När Kaye och jag fick vårt första barn, Lauren, visste jag inte hur man skulle vara en bra pappa. Och när vi fick vårt andra barn, Michael, hade jag inte kommit längre. Mina föräldrar bråkade alltid när jag växte upp och till slut så skilde de sig. Men jag ville gärna vara en bra pappa. Jag visste bara inte hur.

 Och inte blev det bättre av att jag redan som tonåring hade blivit beroende av både droger och alkohol. Nu var jag vuxen, men mitt liv var fortfarande ett kaos. Mina missbruksproblem, som också innefattade spelberoende, gjorde att jag tog en massa dåliga beslut. Det blev så illa att Kaye lämnade mig och tog våra två barn med sig. Jag var helt knäckt.

 Jag frågade Kaye vad jag skulle göra för att hon skulle komma tillbaka till mig. Hon hade börjat prata om Bibeln med ett Jehovas vittne som hette Gloria, så hon sa: ”Börja studera Bibeln.” Jag visste inte vad det skulle innebära och jag var väl inte så intresserad, men jag gick med på att träffa Gloria och hennes man, Bill, bara för att få Kaye tillbaka.

 När jag träffade Bill och Gloria så märkte jag direkt vilket starkt förhållande de hade till varandra. Jag fick veta att deras barn, som var i min ålder, använde sina liv på ett meningsfullt sätt, och för första gången någonsin så tänkte jag att Bibeln faktiskt kanske kan hjälpa mig och min familj.

 Vid det här tillfället så pratade Bill och Gloria med mig om mina problem. De visade mig vad som står i Galaterna 6:7 i Bibeln: ”Det man sår får man också skörda.” Och jag tänkte: ”Tänk om jag bara hade levt efter den principen, då hade jag kunnat undvika så många problem.”

 När jag började tillämpa Bibelns principer så märkte jag att mitt liv blev bättre och bättre. Kaye och jag slutade röka, och jag kunde ta mig ur mina andra beroenden också. 1985 fick vi vårt tredje barn, David, eller Davey, som vi brukar kalla honom. Nu kände jag äntligen att jag kunde vara en bra pappa.

 Kaye och jag märkte att när vi lärde våra barn att älska Jehova, så hjälpte det oss också att komma närmare honom. Vi lärde oss jättemycket av böcker som Lyssna till den store läraren. Dessutom fanns det familjer i församlingen som var fina föredömen, både för oss och våra barn.

 Med tiden började alla våra barn i pionjärtjänsten. I början av 2004 tillhörde Lauren en spansk församling. Michael hade just slutat på Betel och gift sig, och nu skulle han och hans fru, Diana, flytta till Guam för att gå i tjänsten där. Och Davey, som var 19, hade precis flyttat till Dominikanska republiken för att gå i tjänsten.

 Kaye och jag var så stolta över våra barn och de val de hade gjort. Vi kände precis som det står i 3 Johannes 4: ”Inget gläder mig mer än att jag får höra att mina barn fortsätter vandra i sanningen.” Vi hade ingen aning om att ett telefonsamtal snart skulle vända helt upp och ner på våra liv.

 Den 24 april 2004 så var Kaye och jag ute och åt tillsammans med två andra par. Restaurangen låg mer än 10 mil bort så vi åkte alla tillsammans i vår bil. Vi bestämde oss för att ta efterrätten på ett kafé, så jag släppte av de andra där och åkte för att hitta en parkering. Då ringde min telefon. Det var en vän, och jag hörde på hans röst att det var något.

 ”Det har hänt något fruktansvärt”, sa han. ”Davey har varit med om en olycka.”

 ”Hur illa är det?”, frågade jag och höll andan.

 Först klarade han inte av att säga någonting, men till slut fick han fram att Davey var död.

 När vi hade lagt på bad jag till Jehova om att få styrka. Sen gick jag in på kaféet och sa till dem andra att jag inte mådde bra och att vi nog måste åka hem. Jag ville inte berätta för Kaye vad som hade hänt förrän vi var ensamma.

