I många länder har de ökande levnadskostnaderna gjort livet svårt för människor, och vi Jehovas vittnen är inga undantag. Men vi blir inte helt överväldigade av oro. Vi känner oss helt trygga därför att vi vet att Jehova har lovat att aldrig överge oss. (Hebréerna 13:5) Och han har visat gång på gång att han håller det löftet. I Filippinerna lever många människor i fattigdom. Men förhållandena var ännu värre på 1970- och 1980-talen, och vi ska se hur Jehova fanns där för våra bröder.

 En syster som heter Vicky a berättar: ”Ibland grät jag för att vi inte hade tillräckligt med mat. En del gånger hade vi inget annat än ris, salt och vatten.” En broder som heter Florencio var arbetslös. Han berättar: ”Det enda jag hade i min garderob var tre skjortor och tre par byxor, och det fick jag ha även på möten och sammankomster.” Hur klarade sig vittnena? Vad hjälpte dem att hålla sig andligt starka? Och vilken nytta kan vi ha av deras fina exempel med tanke på att vi också lever i osäkra tider?

 Vännerna i Filippinerna var helt säkra på att Jehova skulle ta hand om dem under den här svåra perioden. (Hebréerna 13:6) Och det gjorde han, ofta på oväntade sätt. En syster som heter Cecille berättar: ”En morgon tog vi det allra sista av riset till frukost för oss fyra i familjen. Sedan bad vi till Jehova att han skulle ge oss det vi behövde för den dagen. Vi hann inte äta färdigt frukosten förrän det kom en broder med fem kilo ris. Vi grät av både glädje och tacksamhet för den här välsignelsen från Jehova. Och vi var med om många liknande saker.”

 Vännerna följde också de praktiska råd som finns i Bibeln. (Ordspråksboken 2:6, 7) En syster som heter Arcelita hade svårt att få ekonomin att gå ihop när hon var nydöpt, och på den tiden var hon inte gift. Hon berättade för Jehova precis hur hon kände det. Sedan tänkte hon på det som står i Ordspråksboken 10:4: ”Lathet leder till fattigdom, men flitiga händer ger rikedom.” Hon ville gärna följa det rådet och bestämde sig för att börja odla grönsaker. Hon berättar: ”Jehova välsignade verkligen det här. Jag fick så mycket grönsaker att jag blev självförsörjande och till och med kunde sälja och få råd att åka kollektivt.”

 Det fanns inte heller några pengar för att köpa tomter och bygga Rikets salar. Men det hindrade inte vännerna från att samlas till möten för att uppmuntra varandra. (Hebréerna 10:24, 25) De fick bara vara lite mer flexibla. En syster som heter Deborah berättar: ”Vi var sex stycken som samlades i en liten hydda som jag och min pionjärkompis hade byggt. Vi använde nipapalmblad till tak och blad från kokospalmer till väggar och palmträdstammar som bänkar.”

 Men för det mesta höll man mötena hemma hos någon. ”Vårt lilla hus var byggt av gräs och bambu”, berättar en syster som heter Virginia. ”Varje lördag fick vi flytta undan möblerna så att vi skulle kunna ha mötet där nästa dag.” Hemma hos några andra vänner läckte taket. ”När det regnade ställde vi ut hinkar för att samla upp vattnet”, berättar en broder som heter Noel. ”Men det här var sådant som vi knappt tänkte på för att vi var så glada att vi kunde vara tillsammans med vår andliga familj.”

 Den ekonomiska situationen gjorde inte att vännerna var mindre engagerade i tjänsten. Lindina, som bor på ön Negros, berättar: ”Jag kommer från en stor familj, och det var bara pappa som hade ett jobb. Det här betydde att vi inte alltid hade så mycket pengar, så vi gick ofta till fots när vi skulle ut på distriktet. Men vi hade så roligt när vi alla fick vara tillsammans. Och så visste vi ju att Jehova tyckte om det vi gjorde.”

 En stor utmaning var att ta sig till avlägsna områden uppe i bergen för att predika, för det fanns inte så bra kommunikationer dit. Esther, som bor på Luzon, berättar: ”I vår grupp brukade det vara mellan sex och tolv vittnen, och vi gav oss ofta iväg tidigt på morgonen därför att det var många kilometer att gå. Sedan var vi ute hela dagen. Vi hade lagad mat med oss som vi åt i skuggan av några träd. En del av våra bröder och systrar hade inte med sig något att äta, men de följde med ändå. Och då brukade vi säga: ’Det är ingen fara. Vi har mat så att det räcker åt er också.’”

 Jehova har verkligen välsignat den osjälviska inställningen. År 1970 fanns det 54 789 förkunnare i Filippinerna. År 1989 hade förkunnarantalet nästan fördubblats till 102 487. Och år 2023 fanns det hela 253 876 förkunnare i Filippinerna.

 Trots de ekonomiska svårigheterna har bröderna och systrarna kunnat vara glada i tjänsten för Jehova. ”Vi var fattiga, men det hindrade oss inte från att älska Jehova”, säger en broder som heter Antonio. Syster Fe Abad säger: ”När min man och jag drabbades av ekonomiska svårigheter höll vi oss nära Jehova. Och även om vi levde enkelt så var vi lyckliga. Det ledde till att även våra barn lärde sig att förlita sig helt på Jehova.”

 Lucila bor på ön Samar, och hon säger: ”När man tjänar Jehova är det inte ett så stort problem att vara fattig. När vi låter Jehova vara det viktigaste i livet, så kan vi vara nöjda och glada. Något som gjorde mig väldigt glad var att jag fick studera Bibeln med några som kom med i sanningen och längre fram blev pionjärer tillsammans med mig.”

 Vi vet ju att vi har svåra tider framför oss, så vi kan alla lära oss något av det som en äldstebroder som heter Rodolfo skrev: ”Jag var med under den tuffa tiden på 1970- och 1980-talen, och jag kände hela tiden att Jehova var med mig. Jag hade inte så mycket pengar, men jag kände aldrig att det gick någon nöd på mig. Jehova tog bra hand om mig. Jag har verkligen levt det bästa livet nu, och jag ser fram emot ’det verkliga livet’ i den nya världen.” (1 Timoteus 6:19)