Jag föddes 1934 i Pescara, som ligger på Italiens östkust vid Adriatiska havet. Jag var yngst av fyra systrar. Pappa valde namn till oss i alfabetisk ordning. Min äldsta syster fick ett namn som börjar med ”A”, och jag fick ett namn som börjar med ”D”.

 Pappa hade alltid varit intresserad av att lära sig mer om Gud. Första gången han hörde talas om Jehovas vittnen var i juli 1943. Då träffade han Liberato Ricci, som studerade med Jehovas vittnen. De pratade om Bibeln, och pappa fick låna ett exemplar av Vakttornet. Väldigt snart började pappa berätta för andra om det han hade lärt sig. Mamma kom också med i sanningen. Hon kunde inte läsa, men hon lärde sig bibelverser utantill som hon pratade med andra om.

 Vi bodde inte så stort. Vi hade faktiskt bara två sovrum, men snart var det full aktivitet hemma hos oss. Vi hade mötena där, och resande tillsyningsmän och pionjärer sov över då och då.

 Mina två äldsta systrar var inte så intresserade av Bibeln, och de gifte sig och flyttade hemifrån. Men min syster Cesira och jag älskade att lyssna när pappa läste högt ur Bibeln. Vi var också väldigt fängslade under talen som besökande bröder höll i vår lilla grupp.

 Jag gick ofta i tjänsten med pappa och andra. Men jag var så blyg att det tog flera månader innan jag vågade säga något vid dörren. Jag började älska Jehova så mycket att jag döpte mig i juli 1950. En broder höll doptalet hemma hos oss, och sedan blev jag döpt i havet. Året därpå blev ett specialpionjärpar förordnade till vårt område, och jag gick ofta i tjänsten med dem. Ju mer jag gick i tjänsten, desto lättare blev det – och till slut älskade jag det.

 Vår första kretstillsyningsman hette Piero Gatti. a Han uppmuntrade mig att börja som pionjär och flytta till en plats där det behövdes fler som gick i tjänsten. Jag hade aldrig ens tänkt tanken. Där jag bodde var det vanligt att flickor bodde hemma tills de gifte sig. Så jag fortsatte att bo hemma, men i mars 1952 blev jag pionjär. Det här var ett beslut som förändrade hela mitt liv, men det visste jag inte då.

 Ungefär samtidigt ville en ung syster som hette Anna också börja som pionjär. Hon flyttade hem till oss så att vi kunde gå i tjänsten ihop. År 1954 blev vi förordnade som specialpionjärer i Perugia, som låg ungefär 25 mil bort, och där fanns det inga vittnen.

 Livet var så spännande. Jag var bara 20 år, och den enda gången som jag hade varit utanför Pescara var när jag och mina föräldrar var på en sammankomst. Det kändes som att jag skulle flytta till andra sidan jordklotet. Pappa var lite orolig för att jag och Anna skulle flytta, så han följde med och hjälpte oss att hitta boende. Vi hyrde ett rum som vi också kunde använda som Rikets sal. Den första tiden var vi de enda som var på mötena. Men det var så roligt att gå i tjänsten i Perugia och städerna och byarna runt omkring. Och snart träffade vi människor som ville studera Bibeln. Omkring ett år senare flyttade en broder till Perugia, och han ledde alla mötena. När vi fick vårt nästa förordnande 1957 fanns det en liten församling i Perugia.

 Vårt nästa förordnande var en liten stad som heter Terni, som ligger mitt i Italien. Vi tyckte att det var så spännande att gå i tjänsten i Terni, för där fanns det redan många som var intresserade. Men det fanns också en del problem. Fascisterna hade förlorat makten 1943, men det var ändå några myndigheter som försökte hindra oss från att förkunna och som krävde att vi hade tillstånd för att gå från dörr till dörr.

 Det var inte ovanligt att polisen följde efter oss. Ibland kunde vi skaka av oss dem genom att gå in i en folkmassa, men inte alltid. Jag greps två gånger. Första gången gick jag i tjänsten med kretstillsyningsmannen. Polisen grep oss och förde oss till polisstationen. Där anklagade de oss för att ha förkunnat utan tillstånd, och så gav de oss böter. Vi vägrade betala böterna, för vi hade inte brutit mot några lagar. Mitt hjärta slog så hårt att jag nästan kunde höra det. Jag var så tacksam mot Jehova att jag inte var ensam. Jag kom att tänka på orden i Jesaja 41:13, där det står: ”Var inte rädd. Jag ska hjälpa dig.” Vi släpptes, och när fallet kom till domstol lades det ner. Andra gången jag blev gripen var ungefär sex månader senare, och den gången var jag ensam. Men även då blev jag frikänd.

 Jag såg verkligen fram emot en sammankomst 1954 i Neapel, som ligger i södra Italien. När jag kom dit anmälde jag mig som frivillig att hjälpa till att städa. Och jag fick i uppgift att städa nära podiet. Där var det en stilig ung man som fångade mitt intresse. Han hette Antonio Caparelli och var pionjär i Libyen. Hans familj hade flyttat dit från Italien i slutet av 1930-talet.

 Antonio var modig och hade mycket energi. Han brukade ta sin motorcykel och köra rätt in i öknen i Libyen för att förkunna för italienarna som bodde där. Vi började brevväxla sporadiskt. Men i början av 1959 flyttade han tillbaka till Italien. Han var några månader på Betel i Rom, och sedan blev han förordnad som specialpionjär i Viterbo, en stad som ligger mitt i Italien. Vi blev snart mer än bara vänner, så den 29 september 1959 gifte vi oss. Och då flyttade jag till Viterbo.

