När bomberna hade tystnat följde jag med mamma för att leta efter hennes bästa väninna. Vi blev förkrossade när vi förstod att hon hade dött under flygangreppet. Nästa angrepp kom några dagar senare. Då satte pappa mig på cykelstyret och trampade på så fort han kunde för att fly staden.

 Andra världskriget satte djupa spår i Italien, och jag har fortfarande starka minnen från den tiden. Men det som har format mitt liv är att jag ända sedan barnsben varit omgiven av sådana som känner Jehova och älskar honom.

Han ger oss sanningen

 Vintern 1936, strax innan jag föddes, jobbade min pappa på järnvägen med en man som hette Vincenzo Artusi. Han var inget döpt vittne än, men han älskade sanningen i Bibeln. När de gick där och skottade fram igensnöade järnvägsspår berättade Vincenzo för pappa om allt han fick lära sig.

 Pappa förstod direkt att det var sanningen. Han och några andra i Faenza, där vi bodde, ville veta mer. På den tiden hade fascisterna makten, och vittnena kunde inte ha offentliga möten. Man kunde till och med bli gripen för att man hade biblisk litteratur. En del vittnen satt i fängelse. Så pappa och hans vänner brukade träffas på ställen som låg avsides ute på landet. Där läste de Bibeln och studerade de publikationer som de hade tillgång till. Pappa brukade också se till att hela familjen studerade Bibeln en kväll i veckan.

Han ger mig fina förebilder

 År 1943 frigavs de flesta vittnen som varit fängslade på grund av religiös verksamhet. En av dem var en ogift syster som hette Maria Pizzato. Hon skulle ta sig hem till norra Italien, och hon stannade hos oss på vägen och sov över. Hon hade hjälpt vittnena i Italien att få litteratur och hålla kontakt med avdelningskontoret i Schweiz, som då hade ansvar för arbetet i Italien. Maria kanske såg skör ut, men hon var en stark och modig kvinna. Efter kriget kom hon ibland och hälsade på i Faenza, och det kändes alltid speciellt att ha henne på besök.

 En annan syster som gjorde stort intryck på mig var Albina Cuminetti. Hon var änka och hade kommit upp i åren när jag var tonåring. Hon bodde i huset där vi hade våra möten. I början av 1920-talet hade Albina varit kolportör (heltidsförkunnare) i Italien, och hon hade många spännande historier att berätta från den tiden.

 Albina samlade på våra publikationer och en del andra historiska föremål. En dag fick jag syn på en brosch med ett kors och en krona som bibelforskarna (ett tidigare namn på Jehovas vittnen) brukade ha på sig. Jag visste ju att korset hade hedniskt ursprung, så jag fnissade till. Då sa Albina något som jag aldrig har glömt. Hon tog fram tanken från Sakarja 4:10 och sa: ”Förakta inte den ringa begynnelsens dag!”

 Det var en viktig lärdom för mig. Även om de tidiga bibelforskarna inte förstod allt, så förtjänade de respekt. Dessutom var det en hel del litteratur som inte fanns på italienska, så det tog lite tid för en del av vännerna att komma i kapp med de nyaste förklaringarna av Bibeln. Men Jehova uppskattade dem, så det borde jag också göra.

 Det var stor åldersskillnad på mig och Albina, men jag älskade att prata med henne. Hon, Maria och andra fina systrar som var lojala mot Jehova i otroligt prövande situationer var mina förebilder. Jag är så tacksam för att jag hade möjlighet att lära känna dem.

Han ger mig möjligheten att vara på Betel

 Sommaren 1955 åkte jag till Rom för att vara med på sammankomsten ”Triumferande Riket”. I samband med det besökte jag Betel tillsammans med delegater från andra länder. Jag kände direkt att Betel hade varit ett underbart ställe att få tjäna Jehova på.

 Den 18 december 1955 blev jag döpt. Jag gick fortfarande i skolan, men jag var helt inställd på att börja i heltidstjänsten. År 1956 var jag på en sammankomst i Genua, och där pålystes det att det behövdes frivilliga arbetare på Betel. Men representanten för avdelningskontoret sa att det inte behövdes några systrar.

 Lite senare pratade jag om mina mål med Piero Gatti, a som var min kretstillsyningsman. Han var alltid så entusiastisk, och han sa: ”Jag ska rekommendera dig som specialpionjär!”

 Efter ett tag kom det ett brev från avdelningskontoret. Jag var helt säker på att det skulle handla om pionjärtjänst, men det gjorde det inte. De ville att jag skulle ansöka till Betel!

 Jag började på Betel i januari 1958. Då bestod betelfamiljen av 12 personer. Tanken var att jag skulle hjälpa de två översättarna med deras arbete. Det fanns mycket att göra, och jag kunde ingenting om översättning. Men med Jehovas hjälp började jag älska min uppgift.

