Mina morföräldrar lärde känna sanningen 1906, precis efter att de hade förlorat en son i difteri. Deras läkare var bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Han berättade för dem om Bibelns tröstande framtidshopp, bland annat om uppståndelsen. Och tack vare det blev mina morföräldrar, min mamma och hennes syster också bibelforskare.

 Mina släktingar var nitiska i sin tjänst för Jehova under många år. Några av dem fick till och med hjälpa till att visa besökare till sina platser när ”Skapelsedramat i bilder” visades i Chicago i Illinois i USA. Men tyvärr var det bara min mamma som fortsatte att tjäna Jehova. Det här var inte lätt för henne eftersom släkten alltid hade varit sammansvetsad, och vi hade tillbett Jehova tillsammans ända till 1930-talet. Men när jag såg att min mamma var lojal mot Jehova så gjorde det stort intryck på mig. Även min pappa, som också var en trogen bibelforskare, påverkade mig mycket.

 Jag föddes 1927 som den äldsta av sex syskon, och vi alla höll fast vid sanningen hela livet. Min pappa arbetade som snickare, och vi hade ett trevligt hem i utkanten av Chicago. Vi hade en stor grönsaksodling, och vi födde upp kycklingar och ankor.

 Jag tyckte om att arbeta, och en av mina uppgifter var att stoppa familjens strumpor. Nu för tiden är det inte så vanligt att man stoppar strumpor när de får hål. Men då lagade man strumpor med nål och tråd. Jag är glad att jag fick lära mig att sy, för det har jag haft nytta av senare i livet.

 Min pappa såg till att familjen alltid fokuserade på sanningen. Vi var med på alla möten, gick regelbundet i tjänsten och läste och pratade om en bibeltext varje dag. På lördagskvällar hade vi familjestudium, och vi brukade använda Vakttornet.

 Pappa ville avge ett vittnesbörd till våra grannar, och därför satte han upp en elektrisk skylt i vårt vardagsrumsfönster. Det var några bröder som hade tillverkat den, och den gjorde reklam för offentliga tal och publikationer. Skylten blinkade, så det var många som lade märke till den när de gick förbi vårt fönster. Pappa satte också upp två skyltar på vår bil.

 Min pappa visade både genom det han sa och gjorde hur viktigt det är att vara lojal mot Jehova, och mamma stöttade honom på alla sätt. Mamma började som pionjär när min yngsta syster var fem år, och hon fortsatte vara pionjär hela sitt liv. Jag kunde inte ha önskat mig bättre föräldrar.

 Livet på den tiden var ganska annorlunda jämfört med hur det är i dag. Vi hade ingen tv, så jag och mina syskon brukade sitta på golvet och lyssna på spännande serier på radion. Men framför allt tyckte vi alla om att lyssna på olika andliga program från Jehovas organisation som sändes på radio.

 Vi älskade att vara med på Jehovas vittnens sammankomster. Och 1935 hölls en sammankomst där vi fick lära oss att den stora skaran som ”överlever den stora prövningen” som nämns i Uppenbarelseboken 7:9, 14 har hoppet om att få leva för evigt i paradiset på jorden. Före 1935 tog båda mina föräldrar del av brödet och vinet vid minneshögtiden. Men efter den sammankomsten var det bara min pappa som fortsatte att göra det. Min mamma förstod att hennes hopp inte var att regera med Kristus i himlen, utan att leva för evigt på jorden.

 År 1941 hölls en sammankomst i Saint Louis i Missouri. Där presenterade Joseph Rutherford, som hade ledningen på den tiden, boken Barnen. Applåderna var öronbedövande! Jag var 14 år och hade varit döpt ett år. Jag kommer tydligt ihåg när jag köade med de andra barnen för att gå upp på podiet och ta emot mitt eget exemplar av boken.

