Jag är uppvuxen i Sydafrika, och bara några år efter att vi hade flyttat till Roodepoort dog min pappa. Och 1947, när jag var 16 år, jobbade jag heltid med telefoni på en statlig myndighet för att hjälpa till att försörja familjen. En dag kom det en äldre man och knackade på hemma hos oss och erbjöd en prenumeration på Vakttornet. Vi ville vara snälla, så vi tackade ja.

 Så småningom ville vi veta mer om vad Bibeln lärde. Min mamma hade tillhört den nederländska reformerta kyrkan tidigare, och hon märkte att det kyrkan lärde ut inte stämde med Bibeln. Vi började studera Bibeln och började ganska snart gå på mötena. Jag var den första i familjen att döpa mig, år 1949. Jag fortsatte på mitt arbete i några år, men jag ville göra mer för Jehova.

 Jag började som reguljär pionjär 1954 och frågade då avdelningskontoret i Sydafrika var jag kunde hjälpa till. De rekommenderade Pretoria och bad en annan pionjärsyster att flytta dit med mig. Vi bodde tillsammans i ett ganska bra boende, och jag kan fortfarande minnas koeksisters som man kunde köpa i närheten – ett sorts friterat bakverk som doppas i sirap och smakar underbart gott.

 När min pionjärkamrat gifte sig frågade landstjänaren, George Phillips, om jag kunde tänka mig att bli specialpionjär. Jag tackade självklart ja.

 Jag började som specialpionjär 1955 i Harrismith. Min nya pionjärkamrat och jag hade svårt att hitta en bra bostad. Ett problem var att kyrkan där fick höra om oss och pressade vår hyresvärd att säga upp vårt kontrakt.

 Jag blev senare förordnad att tjäna i Parkhurst, en förort till Johannesburg. Där fick jag sällskap av två missionärssystrar. Efter ett tag gifte sig den ena, och den andra fick ett annat uppdrag och flyttade. Jag fick bo hos en gullig syster som hette Eileen Porter, trots att hon och hennes familj bodde trångt. Men jag fick en liten sovalkov med draperi. Eileen var snäll och uppmuntrande, och jag kände mig trygg hos henne. Jag var så imponerad av att hon brann för sanningen, fastän hon hade fullt upp med att ta hand om sin familj.

 Jag blev snart ombedd att flytta till Aliwal North i Östra Kapprovinsen. Där fick jag samarbeta med en syster som hette Merlene Laurens, men som kallades för Merle. Vi var båda ganska unga då och blev så uppmuntrade av en äldre syster som hette Dorothy, men vi brukade kalla henne för tant Dot. När hon var yngre hade hon blivit utsatt för en brutal hundattack i tjänsten, men det hade inte alls påverkat hennes entusiasm.

 År 1956 blev Merle inbjuden till Gileadskolans 28:e klass. Jag önskade verkligen att jag hade fått följa med henne. Men tant Dot tog hand om mig, och vi blev nära vänner även om hon var nästan 50 år äldre än mig.

 Ni kan nog tänka er hur otroligt glad jag blev när jag, precis som Merle, blev inbjuden till Gileadskolan! Innan jag åkte var jag ungefär åtta månader i ett samhälle som heter Nigel. Där samarbetade jag med Kathy Cooke. Hon hade gått Gileadskolan förut, och allt hon berättade för mig fick mig bara att längta ännu mer. Och i januari 1958 åkte jag till New York.

 Jag fick dela rum med Tia Aluni, en syster från Samoa, och Ivy Kawhe, en maorisk syster. I Sydafrika skilde man vita människor från människor med annan etnicitet under apartheidtiden. Så det var väldigt speciellt för mig att få dela rum med de här systrarna. Jag tyckte väldigt mycket om dem, och det var spännande med en så internationell klass.

 En av våra lärare på Gilead var Maxwell Friend. Hans undervisning kunde vara ganska dramatisk ibland. Han hade tre lampor i klassrummet med skyltarna ”tonfall”, ”tempo” och ”energi”. Och när en elev hade ett tal eller en demonstration kunde han tända en av lamporna om han tyckte att det behövdes. Vi var alla lite rädda för de här lamporna, och eftersom jag var ganska blyg fick han ofta tända en lampa under mina framställningar. Det här gjorde att jag ibland började gråta. Men jag tyckte ändå om broder Friend. Han kunde vara väldigt gullig. Mellan lektionerna fick jag hjälpa till med att städa, och då hände det att han kunde komma förbi med en kopp kaffe till mig.

 Månaderna gick och jag funderade på var jag skulle hamna. Min pionjärkamrat, Merle, skickades till Peru efter Gilead. Men hennes missionärskamrat skulle gifta sig, så Merle föreslog att jag skulle fråga Nathan Knorr om jag kunde få bli hennes nya missionärskamrat. Broder Knorr var huvudansvarig för vår verksamhet på den här tiden, och han brukade besöka Gileadskolan emellanåt. Så det var lätt att få tillfälle att prata med honom. Efter Gilead hamnade jag faktiskt i Peru.

