De här bröderna hade goda skäl att tvivla, för jag var ingen andlig människa. Jag gillade inte tjänsten, och jag brukade be om att det skulle bli regn på söndagar så jag skulle slippa gå ut. När jag väl gick ut så erbjöd jag bara tidskrifterna. Jag använde aldrig Bibeln i tjänsten. Och min kära mamma, hon brukade muta mig för att jag skulle hålla bibelläsningen i teokratiska skolan. Men jag var ingen bra elev, och jag hade inga andliga mål.

 Den sommaren var det en områdessammankomst (det vi i dag kallar regional sammankomst) i Cardiff i Wales. Det blev en vändpunkt i mitt liv. En av talarna ställde några retoriska frågor. De lät ungefär så här: ”Är du överlämnad och döpt?” Ja, tänkte jag. ”Har du lovat att tjäna Jehova med hela ditt hjärta, din själ, ditt sinne och din styrka?” Ja. ”Har du några hälsoproblem eller familjeförpliktelser som hindrar dig från att bli pionjär?” Nej. ”Finns det någon anledning till att du inte kan vara pionjär?” Nej. ”Om svaret på den här sista frågan är nej, varför är du då inte pionjär?”

 Plötsligt gick det upp för mig att jag höll på att kasta bort mitt liv. Jag levde inte upp till mitt överlämnande. Jag tjänade ju inte Jehova helhjärtat. Jag tänkte att om jag förväntar att Jehova ska hålla sina löften till mig, så måste jag hålla mina löften till honom. Så i oktober 1956 började jag som feriepionjär, det som vi i dag kallar för hjälppionjär.

 Året därpå blev jag reguljär pionjär och flyttade till en liten församling med 19 förkunnare. Redan från början så fick jag uppgifter på mötena varje vecka, och med lite hjälp av tålmodiga bröder kunde jag förbättra både innehållet i mina tal och hur jag framförde dem. Två år senare, 1959, blev jag specialpionjär och skickades till Aberdeen i norra Skottland. Efter några månader så fick jag börja på Betel i London. Jag var där i sju år och hade förmånen att få vara i tryckeriet.

 Jag älskade att vara på Betel. Men jag började längta efter särskild heltidstjänst ute på fältet. Jag var ju ung och stark och beredd att bli använd av Jehova var som helst. Så i april 1965 ansökte jag om att få gå Gileadskolan.

 Samma år bestämde jag och min rumskompis att vi skulle åka till Berlin för att vara med på en sammankomst och för att titta på Berlinmuren, som hade byggts några år tidigare.

 Under en av sammankomstdagarna skulle vi gå i tjänsten, och då fick jag samarbeta med Susanne Bandrock. Vi gifte oss året efter, 1966, och två år efter det blev vi inbjudna till den 47:e gileadklassen. Vilken välsignelse det var, och de fem månaderna gick alldeles för fort! Vi blev förordnade till Zaire, som i dag heter Demokratiska Republiken Kongo. Det var verkligen en chock! Vi visste nästan ingenting om det landet, och vi var oroliga, men vi litade ändå på att Jehova skulle ta hand om oss.

 Efter många timmar på flygplatser och i flygplan så kom vi fram till den lilla gruvstaden Kolwezi. Vi undrade varför det inte var några vänner där som mötte upp oss. Men senare fick vi veta att telegrammet som informerade om att vi skulle anlända kom fram två dagar efter oss. En polis på flygplatsen kom fram och sa någonting till oss på franska, och det var ett språk som vi inte förstod då. Men kvinnan framför oss vände sig om och översatte: ”Ni har blivit gripna.”

 Polisen gick fram till en man som hade en gammal tvåsitsig sportbil och beordrade honom att skjutsa oss. På något sätt lyckades vi klämma in oss i bilen alla fyra. Det måste ha sett väldigt komiskt ut när vi skumpade fram på den ojämna, håliga vägen, med bagageluckan öppen på vid gavel, som ett stort fiskgap som tuggade på vårt bagage.

 Vi körde till missionärshemmet. Vi visste inte var det låg, men det gjorde polisen. När vi kom dit var det ingen där, och grindarna var låsta. Missionärerna hade semester och hade åkt på internationell sammankomst. Vi stod i den stekande solen och undrade vad som skulle hända. Till slut kom en lokal broder. När han såg oss sken han upp och log, och det kändes genast mycket bättre. Han kände polisen, som tydligen hade hoppats på att få pengar av oss. Men brodern pratade med honom en liten stund, och då åkte han. Så småningom kunde vi göra oss hemmastadda.

 Vi märkte ganska snart att vi hade kommit till ett land med människor som var glada och kärleksfulla men som hade fått utstå mycket. Sorgligt nog hade de fått leva med oroligheter och våldsamma uppror de senaste tio åren. Jehovas vittnen hade varit en lagligt erkänd religion, men 1971 förlorade vi den statusen. Vi undrade hur vi skulle klara den här situationen.

 Det här var ingen tid att dra sig undan. Och det gjorde nästan ingen av bröderna och systrarna, trots att de blev hårt pressade att kompromissa och bära politiska partikort eller partinålar. Om man inte gjorde det fick man inte tillgång till vissa tjänster i samhället, och man kunde bli trakasserad av militären och polisen. Vänner förlorade sina jobb, barn blev avstängda från skolan och hundratals blev fängslade. Det var en väldigt svår tid, men vittnena fortsatte modigt att förkunna.

