Jag föddes 1941 i Virdois i Finland. Båda mina föräldrar, många av våra släktingar och min lillebror och lillasyster var döva, och vi använde teckenspråk hemma.

 Jag gick på en internatskola som låg ungefär 24 mil från där vi bodde, och där var det helt förbjudet att använda teckenspråk. På den tiden använde man talmetoden på dövskolor i Finland, det vill säga att döva barn skulle lära sig att tala och läsa på läpparna. Så om våra lärare såg att vi tecknade till varandra slog de oss så hårt med en linjal eller pekpinne att våra fingrar kunde vara svullna i flera dagar.

 När jag var klar med grundskolan började jag på ett lantbruksgymnasium. Mina föräldrar hade en bondgård, så jag behövde lära mig hur man skötte gården. En gång när jag kom hem såg jag att Vakttornet och Vakna! låg på bordet. Pappa sa att tidskrifterna tog upp otroliga saker som stod i Bibeln och att ett hörande par hade studerat Bibeln med honom och mamma. De kommunicerade med mina föräldrar med hjälp av papper och penna.

 Pappa sa att Guds rike ska göra jorden till en fantastisk plats och att de som har dött ska få liv igen. Men jag hade fått lära mig att man kommer till himlen när man dör. Jag tänkte att han måste ha missförstått vittnena, eftersom de inte kunde teckenspråk.

 När paret kom och besökte mina föräldrar igen frågade jag om det pappa hade berättat. ”Din pappa har rätt”, sa de. Sedan visade de vad Jesus sa om uppståndelsen i Johannes 5:28, 29. De sa att Gud kommer att ta bort all ondska på jorden och att människor ska leva för evigt på den och aldrig behöva vara sjuka eller oroliga. (Psalm 37:10, 11; Daniel 2:44; Uppenbarelseboken 21:1–4)

 Jag blev nyfiken, så jag började studera Bibeln med ett hörande vittne som hette Antero. Han kunde inte teckenspråk, så när jag skulle svara på frågorna i studieboken skrev jag helt enkelt ner svaren på ett papper. Antero läste vad jag hade skrivit och skrev fler frågor eller kommentarer. Och så höll vi på två timmar varje vecka.

 År 1960 var jag med på en av Jehovas vittnens sammankomster där programmet tolkades till teckenspråk. På fredag eftermiddag pålystes det att det skulle vara dop dagen därpå. Så på lördag morgon hade jag med mig mina badbyxor och en handduk och blev döpt! a Sedan dröjde det inte länge förrän mina föräldrar och syskon också döpte sig.

 Jag ville berätta för andra döva om det jag hade fått lära mig, och det bästa sättet att verkligen nå dem var att göra det på teckenspråk. Jag började med att predika för döva i min hemstad.

 Sedan flyttade jag till Tammerfors, som är en stor industristad. Jag gick från dörr till dörr och frågade om någon visste om det bodde några döva i närheten. Jag satte i gång flera bibelkurser på det sättet, och efter bara några år fanns det tio döva förkunnare i Tammerfors.

 År 1965 träffade jag en trevlig syster som hette Maire. Vi gifte oss året därpå. Maire lärde sig teckenspråk snabbt, och hon tjänade Jehova energiskt och lojalt tillsammans med mig i 50 år!

 Två år efter att vi hade gift oss fick vi en son, Marko. Han är hörande, så hemma fick han lära sig både finska, som är hans modersmål, och finskt teckenspråk. Marko döpte sig när han var 13.

 Vår lilla teckenspråksgrupp i Tammerfors bara växte. Så 1974 flyttade vi till Åbo, för där fanns det inga döva vittnen. Vi satte genast i gång med att gå från dörr till dörr och leta efter döva. Under tiden vi bodde i Åbo studerade jag med 12 personer som senare blev döpta.

 År 1987 fick Marko börja på Betel. Teckenspråksgruppen i Åbo var stabil, så vi började fundera på att flytta igen.

 I den vevan hade det öppnats upp i Östeuropa, så i januari 1992 reste jag och en annan döv broder till Tallinn i Estland.

 Vi fick kontakt med en syster som hade en döv bror. Han var inte intresserad av sanningen, men han hjälpte oss att få kontakt med andra döva i Estland. Kvällen innan vi skulle åka hem tog han med oss på ett möte som Estlands dövförening hade i Tallinn. Vi kom tidigt och lade massvis med estniska och ryska tidskrifter och böcker på ett bord. Vi lämnade ungefär 100 böcker och 200 tidskrifter och fick omkring 70 adresser till döva. Den kvällen blev startskottet för teckenspråkstjänsten i Estland!

 Maire och jag började åka till Estland med jämna mellanrum för att gå i tjänsten. Vi gick ner i arbetstid och blev pionjärer. År 1995 flyttade vi närmare Helsingfors så att det skulle bli lättare att ta färjan till Tallinn. Och tjänsten i Estland var bättre än vi hade kunnat drömma om!

 Vi ledde så många bibelkurser som vi hann med, och 16 av dem vi studerade med döpte sig, bland annat ett syskonpar där båda systrarna var dövblinda. Jag använde taktilt teckenspråk när jag studerade med dem, och det innebär att de höll sina händer på mina för att avläsa det jag tecknade.

 Det var inte lätt att studera med döva. På den tiden fanns det ingen litteratur på de teckenspråk vi använde. Så jag brukade samla på fina bilder från vår litteratur och gjorde en egen klippbok.

 Avdelningskontoret i Finland ville att jag skulle besöka Lettland och Litauen för att undersöka hur man kunde hjälpa människor på teckenspråksfältet där. Vi åkte dit flera gånger och hjälpte vännerna där att leta efter döva. Nästan alla länder har sitt eget teckenspråk. Så jag lärde mig estniskt, lettiskt och litauiskt teckenspråk och även lite ryskt teckenspråk, som används av döva ryssar i Baltikum.

 Men när vi hade rest till länderna i Baltikum i åtta år hände något sorgligt som gjorde att vi var tvungna att sluta. Maire fick Parkinsons sjukdom.

 År 1997 började man översätta till teckenspråk på avdelningskontoret i Finland. Maire och jag bodde så nära Betel att vi kunde hjälpa till med arbetet, och det händer att jag fortfarande gör det. Vi fick samarbeta med vår son, Marko. Han och hans fru, Kirsi, har fått hjälpa till med att träna teckenspråksöversättare i andra länder.

 Avdelningskontoret har också anordnat språkkurser för att hörande förkunnare ska kunna lära sig teckenspråk. Det har gjort att många har gått över till teckenspråksverksamheten, och de gör stor nytta i tjänsten, på mötena och i grupperna och församlingarna.

 År 2004 fick Maire och jag vara med när den första teckenspråksförsamlingen bildades i Helsingfors. Tre år senare var det en stor och energisk församling med många pionjärer.

 Så än en gång började vi fundera på att flytta till en plats där det var större behov. År 2008 flyttade vi till en plats nära Tammerfors och började tillhöra teckenspråksgruppen som vi hade lämnat 34 år tidigare. Året efter det blev den gruppen den andra teckenspråksförsamlingen i Finland.

 Men då gick det bara utför med Maires hälsa. Jag tog hand om henne tills hon dog 2016. Jag saknar henne oerhört mycket, men jag ser fram emot att träffa henne i framtiden igen, och då kommer det inte att finnas några sjukdomar. (Jesaja 33:24; Uppenbarelseboken 21:4)

 Jag brinner fortfarande för att berätta för andra döva om allt det underbara som står i Bibeln. Det har varit min livsuppgift de senaste 60 åren, och jag tänker fortsätta med det vad som än händer.