Missuppfattning: De som antastar barn är vanligtvis främlingar, sinnesrubbade och missanpassade personer som rövar bort barnen och våldför sig på dem.

I de allra flesta fall — mellan 85 och 90 procent, enligt vissa beräkningar — begås sådana brott av personer som barnet känner och litar på. I stället för att tillgripa våld använder de sig ofta av olika knep för att så småningom styra in barnet på sexuella handlingar, i det de utnyttjar barnets brist på erfarenhet och slutledningsförmåga. (Jämför 1 Korinthierna 13:11 och Ordspråken 22:15.) De motsvarar sällan den stereotypa bilden av en enstöring som inte kan kontrollera sina drifter. Många är religiösa, respekterade och omtyckta i samhället. ”Att ta för givet att en person inte är pedofil bara därför att han är trevlig, går i kyrkan, arbetar hårt, är snäll mot djur och så vidare är absurt”, påpekar FBI. Nyare undersökningar visar att man inte heller bör ta för givet att alla förövare är män eller att alla offer är flickor.

Missuppfattning: Barn fantiserar eller ljuger om sexuella övergrepp.

Under normala omständigheter är barn inte så erfarna eller avancerade när det gäller sexuella frågor att de skulle kunna fantisera ihop ingående beskrivningar av sexuella övergrepp, även om små barn i vissa fall kan ha svårt att minnas alla detaljer. Även de mest skeptiska forskare håller med om att de flesta anklagelser om sexuellt övervåld är sanna. Boken Sex Abuse Hysteria—Salem Witch Trials Revisited handlar om falska anklagelser om sexuellt övervåld. * Där heter det till exempel: ”Verkliga fall av sexuellt övervåld mot barn är vanligt förekommande, och de allra flesta anklagelser om sexuellt övervåld mot barn ... är troligtvis berättigade (kanske 95% eller ännu mer).” Barn har oerhört svårt att tala om sexuella övergrepp. Om de ljuger om sådana brott, är det vanligtvis fråga om att förneka ett övergrepp som verkligen inträffat.

Missuppfattning: Barn är utmanande och provocerar ofta fram övergreppet genom sitt uppförande.

Den här uppfattningen är speciellt snedvriden, eftersom den i själva verket ger offret skulden för övergreppet. Barn har inget egentligt begrepp om sexualitet. De har ingen aning om vad sådana handlingar innebär eller hur de kommer att påverka dem. De är därför helt oförmögna att samtycka till sex på ett insiktsfullt sätt. Förövaren bär hela skulden för övergreppet. — Jämför Lukas 11:11, 12.

Missuppfattning: När barn avslöjar att de utsatts för sexuellt övervåld, bör föräldrarna lära dem att inte tala om det, utan försöka ”skjuta det ifrån sig”.

Vem är det egentligen som vinner på att barnet håller tyst om övergreppet? Är det inte förövaren? Undersökningar har visat att det kanske minst effektiva sättet att ta itu med det trauma som ett sexuellt övergrepp innebär är att förneka händelsen och undertrycka sina känslor. Vid en undersökning av nio överlevnadsmetoder som använts av en grupp engelska incestoffer visade det sig att de som förnekade, undvek eller förträngde händelsen i högre grad drabbades av känslomässiga störningar eller problem i vuxenlivet. Om du själv hade varit med om ett brutalt överfall, skulle du då vilja bli uppmanad att inte tala om det? Varför då säga något sådant till ett barn? Om barn som varit med om en så fruktansvärd händelse får möjlighet att ge uttryck åt sådana normala reaktioner som sorg och vrede, kommer detta att hjälpa dem att med tiden komma över det inträffade.