 På den tiden var tjänsten lite annorlunda än i dag. På 1930-talet använde vi bärbara grammofoner för att spela upp bibliska tal för människor. Innan vi knackade på en dörr brukade vi veva upp grammofonen och placera nålen på rätt plats på skivan. Sedan knackade vi på, och så fort någon öppnade höll vi en kort presentation för att sedan spela upp ett fyra och ett halvt minuter långt bibliskt tal. Efter det erbjöd vi litteratur. Folk i det området var ofta respektfulla, och jag kommer inte ihåg någon som var otrevlig. När jag var 16 år började jag som pionjär, och min pappa gav mig en egen grammofon som jag skulle använda i tjänsten. Jag var väldigt stolt över den. En fin syster som hette Lorraine var min pionjärkamrat.

 En annan tjänstegren var att gå i informationståg. Man bar en skylt på magen och en på ryggen, och det brukade kallas för sandwichplakat. På plakaten kunde det stå sådant som: ”Religionen är en snara och en racket [alltså ett bedrägeri]” eller ”Tjäna Gud och Kristus, konungen”.

 På mötena fick vi lära oss hur vi skulle hantera motstånd och vad vi skulle säga för att försvara sanningen. Och motstånd kom. Första gången vi skulle erbjuda tidskrifterna på en livlig gata med butiker blev vi tagna av polisen. De körde oss till polisstationen, och där fick vi sitta i flera timmar. Men när de släppte oss var vi glada över att vi hade blivit förföljda för att vi var lojala mot Jehova.

 Efter ett tag presenterade Lorraine mig för en broder som hette Eugene Rosam som hon hade träffat på en sammankomst i Minneapolis i Minnesota. Eugene växte upp i Key West i Florida. När han var i femtonårsåldern blev han avstängd från skolan för att han inte ville vara med i en patriotisk ceremoni. Han började som pionjär direkt efter det. En dag träffade han en före detta klasskamrat. Hon undrade varför Eugene hade blivit avstängd när han hade varit en sådan duktig elev. Han använde Bibeln för att svara på hennes frågor, och det ledde till att hon ville börja studera. Hon kom med i sanningen och blev en trogen syster.

 Eugene och jag gifte oss 1948, och som nygifta var vi pionjärer i Key West. Senare blev vi inbjudna till Gileadskolans 18:e klass, och vi utexaminerades 1952. Vi fick lära oss spanska på skolan, och därför trodde vi att vi skulle bli förordnade som missionärer i ett spansktalande land. Men så blev det inte. Under vår tid på Gilead rasade Koreakriget, och Eugene blev inkallad till armén. Det här var oväntat, för han hade blivit frikallad från militärtjänstgöring av religiösa skäl under andra världskriget. Men nu blev han inkallad, och vi var tvungna att stanna i USA. Jag grät för att jag var så besviken. Två år senare fick Eugene till slut sin frikallelse. Den här händelsen lärde oss någonting viktigt: Om en dörr stängs kan Jehova öppna en annan. Och det gjorde han! Vi behövde bara ha tålamod.

 Vi var pionjärer i en spansktalande församling i Tucson i Arizona. Och 1953 fick vi börja i kretstjänsten. Genom åren fick vi resa i kretsar i Ohio, Kalifornien och New York. År 1958 började vi resa i områdestjänsten a i Kalifornien och Oregon, och vi fick bo hemma hos bröder och systrar. Sedan flyttades vi till Kanada 1960. Eugene skulle vara lärare i Skolan i rikets tjänst, som hålls för förordnade bröder. Vi bodde i Kanada till 1988.

 Ett av mina finaste minnen från Kanada var när jag och en syster träffade en familj i tjänsten från hus till hus. Först träffade vi mamman, Gail. Hon berättade att hennes söner var så ledsna för att deras morfar hade dött. De frågade henne varför han hade dött och var han fanns nu. Gail kunde inte svara på de här frågorna. Men vi kunde visa Bibelns svar och fick läsa flera uppmuntrande bibelverser för henne.

