EFTER att ha utnyttjat barnen för att tillfredsställa perversa lustar och efter att ha berövat dem deras trygghet och deras känsla av oskuld begär förövaren ytterligare någonting av sina offer — TYSTNAD. För att få dem att hålla tyst använder de sig av skamkänslor, hemlighetsmakeri och ibland ren terror. På det sättet förlorar barnen sitt bästa vapen mot sexuellt övervåld — sin önskan att anförtro sig åt någon, tala ut och be en vuxen om hjälp.

Tragiskt nog samarbetar vuxenvärlden ofta omedvetet med gärningsmannen. På vilket sätt? Genom att inte uppmärksamma faran, genom att skapa hysch-hysch kring problemet och genom att tro på ofta upprepade myter. Okunnighet, felaktiga upplysningar och tystnad skyddar gärningsmännen, inte offren.

Det kanadensiska katolska biskopsmötet hävdade till exempel nyligen att det var en ”allmän överenskommelse om hemlighållande” som var förklaringen till att flagranta övergrepp mot barn hade kunnat fortgå i årtionden bland det katolska prästerskapet. Och tidskriften Time skriver beträffande den utbredda förekomsten av incest att en ”överenskommelse om tystnad” är en faktor som ”bara bidrar till att vidmakthålla tragedin” i familjen.

Tidskriften Time förklarar emellertid att det hemlighetsmakeri som omger detta problem nu äntligen håller på att skingras. Vad beror det på? Enkelt uttryckt: Upplysning. Som tidskriften Asiaweek uttryckte det: ”Alla experter är överens om att det bästa sättet att skydda barn mot sexuella övergrepp är att göra allmänheten medveten  om problemet.” För att kunna skydda sina barn måste föräldrarna förstå att hotet är verkligt. Låt dig inte luras av missuppfattningar som skyddar gärningsmannen och inte barnet. — Se rutan här nedan.

Den vise kung Salomo förklarade för sin son att kunskap, vishet och tankeförmåga skulle skydda honom ”från den usla vägen, från den man som talar förvända ting”. (Ordspråken 2:10—12) Är inte det precis vad barn behöver? I en broschyr som utgetts av FBI, Child Molesters: A Behavioral Analysis, sägs det under rubriken ”Det idealiska offret”: ”För de flesta barn är sex ett tabubelagt ämne om vilket de sällan får korrekt information, i synnerhet av föräldrarna.” Låt inte dina barn bli sådana ”idealiska offer”. Undervisa dem om sex. * Barn bör till exempel aldrig få nå puberteten utan att ha fått kännedom om de förändringar som deras kropp genomgår vid den tiden. Okunnighet om sådana saker kommer att göra dem förvirrade, skamsna — och sårbara.

En kvinna som vi kan kalla Janet blev utsatt för sexuellt övervåld som barn, och många år senare  blev hennes egna två barn utsatta för sexuella övergrepp. Hon berättar: ”Vi talade aldrig om sex när jag växte upp. Jag hade därför svårt att tala om sådana saker. Det var skamligt. Och när jag själv fick barn, var det samma sak. Jag kunde tala med andras barn, men inte med mina egna. Jag inser att det inte är bra, för barn blir sårbara om man inte talar med dem om sådana saker.”

Redan när barnen är små kan man lära dem att skydda sig mot sexuella övergrepp. När man lär dem namnen på sådana kroppsdelar som vagina, brösten, anus och penis, kan man tala om att det är fina kroppsdelar, men att det är något alldeles speciellt med dem — de är ”privata”. ”Andra människor får inte röra vid dem — inte ens mamma eller pappa — och inte heller en doktor, om inte mamma eller pappa är med eller har sagt att det går bra.” * Det bästa är om sådana förklaringar kommer från båda föräldrarna eller samtliga vårdnadshavare.

Sherryll Kraizer skriver i sin bok The Safe Child Book att även om ett barn som blir antastat inte bör dra sig för att skrika på hjälp, nonchalera personen i fråga eller springa sin väg, har många barn som utsatts för sexuellt övervåld efteråt förklarat att de inte ville vara oartiga. Barn måste därför få veta att somliga vuxna gör sådant som är fel och att inte ens ett barn behöver lyda en person som uppmanar det att göra något orätt. Vid sådana tillfällen är barnet i sin fulla rätt att säga nej, precis som Daniel och hans kamrater gjorde till de vuxna babylonier som ville få dem att äta sådant som var orent. — Daniel 1:4, 8; 3:16—18.

En undervisningsmetod som rekommenderas av många experter är leken ”Vad skulle du göra om ... ?” Du kan till exempel fråga barnet: ”Vad skulle du göra om din lärare sade till dig att slå ett annat barn?” Eller: ”Vad skulle du göra om (mamma, pappa, en präst, en polis) sade att du skulle hoppa ner från ett högt hus?” Ibland kanske barnets svar är mindre lämpligt eller helt felaktigt, men rätta det inte på ett bryskt sätt. Leken behöver inte inbegripa någon skrämseltaktik; experter rekommenderar tvärtom att den utförs på ett vänligt, kärleksfullt och rentav skämtsamt sätt.