 Vi behövde någonstans där vi kunde bo och ha möten. Så vi hyrde en butikslokal på markplan med en liten toalett. Vi ställde vår säng i ena hörnet och skärmade av den. Det fick bli vårt sovrum. Vissa dagar i veckan använde vi resten av ytan som vardagsrum och andra dagar använde vi den som Rikets sal. Det var inte direkt ett drömboende, och jag hade inte velat bo där om jag var ensam. Men jag och Antonio fick vara tillsammans, och det var det viktigaste för mig.

 År 1961 blev Antonio förordnad som kretstillsyningsman. Men först behövde han gå en skola för församlingstjänare (eller tillsyningsmän) som var en månad. Så jag var tvungen att vara utan honom under den tiden. Jag får väl erkänna att jag tyckte lite synd om mig själv, speciellt på kvällarna när jag satt ensam i vårt lilla hem. Men samtidigt var jag glad för att Antonio blev använd av Jehova. Och jag såg till att ha fullt upp, så tiden gick snabbt.

 Vi fick resa en hel del i kretstjänsten. Vi reste i nästan hela Italien, från Veneto i norr till Sicilien i söder. I början hade vi ingen bil, så vi åkte mycket buss. En gång åkte vi på knaggliga vägar ute på vischan på Sicilien. Och när vi klev av möttes vi av några bröder som hade med sig en åsna som vi kunde lasta våra väskor på. Antonio hade kostym på sig, och jag hade en finklänning. Det måste ha varit en ganska rolig syn. Där gick vi i finkläder tillsammans med några bönder och en åsna som bar våra resväskor och en skrivmaskin.

 Vännerna var väldigt generösa och delade med sig av det de hade, och ibland var det inte så mycket. En del som vi bodde hos hade ingen toalett eller rinnande vatten. En gång bodde vi i ett rum som hade stått tomt i flera år. På natten vände och vred jag mig så mycket att Antonio väckte mig. Och när vi lyfte på lakanen såg vi att madrassen kryllade av insekter. Det var så hemskt! Men det fanns inte så mycket vi kunde göra åt det där och då. Så vi borstade av så många insekter vi kunde, och så försökte vi somna om.

 Men sådana upplevelser var inte det värsta. Mitt största problem var att jag var så blyg. När vi kom till en ny församling tyckte jag att det var svårt att få kontakt med vännerna. Men jag ville verkligen uppmuntra och hjälpa systrarna, så jag försökte anstränga mig. Och Jehova hjälpte mig, för i slutet av veckan kände jag mig alltid mycket mer avslappnad. Jag tyckte otroligt mycket om att samarbeta med bröderna och systrarna och se hur generösa och lojala de var och hur mycket de älskade Jehova.

 Vi var i kretstjänsten och områdestjänsten b i några år. Men 1977 fick vi komma till Betel i Rom för att förbereda inför den internationella sammankomsten ”Segerrik tro”, som skulle hållas 1978. Några månader senare blev vi beteliter, och sedan dröjde det inte länge förrän Antonio blev förordnad som medlem av avdelningskontorets kommitté.

 Allt med Betel var nytt, och jag var så blyg att jag ofta var på helspänn. Men Jehova och de andra beteliterna hjälpte mig, så med tiden kände jag mig som hemma där.

 Under de följande åren mötte vi nya utmaningar: hälsoproblem. År 1984 gick Antonio igenom en hjärtoperation, och omkring tio år senare fick han fler hälsoproblem. Men år 1999 fick vi reda på att han hade cancer. Han hade alltid varit full av energi, men nu blev han bara svagare. Det var fruktansvärt att se hur den här hemska sjukdomen påverkade honom. Jag bad innerligt till Jehova om kraft att kunna stötta honom. Och så läste jag ofta Psalmerna, för det gjorde mig lite lugnare. Antonio dog den 18 mars 1999. Då hade vi varit gifta i nästan 40 år.

 Man kan känna sig så ofattbart ensam även om man är omgiven av människor. Men jag fick verkligen mycket kärlek och stöd från andra beteliter och vänner som vi hade lärt känna i resetjänsten. Trots det kändes det som ett stort hål inom mig som värkte på ett sätt jag inte kan beskriva. Och det blev som värst när jag satt ensam på mitt betelrum på kvällarna. Bön, studium och tid hjälpte mig att bli hel igen. Så småningom orkade jag tänka på tiden jag och Antonio hade tillsammans. Jag tycker fortfarande om att tänka tillbaka på det. Jag är helt säker på att han finns i Jehovas minne och att jag kommer att träffa honom igen i den nya världen.

 Jag har haft många uppgifter på Betel, och just nu är jag sömmerska. Det känns väldigt bra att kunna göra saker för min betelfamilj. Jag försöker också ha fullt upp i tjänsten. Jag kan ju såklart inte göra lika mycket som förr, men jag gör det jag kan för att sprida de goda nyheterna. Och det har jag älskat ända sedan jag var ung. Jag vill gärna uppmuntra yngre att bli pionjärer, för jag vet hur spännande och roligt det livet är.

 Jag har varit i heltidstjänsten i nästan 70 år, och när jag tittar tillbaka förstår jag hur mycket Jehova har hjälpt och välsignat mig. Jag är fortfarande blyg, så utan honom hade jag inte klarat av allt jag har gjort. Jag har rest mycket och haft många spännande upplevelser, och jag har träffat människor som har inspirerat mig. Om jag hade fått leva om mitt liv hade jag gjort precis likadant.