När jag växte upp hyrde vår familj ett hus på en gård ute på landet i närheten av staden Bicester i England. Där bodde jag tillsammans med mina föräldrar, min storasyster och min storebror. När jag var 19 gjorde jag som mina syskon och blev pionjär. Lite senare fick jag börja som specialpionjär i Skottland. Och 1970, när jag var 23, blev jag inbjuden att börja på Betel i London. Och det var där som jag fick upp ögonen för teckenspråk. Det förändrade mitt liv, och jag är så tacksam för allt jag har fått uppleva inom teckenspråksverksamheten.

Jag lär mig teckenspråk

 När jag var på Betel fick jag tillhöra församlingen i Mill Hill, och där fanns det flera bröder och systrar som var döva. Jag ville inte att språket skulle hindra oss från att bli vänner, så jag bestämde mig för att sitta tillsammans med dem under mötena.

 På den tiden fanns det ingen teckenspråksförsamling i England, så de döva vännerna fick gå på engelska möten. Hörande vänner hjälpte till att tolka programmet med hjälp av tecknad engelska, vilket innebär att man ord för ord tecknar det som sägs och följer engelsk grammatik. Men när jag fick lära mig mer om teckenspråk av de döva vännerna förstod jag att det språket har sin egen uppbyggnad och grammatik. Jag insåg att engelska inte på långa vägar var likt deras språk! Det slog mig hur lojala de döva vännerna var som kom på mötena. Det fick mig att älska och respektera dem ännu mer och att vilja anstränga mig ännu mer för att lära mig deras språk.

 I England är brittiskt teckenspråk det officiella språket för döva. Efter ett tag började de som tolkade på våra möten att använda det i stället för tecknad engelska. Det gjorde att de döva fick ut mycket mer av mötena och att de kände sig mer sammansvetsade med de hörande bröderna och systrarna. När jag tänker tillbaka på allt som har hänt under de senaste 50 åren är det så tydligt att Jehova verkligen har välsignat teckenspråksverksamheten. Jag ska berätta några av höjdpunkterna och hur Jehova har låtit mig få vara med på ett hörn.

Teckenspråksverksamheten växer

 År 1973, när jag hade varit äldste i ungefär ett år, föreslog en döv broder som hette Michael Eagers att vi skulle ha en del möten på brittiskt teckenspråk. Och Betel godkände det, så jag och en annan äldstebroder ordnade möten på teckenspråk en gång i månaden i Deptford i sydöstra London.

 Det blev verkligen välsignat! Det kom döva vittnen från London och andra delar av sydöstra England för att vara med på vårt första möte på brittiskt teckenspråk. Äntligen kunde de döva vännerna få lära sig om Jehova och Bibeln på sitt eget språk. Efter mötena åt vi ofta lite tillsammans och berättade erfarenheter. Och jag fick även möjlighet att uppmuntra några av vännerna lite extra.

 Efter ett tag började man ha möten på teckenspråk i Birmingham och Sheffield också. Många hörande bröder och systrar brukade vara med på mötena för att lära sig teckenspråk. Och flera av dem har bidragit till att teckenspråksverksamheten har kommit i gång på fler ställen i landet.

Jag träffar Stella

 År 1974 träffade jag Stella Barker, en fantastisk syster som var specialpionjär i närheten av Betel. Vi föll för varann, så 1976 gifte vi oss. Vi fortsatte som specialpionjärer och tillhörde en församling i Hackney i norra London. Stella följde med mig i tjänsten på teckenspråk. Det var en otroligt bra start för oss som gifta att få vara pionjärer tillsammans.

 Kort efter att vi hade gift oss fick vi börja hjälpa till på Betel på deltid. Den perioden hade vi verkligen fullt upp! Jag fick dessutom vikariera som kretstillsyningsman och hålla Skolan i rikets tjänst för äldste, och längre fram fick jag hjälpa till med att organisera tolkningen till teckenspråk vid våra regionala sammankomster på engelska. Vi var rätt trötta ibland, men vi kände oss nöjda och glada! (Matteus 11:28–30)

 År 1979 och 1982 kom våra två pojkar, Simon och Mark. Vi var väldigt glada, men det kändes samtidigt som ett stort ansvar. Hur gjorde vi för att hinna med allt? Jag och Stella kom fram till att varje gång jag fick ett uppdrag inom organisationen en bit bort, så skulle vi åka i väg hela familjen och se till att göra något annat roligt också i samband med det. Vi ville att våra pojkar skulle se att Jehova vill att vi ska vara glada i tjänsten. Påverkades pojkarna av det här? Ja, när de växte upp lärde de sig teckenspråk och började som pionjärer. Och sedan, 40 år efter att vår kalv kom in på Betel, blev våra pojkar beteliter. Vi var så stolta och glada!

Mer hjälp för de döva

 Ända fram till 90-talet fanns det inga döva äldstebröder i England, men det fanns en del församlingstjänare. Det gjorde att hörande äldstebröder som inte kunde teckenspråk fick avgöra om någon av de bröderna var kvalificerade att bli äldste. (1 Timoteus 3:2) I en engelsk församling fanns det en döv broder som var församlingstjänare som hette Bernard Austin. Han var en jättefin broder som verkligen älskade vännerna. Så jag blev otroligt glad när jag fick veta att han hade blivit äldste! Han var den allra första döve brodern som blev det i England.

