Vi sa till prästen att vi inte ville kasta sten för att vi var rädda att vi skulle skada föraren. Och då sa han: ”Döda honom! Ni kan komma och torka av blodet på min mantel sedan.” Jag var väldigt stolt över att vara grekisk-ortodox, men det han sa den gången fick mig att senare lämna kyrkan. Och i efterhand förstår jag att den här händelsen ledde fram till att jag lärde känna Jehova.

 Jag växte upp i hamnstaden Tripoli, och det var en riktig smältdegel med olika kulturer, religioner och språk. Alla familjer var stolta över sina rötter, och vår familj var inget undantag. Mina storebröder och jag gick med i en grupp som hette Trons soldater, a som motarbetade Jehovas vittnen. Vi hade aldrig träffat några vittnen, men vår präst hade sagt att de var ett gäng som var motståndare till grekisk-ortodoxa kyrkan och att deras ledare hette Jehova. Prästen sa många gånger att vi skulle ge oss på vittnena så fort vi stötte på dem.

 Jag visste inte om det då, men tre av mina bröder hade träffat Jehovas vittnen. Men de hade inte gett sig på dem, utan de hade börjat studera Bibeln med dem för att visa att de hade fel. Så en kväll när jag kom hem var vardagsrummet fullt av vittnen som satt och pratade om Bibeln med min familj och några grannar. Jag blev så arg! Hur kunde mina syskon svika kyrkan på det här sättet? Jag skulle precis gå därifrån när en av grannarna som var där stoppade mig. Han var en välkänd tandläkare som tydligen också var ett vittne. Han sa att jag skulle sätta mig och lyssna. En vän till familjen läste Psalm 83:18 ur min bibel, och i det ögonblicket förstod jag att prästen hade ljugit för oss. Jehova var ingen gängledare – han var den ende sanne Guden!

 Jag ville lära mig mer om Jehova, så jag började vara med på bibelstudierna hemma hos oss, som leddes av broder Michel Aboud. En gång under bibelstudiet var det en vän till mig som ställde en fråga som jag hade funderat på ända sedan jag var liten. Han frågade: ”Vem var det egentligen som skapade Gud?” Broder Aboud pekade på katten som låg på soffan och sa att katter inte kan förstå vad människor säger och tänker. Och på liknande sätt kan vi inte förstå allt om Gud. Det var en väldigt enkel liknelse, men den hjälpte mig att inse att det finns vissa saker om Jehova som jag aldrig kommer att förstå. Ganska snart efter det överlämnade jag mig åt Jehova och blev döpt 1946, när jag var 15 år.

 Min bror Hanna hade en fotobutik, och 1948 började jag jobba hos honom. Precis bredvid hans butik låg en målarverkstad som ägdes av en broder som hette Najib Salem. b Najib var väldigt frimodig och vittnade för allt och alla, och det fortsatte han med ända tills han dog, när han var 100 år gammal. Vi brukade gå i tjänsten tillsammans på landet, och jag blev alltid så imponerad av att han var så modig trots att vi fick motstånd. Det kändes som att han kunde få i gång samtal om Bibeln med vem som helst, oavsett vilken religion de hade. Det jag lärde mig av honom bär jag fortfarande med mig.

 En dag när jag jobbade fick vi besök av Mary Shaayah, en libanesisk syster från USA. Hon var mamma och hade fullt upp, men ändå var hon pionjär. Det besöket blev en vändpunkt i mitt liv. Mary stannade i över två timmar och berättade om olika saker som hade hänt i tjänsten. Innan hon gick sa hon: ”Milto, varför är inte du pionjär, du som är singel?” Jag försvarade mig och sa att jag inte kunde det eftersom jag behövde försörja mig. Och då frågade hon: ”Hur länge har vi stått och pratat här i dag?” ”Ungefär två timmar”, svarade jag. Hon sa: ”Jag har inte sett att du har arbetat så mycket under den här tiden. Om du hade använt ungefär lika mycket tid varje dag till att predika så hade du kunnat vara pionjär. Testa det ett år, och sedan kan du utvärdera om du vill fortsätta eller inte.”

 Många män i min kultur har svårt att ta emot råd från en kvinna. Men jag tog till mig av det hon sa. Två månader senare, i januari 1952, började jag som pionjär. Och ett och ett halvt år efter det fick jag en inbjudan att gå Gileadskolans 22:a klass.

 Efter skolan blev jag skickad tillbaka till Mellanöstern. Och mindre än ett år senare gifte jag mig med Doris Wood, en glad syster från England som också var missionär i Mellanöstern.

 Kort efter att jag och Doris hade gift oss blev vi skickade till Aleppo i Syrien. Eftersom det var förbjudet att predika där så fick vi de flesta av våra bibelstudier genom kontakter.

 En dag besökte vi en kvinna som vi hade pratat med tidigare. När hon öppnade dörren såg hon helt livrädd ut och sa: ”Var försiktiga! Polisen var här nyss, och de ville veta var ni bor någonstans.” Så tydligtvis visste säkerhetspolisen vilka vi studerade Bibeln med. Vi ringde de bröder som hade tillsyn över arbetet i Mellanöstern, och de sa att vi skulle lämna landet så fort som möjligt. Även om det var tråkigt att lämna våra bibelstudier så kände vi verkligen hur Jehova beskyddade oss i den här situationen.

 År 1955 blev vi förordnade till Bagdad i Irak. Där kunde vi vittna för alla, men vi behövde fortfarande vara försiktiga, och vi inriktade oss mest på dem som var kristna.