 Den en och en halv timme långa resan hem var fruktansvärd. Jag hörde hur Kaye berättade för de andra hur glad hon var över att Davey snart skulle komma på besök. Under tiden fick jag en massa sms från folk som hade hört vad som hade hänt och som beklagade sorgen. Och Kaye visste fortfarande ingenting.

 När vi hade släppt av de andra så åkte vi hem. Kaye behövde bara titta på mig för att förstå att något var fruktansvärt fel. ”Vad har hänt?”, frågade hon. Jag visste att det jag skulle säga nu skulle slå hennes liv i spillror, precis som telefonsamtalet nästan två timmar tidigare hade gjort för mig.

 Kaye och jag hade gått igenom tuffa saker förut, och vi visste att Jehova alltid tar hand om oss. (Jesaja 41:10, 13) Men det här var något helt annat. Jag kunde inte låta bli att tänka: ”Hur kunde det här få hända Davey, som gjorde så mycket för Jehova? Varför skyddade han honom inte?”

 Lauren och Michael var såklart också helt förkrossade. Lauren hade varit som en extramamma för Davey, så hon tog det väldigt hårt. Och det gjorde Michael också. Michael hade flyttat hemifrån fem år tidigare och hade precis börjat upptäcka vilken fin ung broder hans lillebror hade blivit.

 Från dag ett så var församlingen en räddning för oss. När Kaye till exempel fortfarande var i chock så kom vännerna hem till oss för att hjälpa och trösta oss. (Ordspråksboken 17:17) Jag kommer aldrig att glömma den kärlek de visade.

 För att hantera vår sorg så höll Kaye och jag fast vid våra andliga rutiner. Vi fortsatte be, studera och gå på mötena. Det tog såklart inte bort smärtan, men vi visste hur viktigt det var att vi höll oss andligt starka. (Filipperna 3:16)

 Michael och Diana flyttade närmare oss, och Lauren bytte tillbaka till en engelsk församling så att vi kunde vara i samma församling. Att vi fick vara tillsammans under några år hjälpte oss att börja läka. Och när Lauren senare gifte sig med Justin så blev han också ett ovärderligt stöd för oss.

 Inte så långt efter Daveys död så gjorde vi en annan sak för att hantera sorgen. Det var oerhört jobbigt, men det visade sig bli en välsignelse. Kaye kan berätta om det.

 ”När min man berättade att Davey hade dött så föll jag ner i ett svart hål som jag hade svårt att ta mig ur. Jag var så uppslukad av sorgen att jag knappt kunde få vardagen att fungera. Jag grät hela tiden. Helt ärligt så kände jag mig ibland arg på Jehova och på alla andra som levde. Det kändes som att jag hade tappat balansen helt.

 Jag ville åka till Dominikanska republiken. Jag kände att jag behövde se platsen där Davey hade bott och gått i tjänsten under sina sista månader, men jag var samtidigt väldigt skör, och jag visste inte om jag skulle orka göra en sådan resa.

 En nära vän hjälpte mig och sa att Daveys vänner i Dominikanska republiken också sörjde och att de behövde träffa Daveys familj. Det var tack vare henne som jag klarade av att göra den här resan.

 Den här resan var precis vad vår familj behövde. Det slog oss vilken andlig människa Davey hade varit. Den enda äldstebrodern i Daveys församling sa att han alltid kunde lita på att Davey tog hand om sina uppgifter och gjorde det man bad honom om.

 När vi gick ner för gatan där Davey hade bott så kom det människor och berättade om olika saker som Davey hade gjort för dem. Jag har alltid vetat att Davey var väldigt snäll, men nu blev det så tydligt för mig hur hårt han ansträngde sig för att verkligen efterlikna Jesus.

 Vi träffade också en man som Davey hade studerat med. Han var väldigt fattig och han bodde i ett litet hus och var sängliggande. Men vännerna i församlingen berättade att Davey alltid behandlade honom med värdighet och respekt. Det gjorde mig så stolt över honom.