 År 1996 blev ett historiskt år, för då godkände Betel att den allra första teckenspråksförsamlingen i England bildades i Ealing i västra London. Men det skulle hända ännu mer.

Möten och sammankomster på teckenspråk

 På 80- och 90-talet arbetade jag en del hemifrån åt tjänsteavdelningen på Betel och svarade på frågor som hade att göra med teckenspråksverksamheten. En del bröder undrade hur de skulle göra för att de döva skulle få ut något av mötena och sammankomsterna som hölls på engelska. På den tiden fanns det ingen anordning för att tolka programmet, och det fanns inga publikationer på teckenspråk. Så jag fick ofta påminna både de döva och de hörande vännerna om att ha tålamod och vänta på Jehova.

 Och det lönade sig att vänta, för ganska snart bestämdes det att man skulle ordna så att möten och sammankomster som hölls på engelska skulle tolkas till teckenspråk. De döva fick dessutom sitta längst fram i lokalen, och det gjorde att de tydligt kunde se både talaren och den som tolkade. De döva vännerna kände hur älskade de var av Jehova och att de hade en värdefull plats i hans familj.

 Den 1 april 1995 hölls det första kretsmötet på teckenspråk i sammankomsthallen i Dudley i West Midlands. Jag fick hjälpa broder David Merry, en före detta kretstillsyningsman, att organisera sammankomsten. En del döva vänner reste många mil för att vara med på sammankomsten, några kom från Skottland i norr och andra från Cornwell i sydväst. Jag minns hur spännande det kändes att få vara en av de mer än 1 000 vänner som hade kommit till den där historiska sammankomsten.

 År 2001 fick jag och David Merry frågan om vi kunde organisera den regionala sammankomsten på teckenspråk året därpå. Det var ingen liten uppgift! Men Jehova välsignade alla volontärer, och sammankomsten blev både lyckad och minnesvärd. Jag fick förmånen att hjälpa till att organisera sammankomster på teckenspråk under många år efter det, fram tills att Jehova såg till att yngre bröder kunde ta över den uppgiften.

Videor för döva

 År 1998 var ett speciellt år för då kom den allra första publikationen på brittiskt teckenspråk, broschyren Vad kräver Gud av oss? på videokassett. Med hjälp av den kunde bröder och systrar leda många bibelkurser.

 Vid sammankomsten 2002 tolkades sångerna för första gången till brittiskt teckenspråk. Det gjorde att de döva vännerna kunde ”sjunga med” och få en känsla av rytmen i musiken. Jag minns fortfarande en döv äldstebroder som grät av glädje när han för första gången kunde sjunga med i sången!

 Sammankomsten 2002 var unik på ett annat sätt också. Vår teckenspråksförsamling i London hade nämligen fått i uppdrag att göra ett drama till den sammankomsten. Vi hade ingen aning om hur vi skulle göra, för ingen av oss hade någon erfarenhet av det. Men återigen löste Jehova problemet och hjälpte oss att komma i kontakt med bröder som visste hur man skapar och redigerar film. Och dramat blev riktigt bra! Och jag insåg sedan att den erfarenheten var guld värd, för mellan 2003 och 2008 fick jag i uppgift att ansvara för produktionen av sammankomstdramer på teckenspråk på Betel.

 Stella och jag älskade att vara på Betel tillsammans med våra pojkar. Men det var hårt arbete! Efter att ha övat och spelat in i flera veckor var hela produktionsteamet och alla skådespelare trötta, både fysiskt och mentalt. Men vi kände verkligen att det var värt det när vi sedan fick se hur berörda vännerna blev. Videorna hjälpte dem att leva sig in i de bibliska skildringarna, och några av dem grät av glädje! Det var otroligt rörande att se.

 Jehova gav oss ännu fler andliga gåvor. År 2015 fick vi det första numret av studieupplagan av Vakttornet på brittiskt teckenspråk. År 2019 släpptes bibelboken Matteus. Och nu har vi alla de kristna grekiska skrifterna på teckenspråk, och de hebreiska skrifterna är på gång. De döva vännerna är otroligt tacksamma mot Jehova!

 Vi Jehovas vittnen har en unik, andlig familj som återspeglar vår Fars opartiskhet och kärlek. (Apostlagärningarna 10:34, 35) Jag och min familj är så otroligt imponerade över all tid, all energi och alla tillgångar som Jehovas organisation lägger ner på att hjälpa alla slags människor, däribland döva och blinda. a

 Och allt arbete som har lagts ner har verkligen lönat sig, för nu finns det flera församlingar på teckenspråk i England. Jag är så glad och tacksam för att jag har fått vara med på den här resan ända från ”den dag då allt tog sin ringa början”. (Sakarja 4:10) Det är såklart Jehova som har sett till så att allt det här har varit möjligt. Han leder sin organisation. Han ser till så att hans tjänare har det de behöver för att kunna predika de goda nyheterna för alla slags människor. Och han ser till så att människor med rätt inställning kan ta till sig av budskapet om riket.