 Vi försökte också få i gång samtal med muslimer som vi träffade på marknaden eller på gatan. Doris var väldigt duktig på det här. Till exempel kunde hon säga: ”Min pappa lärde mig att vi alla har ett ansvar inför vår Skapare.” (Romarna 14:12) Och sedan kunde hon tillägga: ”Det är något som har hjälpt mig i livet. Vad tänker du om det?”

 Vi var kvar i Bagdad i nästan tre år, och vi hjälpte bröderna där att organisera predikoarbetet på ett säkert och smidigt sätt. Vi hade möten på arabiska på vårt missionärshem. Och något som var väldigt roligt var att många assyrier kom dit. De flesta assyrier är kristna, och när de fick se den kärlek och enhet vi hade så insåg de att vi var Jesus sanna lärjungar. (Johannes 13:35)

 En av dem som snabbt tog till sig av budskapet var Nicolas Aziz, en ödmjuk och omtänksam man med armenisk och assyrisk bakgrund. Han och hans fru, Helen, förstod ganska snart vad Bibeln egentligen lär om Jehova och Jesus, nämligen att de är två olika personer. (1 Korinthierna 8:5, 6) Jag kommer aldrig att glömma den dag då Nicolas och 20 andra döptes i floden Eufrat.

 En statskupp ledde fram till att kungen i Irak, Faisal II, dog den 14 juli 1958. Ett tag efter det blev vi utvisade till Iran. Vi behövde vara försiktiga där, och vi predikade för utlänningar i ungefär ett halvår.

 Precis innan vi skulle lämna Irans huvudstad, Teheran, tog polisen in mig på förhör. Jag förstod att polisen hade bevakat oss. Och efter förhöret hörde jag av mig till Doris och sa att polisen hade ögonen på oss. Vi kom överens om att jag inte skulle åka hem igen och att vi inte skulle ses förrän vi kunde ta oss ut ur landet.

 Doris hittade ett ställe som hon kunde hålla sig gömd på tills vi skulle ses på flygplatsen. Men hon visste inte hur hon skulle kunna ta sig dit utan att bli upptäckt. Så hon bad till Jehova om saken.

 Plötsligt började regnet ösa ner och alla, till och med polisen, sprang för att ta skydd. Gatorna var nu tomma, och Doris kunde ta sig i väg obemärkt. Hon säger att det här störtregnet var ett underverk från Jehova.

 Efter att ha lämnat Iran skickades vi till ett annat distrikt där vi predikade för människor med olika etnisk och religiös bakgrund. År 1961 var vi i kretstjänsten och besökte vänner i olika delar av Mellanöstern.

 Många gånger har jag fått uppleva den förenande kraften som finns i Guds heliga ande. Jag kommer särskilt ihåg de livliga diskussioner jag hade med Eddy och Nicolas, två palestinier som jag studerade Bibeln med. De båda kom på våra möten, men ganska snart slutade de studera Bibeln på grund av sina starka politiska åsikter. Jag bad till Jehova att han skulle öppna deras hjärtan. Och när de insåg att Gud skulle lösa alla problem, inte bara problemen i Palestina, utan i hela världen, så ville de återuppta studiet. (Jesaja 2:4) De arbetade bort sina nationalistiska känslor och kunde bli döpta. Nicolas blev senare en engagerad kretstillsyningsman.

 Vilket land jag och Doris än kom till blev vi så imponerade av hur lojala vännerna var i alla lägen. Eftersom de gick igenom så mycket fokuserade jag på att uppmuntra dem vid våra kretsbesök. (Romarna 1:11, 12) Något som alltid har varit viktigt för mig är att vara på samma nivå som mina bröder och systrar, och det har hjälpt mig att kunna uppmuntra dem. (1 Korinthierna 9:22) Det har varit så givande att kunna stötta medtroende.

 Något som gör oss glada är att många av dem vi studerade Bibeln med började tjäna Jehova och fortsätter med det. En del av dem har behövt fly med sina familjer till andra länder på grund av olika konflikter. Men de har gjort en fin insats i den arabiska verksamheten i Australien, Kanada, Europa och USA. Och på senare tid har några av deras barn, som nu är vuxna, återvänt till Mellanöstern, där det finns ett stort behov av modiga förkunnare. Jag och Doris ser det som en riktig välsignelse att ha så många andliga barn och barnbarn.

 Vi har många gånger fått uppleva hur Jehova har tagit hand om och väglett oss i olika situationer. Och jag är så tacksam för att han har hjälpt mig att bli av med de fördomar och nationalistiska känslor jag hade som ung. Vänner som var både modiga och fördomsfria hjälpte mig att kunna nå människor i tjänsten oavsett vilken bakgrund de hade. Under våra år tillsammans har jag och Doris stött på många svårigheter, och vi har inte alltid vetat hur saker ska lösa sig. Men vi har lärt oss att alltid förlita oss på Jehova och inte på oss själva. (Psalm 16:8)

 När jag ser tillbaka på mitt liv i tjänsten för Jehova inser jag att jag har så mycket att tacka honom för. Min kära fru, Doris, brukar ofta säga att ingenting får hindra oss från att tjäna Jehova helhjärtat, inte ens om vi skulle stå öga mot öga med döden. Jag håller helt med henne. Och vi är så tacksamma mot Jehova för att vi har fått möjlighet att sprida Bibelns fridsamma budskap i Mellanöstern. (Psalm 46:8, 9) Vi känner oss trygga när vi tänker på framtiden, för vi vet att Jehova kommer att fortsätta vägleda och beskydda alla som litar på honom. (Jesaja 26:3)