 Men knappt två år senare gjordes en omorganisering av översättningsarbetet, och jag fick lämna Betel och bli pionjär igen. Jag hade verkligen gjort mig hemmastadd på Betel, så det kom faktiskt som en chock. Men med tiden såg jag mitt nya uppdrag som en gåva från Jehova.

Han ger mig underbara pionjärkamrater

 Den 1 september 1959 började jag som specialpionjär i Cremona. Då var Doris Meyer, en syster från Danmark, min pionjärkamrat. Hon var bara några år äldre än jag, men hon var en erfaren pionjär, och jag såg upp till henne. Det var tåga i Doris. Hon var verkligen inte lättskrämd, och om hon hade bestämt sig för något, så blev det så. Och de egenskaperna behövde vi verkligen, för vi var de enda vittnena i hela staden.

 Doris kom till Cremona före mig, och hon hade ordnat så att vi kunde ha möten i en hyrd lägenhet. De katolska prästerna i området fick nys om vad vi höll på med, och de höll svavelosande predikningar om oss.

 En dag blev vi inkallade till polisstationen. Vi blev inte gripna, men de meddelade att Doris, som var utlänning, skulle lämna Cremona. Hon flyttade senare tillbaka till Danmark, där hon fortsatte att tjäna Jehova.

 Snart fick jag en ny pionjärkamrat. En ogift syster som hette Brunilde Marchi fick i uppdrag att flytta till Cremona. Hon var en väldigt mild och behaglig person, och hon älskade tjänsten. Vi startade många bibelstudier, och några av dem gjorde fina framsteg.

 Jag tackar Jehova för att jag fick vara med under ”den ringa begynnelsen” i Cremona. I dag finns det fem församlingar där!

Han ger mig en glad överraskning

 Efter knappt två år i Cremona fick jag ett samtal från Betel. Det fanns mycket material som behövde översättas till den sex dagar långa sammankomsten ”Endräktiga tillbedjare”, som skulle hållas i juli 1961. Så jag fick komma tillbaka till Betel. Jag studsade bokstavligen av lycka! Jag började på Betel igen 1 februari 1961.

 Vi jobbade långa dagar, men det var en förmån att få arbeta varje dag med biblisk litteratur. Månaderna flög förbi, och plötsligt var det dags för sammankomsten.

 Under sammankomsten pålystes det att Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna skulle översättas till italienska. ”Det betyder att det kommer att finnas mycket att göra framöver”, tänkte jag. Och det visade sig att jag hade rätt. Mitt uppdrag på Betel förlängdes, och jag är faktiskt fortfarande kvar över 60 år senare!

Andra gåvor från Jehova

 En gåva som jag har uppskattat genom åren är att jag har varit ogift. Jag påstår inte att jag aldrig funderat på att gifta mig. Under en period mådde jag ganska dåligt av tanken på att alltid vara ogift. Jag pratade med Jehova om det, för han känner mig bättre än någon annan. Jag bad honom om hjälp att förstå vad som var rätt beslut för mig.

 Bibelställen som Matteus 19:11, 12 och 1 Korinthierna 7:8, 38 blev ännu viktigare för mig, och jag tackade Jehova för att han gav mig ett lugn och förmågan att tänka klart. Jag har aldrig ångrat mitt beslut, och jag är tacksam för att jag har kunnat använda livet som ogift till att ge mitt bästa till Jehova.

 Under åren som gått har jag sett många förändringar på översättningsavdelningen. Jehovas organisation har använt ny teknik och ”nationernas tillgångar” på olika sätt. (Jesaja 60:5) De förändringarna har gjort den globala andliga familjen ännu mer sammansvetsad. Ett exempel är när den italienska och den engelska utgåvan av Vakttornet började ges ut samtidigt. Det var 1985. Nu finns artiklar och videor på många språk på jw.org, och de flesta kommer ut samtidigt som på engelska. Det är uppenbart att Jehova ser till att hans folk är enat och får andlig mat i rätt tid.

 Jehova har varit så generös mot mig. Han gav mig tiden som specialpionjär, och jag fick hjälpa människor att lära känna honom. Jag önskade mig att få vara på Betel, och det gav han mig också. Där har jag fått många vänner i olika åldrar och med olika bakgrund. En annan, särskild gåva som Jehova har gett mig är att jag fick se min mamma börja tjäna honom och bli döpt när hon var 68. Jag längtar efter att få träffa henne och de andra i min familj när alla som är i gravarna ska få livet tillbaka. (Johannes 5:28, 29)

 Det ska bli så spännande att se vad Jehova kommer att göra för sina tjänare i framtiden, när han ”gör allting nytt”. (Uppenbarelseboken 21:5) Men en sak är jag säker på: Jehova kommer aldrig att sluta överösa oss med ”goda och fullkomliga gåvor”. (Jakob 1:17)