 Det här var den jobbigaste resan jag någonsin har gjort, men det var samtidigt bra för oss att få sörja tillsammans med andra som kände Davey och kunna trösta varandra. Och det kändes som att smärtan inte blev lika tungt att bära.”

 I Vakna! för 8 januari 2005 fanns en artikel om Davey och vad han gjorde i Dominikanska republiken innan han dog. Då hade vi ingen aning om hur mycket den här artikeln skulle påverka andra. Vi blev till exempel kontaktade i maj 2019 av en broder som heter Nick, och han berättar så här:

 ”I slutet av 2004 gick jag på college och hade inga andliga mål. Jag kände mig inte lycklig. Jag bad till Jehova om att han skulle hjälpa mig att använda min tid som ung på ett bättre sätt. Inte så långt efter det så läste jag i Vakna! om Davey. Det var svaret på mina böner.

 Jag slutade college och började som pionjär. Jag satte också upp som mål att lära mig spanska för att kunna flytta utomlands. Med tiden kunde jag flytta till Nicaragua, och senare fick jag och min fru gå Skolan för kristna förkunnare. När folk frågar mig vad som gjorde att jag började som pionjär så brukar jag berätta om Davey.”

 En annan överraskning kom när vi var på den internationella sammankomsten i Buenos Aires i Argentina 2019. Då träffade vi Abi som bodde på samma hotell som vi. Hon var så otroligt snäll och omtänksam, och både Kaye och jag tyckte att hon påminde oss om Davey.

 När vi kom tillbaka till hotellrummet så skickade vi länken med artikeln om Davey till Abi. Och hon svarade bara några minuter senare. Hon var så ivrig att få prata med oss, så vi träffade henne i lobbyn. Då berättade hon med tårar i ögonen att det var Daveys exempel som hade motiverat henne att börja som pionjär i september 2011 och senare flytta till ett isolerat distrikt. Hon sa: ”När saker och ting känns jobbiga, då brukar jag läsa om den här artikeln.” Hon hade till och med med sig en kopia av artikeln!

 Sådana här erfarenheter visar verkligen att vi är en enda stor familj världen över. Det finns ingenting som kan komma i närheten av den samhörighet som vi som Jehovas folk känner.

 När Kaye och jag fick veta att Davey hade haft ett sådant positivt inflytande på andra så var det till stor hjälp för oss. Och den effekten har ju egentligen alla ungdomar som gör sitt bästa i tjänsten för Jehova. De kanske inte vet om det själva, men de kan beröra så många människors liv. Andra ser deras entusiasm, och det kan motivera dem att också satsa ännu mer på tjänsten för Jehova.

 I Lukas 20:37 återger Jesus Jehovas egna ord när han kallar sig själv ”Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”. Jehova sa inte att han var deras Gud bara när de levde, utan att han fortfarande är deras Gud. Hur kan man säga det? Jesus ger oss svaret i vers 38: ”I hans ögon lever de alla.”

 Ja, för Jehova är det som om alla hans trogna tjänare lever, och det visar hur säkert det är att han kommer att uppväcka dem. (Job 14:15; Johannes 5:28, 29) Jag är helt övertygad om att Jehova längtar efter att uppväcka Davey, precis som han längtar efter att väcka upp alla andra som har tjänat honom och som har somnat in i döden.

 Jag längtar verkligen efter att få träffa Davey igen. Men det finns en sak som jag längtar efter ännu mer, och det är att få se Davey och Kaye tillsammans igen. Jag har aldrig sett någon sörja så djupt. Orden i Lukas 7:15 betyder mycket för mig. Det handlar om en ung man som precis har blivit uppväckt av Jesus, och så står det: ”Då satte han sig upp och började prata, och Jesus överlämnade honom till hans mor.”

 I september 2005 blev jag pionjär, som Kaye redan var. Det är fantastiskt att få vara pionjär tillsammans med min fru och våra barn och deras respektive. Vi hjälps åt som familj att stötta varandra och att hålla blicken riktad mot den nya världen då vi kommer att få träffa vår älskade Davey igen.