 Under de här åren besökte Susanne och jag många avlägsna områden eftersom vi reste i områdes- och kretstjänsten. Livet i de här byarna kunde vara tufft och utmanande. Hyddorna som vi bodde i var så små att man knappt kunde ligga raklång, och jag tappade räkningen på hur många gånger jag slog i huvudet när jag skulle gå in genom dörren. Vi fick hämta vatten från floder och vattendrag när vi skulle tvätta oss, och på kvällen när vi skulle läsa fick vi göra det i skenet av stearinljus. Maten fick vi laga över öppen eld. Men vi kände oss inte bekymrade. Det här var ju det riktiga missionärslivet som vi hade kommit hit för att leva, och vi kände att vi fick vara ute på fältet i frontlinjen.

 Att bo hemma hos lokala vänner hjälpte oss att värdera små saker som är lätta att ta för givna, som mat, vatten, kläder och tak över huvudet. (1 Timoteus 6:8) Allting annat är en bonus. Och den här enkla lärdomen har vi burit med oss sedan dess.

 Även om vi inte fick vara med om precis samma prövningar som Paulus, så kände vi att våra resor ibland satte både tron och motivationen på prov. Vi var tvungna att köra på fruktansvärt dåliga vägar som knappt kan kallas vägar, och bilen bara skakade och krängde. Ibland kunde bilen sjunka ner i sanden, och under regnsäsongen fastnade vi i djup lera som var som klister. Vid ett tillfälle hade vi rest hela dagen men bara kommit sju mil, och vi hade behövt gräva loss bilen tolv gånger.

 Vi har aldrig känt oss så nära Jehova som i sådana här svåra situationer. Vi lärde oss att med Jehovas hjälp kan man klara av allt med glädje, även om man inte kan förändra en svår situation. Susanne är ingen äventyrlig friluftsmänniska, men vilka situationer vi än har varit i eller vad vi än gått igenom har hon aldrig klagat. Vi minns den här tiden som rolig, givande och väldigt lärorik.

 Under åren i Zaire blev jag gripen flera gånger. En gång blev jag till och med anklagad för illegal handel med diamanter. Vi blev självklart oroliga, men vi sa till oss själva att om Jehova vill att vi ska klara av vår tjänst här så kommer han att hjälpa oss. Och det gjorde han!

 År 1981 fick vi komma till avdelningskontoret i Kinshasa. Året innan hade vår verksamhet blivit lagligt erkänd igen. Bröderna hade köpt en tomt där de planerade att bygga ett större avdelningskontor. Men i mars 1986 skrev presidenten helt utan förvarning under ett beslut om att förbjuda Jehovas vittnens verksamhet. Byggarbetet stoppades, och det dröjde inte länge förrän de flesta missionärerna hade lämnat landet.

 Men vi kunde stanna kvar i landet ett tag till. Vi gjorde vårt bästa för att fortsätta predika, även om vi visste att vi hade ögonen på oss. Trots att vi var försiktiga så blev jag gripen när jag ledde ett bibelstudium. De kastade in mig i något som liknade en fängelsehåla där det var fullt med andra fångar. Det var varmt, mörkt, trångt och luktade illa, och det kom bara in luft och ljus från ett litet hål högt uppe på väggen. Några fångar drog med mig till deras självutnämnde ledare, och han sa till mig: ”Sjung nationalsången!” ”Jag kan inte den”, sa jag. ”Men sjung ditt eget lands nationalsång då.” ”Jag kan inte den heller”, svarade jag. Då tvingade han mig att stå mot en vägg i 45 minuter. Till slut lyckades några lokala bröder förhandla så jag kunde släppas.

 Vi insåg att situationen inte skulle bli bättre i landet. Och det dröjde inte så länge innan vi blev förflyttade till Zambia. När vi passerade gränsen kände vi oss både ledsna och lättade. Vi tänkte tillbaka på de 18 åren som vi hade varit där tillsammans med andra missionärer och de lokala bröderna och systrarna. Även om livet hade varit tufft och påfrestande ibland, så kände vi oss välsignade. Vi kände att Jehova hade varit vid vår sida hela tiden. Vi hade lärt oss swahili och franska, och Susanne hade till och med lärt sig lite lingala. Och vi hade fått vara med om så många fina erfarenheter i tjänsten och fått möjlighet att hjälpa mer än 130 personer att gå framåt till dop. Och det kändes så bra att vi hade fått vara med och lägga grunden till framtida tillväxt. Och det blev verkligen en fantastisk tillväxt! 1993 upphävde högsta domstolen förbudet, och nu finns det över 240 000 vittnen i Demokratiska republiken Kongo.

 Under våra år i Zambia har vi fått vara med om bygget av ett nytt avdelningskontor, som dessutom senare byggdes ut. Och nu är det mer än tre gånger så många förkunnare här som det var när vi kom 1987.

 Så hur gick det för den unge brodern som ingen kunde tro skulle klara ens en månad i heltidstjänsten? Med Jehovas välsignelse och stödet av min älskade Susanne så har jag nu 65 år av underbar heltidstjänst bakom mig. Jag har verkligen fått ”smaka och se att Jehova är god”! (Psalm 34:8)

 Vi vet att det inte är något speciellt med just oss. Vi har bara försökt göra vårt bästa för att leva upp till vårt överlämnande. Vi är helt övertygade om att Jehova kommer att fortsätta hjälpa oss att inte dra oss undan, utan att vara sådana ”som har tro och får behålla livet”. (Hebréerna 10:39)

 Titta på videon Dayrell och Susanne Sharp: Vi lovade att tjäna Jehova med hela vår själ.