Nästa steg blir att lära barnen att avvärja ömhetsbetygelser som är otillbörliga eller får dem att känna sig illa till mods. Fråga dem till exempel: ”Vad skulle du göra om en av mammas och pappas vänner ville kyssa dig på ett sätt som fick dig att känna dig generad?” * Det bästa är vanligtvis att låta barnet visa hur det skulle handla, göra det till en ”låtsaslek”.

På liknande sätt kan barnet lära sig att stå emot andra metoder som en angripare kan använda. Du kan till exempel fråga: ”Vad skulle du göra om någon säger: ’Jag tycker bäst om dig av alla barnen. Vill inte du bli min vän?’” När barnet har lärt sig att stå emot sådana knep, kan ni ta upp andra. Du kan fråga barnet: ”Om någon sade: ’Du vill väl inte såra mina känslor?’, vad skulle du då säga?” Lär barnet att säga nej, dels genom ord och dels genom ett otvetydigt kroppsspråk. Tänk på att en presumtiv angripare ofta först prövar hur barnet reagerar på försåtliga närmanden. Barnet måste därför få lära sig att bestämt sätta sig till  motvärn och säga: ”Jag kommer att tala om det här.”

Begränsa inte din undervisning till något enstaka tillfälle. Barn behöver höra en sak många gånger. Du kan själv bäst avgöra hur detaljerad din undervisning bör vara. Men var grundlig.

Du bör till exempel på förhand förhindra varje försök från en angripares sida att sluta en hemlig överenskommelse med dina barn. Barnen bör veta att det aldrig är rätt av en vuxen att be dem hemlighålla saker och ting för någon av föräldrarna. Försäkra dem om att det alltid är rätt av dem att avslöja förövaren — även om de har lovat att inte göra det. (Jämför 4 Moseboken 30:12, 16.) Somliga personer som förgriper sig på barn använder sig av utpressning om de vet att barnet har varit olydigt i något avseende. ”Om inte du skvallrar på mig, skall inte jag skvallra på dig”, är deras budskap. Barnen bör därför förvissas om att de aldrig kommer att råka illa ut om de säger sanningen — inte ens under sådana omständigheter. De behöver inte vara rädda att berätta vad de vet.

Din undervisning bör också göra barnen rustade att stå emot hotelser. Män som förgripit sig på barn har ibland dödat små djur framför barnens ögon och hotat att göra detsamma med deras föräldrar. Andra har hotat med att våldföra sig på deras yngre syskon. Lär därför barnen att de alltid skall avslöja förövaren, oavsett vilka hotelser han kommer med.

Bibeln kan vara ett nyttigt hjälpmedel i detta sammanhang. Eftersom den på ett så livfullt sätt framhåller Jehovas allmakt, kan den ta udden av sådana hotelser. Barn behöver förvissas om att Jehova kan hjälpa sitt folk, vilka hotelser människor än kommer med. (Daniel 3:8—30) Även om onda människor ibland kan skada dem som Jehova älskar, kan han alltid reparera skadan och göra så att allt blir bra igen. (Job, kapitel 1, 2; 42:10—17; Jesaja 65:17) Försäkra dem om att Jehova ser allting, även de människor som gör det som är ont och de goda människor som gör sitt bästa för att motstå dem. — Jämför Hebréerna 4:13.

Det stora flertalet pedofiler använder sig inte av fysiskt våld när de förgriper sig på ett barn. De föredrar i regel att försöka bli vän med barnet först. Jesu råd att vi skall vara ”försiktiga som ormar” är därför tillämpligt i detta sammanhang. (Matteus 10:16) Noggrann uppsikt av kärleksfulla föräldrar är ett av de bästa sätten att skydda barnen mot sexuellt övervåld. Somliga pedofiler letar efter barn som är ensamma på någon offentlig plats och börjar sedan tala med dem för att väcka deras nyfikenhet. (”Gillar du motorcyklar?” ”Kom med så får du se på valparna som jag har i min lastbil.”) Du kan naturligtvis inte övervaka dina barn dygnet runt, och experter erkänner att barn behöver en viss rörelsefrihet. Men förståndiga  föräldrar är noga med att inte ge sina barn för stor frihet alltför tidigt.

Se till att du noga lär känna de vuxna eller äldre ungdomar som dina barn har i sin närhet, och var extra försiktig när du väljer vilka som skall få passa dina barn när du är borta. Akta dig för barnvakter som får dina barn att känna sig generade eller illa till mods. Var också på din vakt mot tonåringar som tycks vara överdrivet intresserade av yngre barn och inte har några vänner i sin egen ålder. Kontrollera noga barnens daghem och skolor. Gå igenom hela anläggningen och intervjua personalen. Lägg noga märke till hur de behandlar barnen. Fråga om de har något emot att du tittar in då och då och ser hur barnen har det; om detta inte är tillåtet, vänd dig då någon annanstans. — Se Vakna! för 8 december 1987, sidorna 3—11.

Den dystra sanningen är emellertid att inte ens de bästa föräldrar kan kontrollera allt som händer deras barn. — Predikaren 9:11.

Om föräldrarna samarbetar, finns det i alla fall en sak som de kan kontrollera: hemmiljön. Och eftersom hemmet är den plats där de flesta sexuella övergrepp mot barn inträffar, kommer nästa artikel att ta upp detta ämne.