 Jag var verkligen glad över att återförenas med Merle i Lima i Peru. Jag fick snabbt fina bibelstudier som gjorde framsteg, trots att jag inte pratade så mycket spanska än. Efter ett tag flyttades Merle och jag till Ayacucho, som ligger högt uppe i bergen. Jag måste erkänna att det var tufft. Jag hade lärt mig lite spanska, men många där pratade bara quechua. Dessutom tog det tid för oss att vänja oss vid den tunna luften och att bo på hög höjd.

 Det kändes som om det inte hände så mycket i Ayacucho, och jag undrade om sanningen någonsin skulle växa där. Men nu finns det mer än 700 förkunnare i Ayacucho och ett översättningskontor där man översätter till quechua (Ayacucho).

 Merle gifte sig så småningom med en kretstillsyningsman som hette Ramón Castillo. Han åkte på en tio månader lång kurs på Gilead 1964. I hans klass fanns en broder som hade gått i samma gileadklass som jag. Han hette Fu-lone Liang och hade tjänat i Hongkong, men nu hade han blivit inbjuden till Gilead för att få mer övning för sina uppgifter vid avdelningskontoret. a Fu-lone frågade Ramón hur det gick för mig i Peru, och sedan började Fu-lone och jag brevväxla.

 Redan från början var Fu-lone tydlig med att vårt brevväxlande betydde att vi var ett par. Harold King, som var missionär i Hongkong, åkte regelbundet till postkontoret, och han brukade posta Fu-lones brev. Ibland ritade Harold små bilder eller skrev korta meddelanden på kuverten med Fu-lones brev. Han kunde till exempel skriva: ”Jag ska försöka få honom att skriva lite oftare.”

 När vi hade brevväxlat i ett och ett halvt år bestämde vi att vi skulle gifta oss, så jag lämnade Peru efter att ha varit där i sju år.

 Den 17 november 1965 gifte vi oss. Vi bodde på avdelningskontoret med två andra par, och jag trivdes verkligen med mitt nya liv i Hongkong. Fu-lone höll på med översättning på avdelningskontoret på dagarna, och jag gick i tjänsten. Det var svårt att lära sig kantonesiska, men de andra missionärssystrarna och Fu-lone hade mycket tålamod när de hjälpte mig. Dessutom studerade jag Bibeln med några små barn, och det gjorde att jag kunde träna på språket lite mer avslappnat.

 Efter några år skulle Fu-lone börja lära nya missionärer kantonesiska, så vi flyttade till ett missionärshem i en annan del av Hongkong som hette Kwun Tong. b Jag tyckte så mycket om tjänsten i det här området att jag vissa dagar inte ville gå hem!

 Jag var överlycklig när vi fick den nya studieboken Sanningen som leder till evigt liv 1968. Tidigare hade vi använt boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, men den nya boken var lättare att förstå, särskilt för dem som inte visste så mycket om Bibeln eller kristendomen.

 Jag trodde att de jag studerade med förstod sanningen om de kunde svara på alla frågor som fanns i boken. Men en gång studerade jag klart hela ”Sanningsboken” med en kvinna utan att förstå att hon fortfarande inte trodde på Gud. Jag lärde mig att jag behövde prata mer med dem jag studerade med för att förstå vad de tyckte och kände om det de fick lära sig.

 Vi flyttade tillbaka till avdelningskontoret efter några år i Kwun Tong. Fu-lone blev medlem av avdelningskontorets kommitté i Hongkong, och jag har jobbat både på städavdelningen och i receptionen. Ibland har Fu-lone behövt åka på konfidentiella uppdrag för organisationen, och då har inte jag kunnat följa med. Men jag är glad att jag har kunnat stötta honom i hans uppgifter.

 År 2008 vändes hela mitt liv upp och ner bara på en natt. Min älskade Fu-lone var bortrest och dog helt oväntat, strax innan minneshögtiden. Jag var helt förkrossad. Bröderna och systrarna kom snabbt för att trösta mig. För att inte bryta ihop under talet på minneshögtiden fokuserade jag på att hjälpa en intresserad person att följa med i Bibeln. Jag fick styrka av att tänka på ett av Fu-lones favoritbibelställen. Där står det: ”Jag, Jehova, din Gud, griper tag i din högra hand … Jag ska hjälpa dig.” (Jesaja 41:13)

 Sju år efter att Fu-lone hade dött föreslog bröderna i Hongkong att jag skulle flytta till ett större avdelningskontor där jag kunde få den vård jag behövde. Så 2015 flyttade jag till avdelningskontoret i Sydafrika. Det ligger i närheten av den plats där jag först lärde känna sanningen 1947.

 Jag har haft många lyckliga år i tjänsten för Jehova, och han har verkligen välsignat mig för att jag har velat hjälpa till. Jag har fortfarande kontakt med en del som jag studerat Bibeln med och som håller fast vid Jehova. Jag har också sett att Jehova kan välsigna små saker vi gör i tjänsten för honom. Till exempel har förkunnarna i Peru ökat från runt 760 år 1958 till omkring 133 000 år 2021, och i Hongkong har förkunnarna ökat från ungefär 230 år 1965 till 5 565 år 2021.

 Jag kan inte göra lika mycket som förut på grund av min ålder. Men jag har fortfarande samma inställning. Och jag längtar efter att få hjälpa till i den nya världen när det kommer att finnas mycket att göra. Då kommer jag alltid att säga: ”Ja, det vill jag.”