörja oss.

 Den 15 april 1989 packade vi in allt vi ägde i bilen och började köra mot Oregon, där vi tänkte vara pionjärer. Men ganska snart var det några vänner som sa att det var orimligt för oss att vara pionjärer. De menade förstås väl. Vi hade knappt några pengar och skulle snart få barn. Vi visste inte hur vi skulle tänka. Just då fick vi besök av kretstillsyningsmannen, Guy Pierce, och hans fru, Penny. d De uppmuntrade oss att göra som vi hade planerat, så vi började som pionjärer och litade på att Jehova skulle hjälpa oss. (Malaki 3:10) Vi fortsatte som pionjärer efter att vi fick vår son, Lemuel, och även efter att vi fick vår andra son, Jadon.

 Vi är så tacksamma för tiden vi hade som pionjärer när pojkarna var små. Vi fick många möjligheter att prata om sanningen, både med folk på distriktet och med våra killar. (5 Moseboken 11:19) Men när vi fick vår tredje son, Japheth, blev vi tvungna att sluta som pionjärer ett tag. (Mika 6:8)

 Vi förstod att det viktigaste ansvaret som föräldrar var att se till att Jehova blev verklig för våra pojkar och att de fick ett eget förhållande till honom. Därför försökte vi göra familjestudiet till något de såg fram emot. När de var väldigt små brukade vi läsa ur Lyssna till den store läraren och Min bok med bibliska berättelser. Ibland spelade vi upp berättelserna som en liten pjäs. När vi skulle spela upp berättelsen om Isebel fick jag naturligtvis vara Isebel, eftersom jag var den enda kvinnan i familjen. Pojkarna älskade att låtsas knuffa ner mig från soffan, och sedan låtsades de att de var hundarna. Förutom det gemensamma familjestudiet studerade Wesley med pojkarna en och en.

 Vi älskade och tog hand om våra söner så gott vi kunde, och vi bad till Jehova om att få en stark familjesammanhållning. Vi lärde dem också en del praktiska saker när de blev äldre. De diskade, städade rummet och tvättade sina kläder. De lärde sig också att laga mat.

 Det var inte bara barnen som lärde sig en hel del, utan även vi föräldrar. Ibland överreagerade vi och sa sådant som var otrevligt till varandra eller till barnen. Då försökte vi alltid vara ödmjuka och be om ursäkt.

 Vi bjöd ofta hem vänner i församlingen, och vi bjöd gärna hem beteliter, missionärer, kretstillsyningsmän och ”needgreaters” när det var möjligt. (Romarna 12:13) Och när vi hade gäster skickade vi aldrig ut barnen så att de kunde leka i ett annat rum. De satt kvar vid bordet och var med i samtalen och lyssnade på erfarenheterna. Ofta hade barnen lättare att komma ihåg sådant som hade sagts än vad jag och Wesley hade.

 Wesley och jag gjorde allt vi kunde för att det skulle vara roligt att tjäna Jehova. Ett exempel är att vi brukade spara både pengar och semesterdagar för att kunna resa till olika länder. Under varje resa besökte vi avdelningskontoret, gick på möten och gick i tjänsten. Det här gjorde att vi verkligen älskade Jehovas globala organisation, och vi kom närmare varandra i familjen.

 Vi lade märke till att det bodde många spansktalande på vårt distrikt, men att de inte fick besök regelbundet. Så när pojkarna fortfarande var små frågade vi broder Pierce vad han tyckte om att vi flyttade till en spansk församling. Han svarade med ett stort leende: ”En fiskare ser till att vara där fisken finns.” Det var precis den uppmuntran vi behövde för att flytta till den spanska församlingen i Woodburn i Oregon. Vi startade flera bibelkurser och fick hjälpa några att lära känna Jehova och bli döpta. Dessutom fick vi se en liten spansk grupp växa till en församling.

 Så småningom blev Wesley arbetslös, och han fick ett nytt jobb i Kalifornien, så vi flyttade dit. Två år senare började Lemuel, Jadon och jag som pionjärer. Och 2007 gick vi Pionjärskolan tillsammans. Det var underbart! Ett tag efter Pionjärskolan lade vi märke till att det fanns många arabisktalande på vårt distrikt. Så efter 13 år i den spanska verksamheten valde vi att byta till en arabisk församling. Vi har verkligen tyckt om att vittna för många arabisktalande invandrare i området där vi bor, och vi har varit med på särskilda tjänstekampanjer i andra länder. Vi är fortfarande pionjärer på det arabisktalande distriktet i San Diego i Kalifornien.

 Wesley är fantastisk, både som man och som familjeöverhuvud. Han har enorm respekt för Jehovas organisation. Han har aldrig sagt ett negativt ord om Betel eller om hur något fungerar i församlingen. Däremot har han alltid något positivt att säga. Han ber med mig och för mig, och när vi har gått igenom svåra situationer har hans böner tröstat mig och gett mig lugn.

 Vi har haft ett underbart liv! Vi har kunnat vara i heltidstjänsten i många år, vi har tagit hand om våra barn och vi har varit i församlingar med stort behov. Vi har sett att Jehova tar hand om dem som prioriterar honom, och vi har alltid haft allt vi har behövt. (Psalm 37:25) Jag ville att hela mitt liv skulle handla om Jehova, och jag är helt övertygad om att det är det allra bästa beslutet jag hade kunnat ta. (Psalm 84:10)