 Vi reste ju i kretstjänsten, så vi var bara i den församlingen i en vecka. Men systern som jag samarbetade med fortsatte att gå tillbaka till Gail. Med tiden kom Gail med i sanningen, och det gjorde även hennes man, Bill, och deras tre söner Christopher, Steve och Patrick. Chris är nu äldste i Kanada, Steve är lärare på skolanläggningen i Palm Coast i Florida och Patrick är medlem av avdelningskontorets kommitté i Thailand. Genom åren har Eugene och jag fortsatt vara nära vänner med hela familjen, och jag är så glad att jag har fått vara med och hjälpa dem att lära känna Jehova!

 När vi bodde i Kanada fick Eugene möjligheten att börja med en ny spännande sak. Jag ska berätta om det.

 För många år sedan var det mycket negativa skriverier om oss på grund av vår syn på blodet. Över hela Kanada stod det i tidningar att Jehovas vittnen lät sina barn dö för att de inte fick blodtransfusioner. Min man hade förmånen att hjälpa till att visa att det här inte stämde.

 År 1969 skulle vi ha en internationell sammankomst i Buffalo i New York, och ungefär 50 000 Jehovas vittnen från Kanada och USA skulle vara med. Om en medicinsk nödsituation skulle uppstå hade det varit bra om läkarna i området kände till vår syn på blodet. Eugene och flera andra bröder besökte sjukhusen och lämnade artiklar om blodfria behandlingsmetoder från respekterade tidskrifter. Läkarna var väldigt positiva, och det gjorde att Eugene och några andra bröder började besöka sjukhus i Kanada. De hjälpte även äldstebröder att få bättre kontakt med läkare när det uppstod medicinska nödsituationer.

 Med tiden fick det här goda resultat, och det ledde faktiskt till något mycket större än vi någonsin hade kunnat tro. Vad var det?

 I mitten av 1980-talet fick Eugene ett telefonsamtal från Milton Henschel på huvudkontoret i Brooklyn i New York. Den styrande kretsen ville utöka en anordning som redan fanns i USA och som gick ut på att ge information till läkare. Så Eugene och jag flyttade till Brooklyn, och i januari 1988 bildade den styrande kretsen en avdelning på huvudkontoret som kallades sjukhusinformationstjänsten. Senare blev Eugene och två andra bröder förordnade att hålla seminarier, till att börja med i USA och sedan i andra länder. Snart fanns avdelningar för sjukhusinformation även på avdelningskontoren, och sjukhuskommittéer bildades i olika städer. Tänk vad många vittnen och barn till vittnen som har haft nytta av den här kärleksfulla anordningen! Medan Eugene höll seminarier och besökte olika sjukhus arbetade jag på det lokala avdelningskontoret, ofta med sömnad eller i köket.

 År 2006 var jag med om mitt livs svåraste prövning när jag förlorade min älskade Eugene. Jag saknar verkligen hans kärlek och sällskap. Det är flera saker som har hjälpt mig att klara av den här prövningen. Jag ber till Jehova och läser Bibeln regelbundet för att hålla mig nära honom. Jag lyssnar när betelfamiljen går igenom dagens text, och sedan läser jag kapitlet i Bibeln som texten är hämtad från. Jag försöker också ha fullt upp med min uppgift på syavdelningen på Betel, och jag ser det som ett stort privilegium. För många år sedan fick jag till och med hjälpa till att sy draperier till sammankomsthallar i New York och New Jersey. Nu är jag på Betel i Fishkill där jag gör lite olika mindre syarbeten. b

 Det viktigaste för mig har varit att älska Jehova och att vara lojal mot honom och hans organisation. (Hebréerna 13:17; 1 Johannes 5:3) Jag är så glad att det har fått forma mitt och Eugenes liv. Jag är helt övertygad om att Jehova kommer att belöna oss med evigt liv i paradiset på jorden och att vi kommer att få träffa varandra igen. (Johannes 5:28, 29)