DE VAR ett utåtriktat, sällskapligt ungt par med mycket gott anseende i församlingen. Men hans röst vittnade om att ärendet var angeläget, när han frågade om äldstebrodern kunde göra ett besök hemma hos dem, och hon hade tårar i ögonen. Hon led från och till av svårbemästrat missmod och självförakt, ända därhän att hon umgicks med självmordstankar. I sin ungdom hade hon blivit sexuellt utnyttjad. Tacksam över att Jehovas organisation har sörjt för vägledning beträffande hur man skall kunna hjälpa dem som har fallit offer för sådana brott gick äldstebrodern noggrant igenom Sällskapets olika brev till de äldste, liksom artiklarna i Vakna! för 8 oktober 1991 och artikeln i Vakttornet för 1 februari 1984 som behandlade ämnet i fråga. Här nedan återges några lämpliga punkter hämtade från dessa källor.

1. Lyssna, lyssna, lyssna. När ett barn faller och skrapar knät, är det första det tänker på att springa till mamma eller pappa för att få tröst. Men ett barn som har utsatts för sexuellt övervåld har kanske aldrig haft ens den möjligheten. Som vuxen har en sådan person fortfarande samma behov — att berätta, att få tala ut, att bli tröstad av en förstående lyssnare. (Jämför Job 10:1; 32:20.) När äldstebrodern besökte det förut nämnda paret, blev den äkta mannen förvånad över hur lite äldstebrodern talade och hur mycket han lyssnade. Maken, som var en mycket praktiskt lagd, hjälpsam människa, förstod att han hade försökt klara av problemet genom att bemöta sinnesrörelse med logik, att han hade försökt få bukt med känslor som han tyckte var oförnuftiga. Han insåg att hans hustru var i större behov av empati än av direkta svar. (Jämför Romarna 12:15.) Hon behövde få höra att hon hade välgrundade skäl till att känna det som hon gjorde.

2. Avslöja lögnerna. Genom sexuellt övervåld får barnen intrycket att de är smutsiga, motbjudande, värdelösa. I likhet med falska religiösa läror kan sådana tankar göra det mycket svårt att ha ett sunt och gott förhållande till Jehova. Avslöja därför lögnerna och ersätt dem med sanningen — och gör det varsamt, gång på gång, tålmodigt. Resonera med utgångspunkt från Skrifterna. (2 Korinthierna 10:4, 5) Säg till exempel: ”Jag förstår att du känner dig smutsig. Men vilka känslor hyser Jehova för dig? Om han lät sin Son dö och tillhandahålla en lösen för dig, betyder inte det då att han älskar dig? [Johannes 3:16] Gjorde övervåldet dig smutsig i hans ögon, eller gjorde det våldsmannen smutsig? Kom ihåg att Jesus sade: ’Ingenting, som utifrån går in i en människa, kan befläcka henne; men de ting som går ut från en människa är de ting som befläckar en människa.’ [Markus 7:15] Var övervåldet något som faktiskt utgick från dig, ett litet barn? Eller var det något som våldsmannen planerade i sitt eget sinne?”

3. Tala tröstande. Varje människa är olik alla andra, och därför är Paulus’ råd, att ”tala tröstande till de nedstämda själarna”, tillämpligt på ett sätt som kan vara annorlunda i varje enskilt fall. (1 Thessalonikerna 5:14) Genom att förenkla saken tycks man emellertid sällan kunna trösta någon. Att till exempel rätt och slätt uppmana en vuxen med traumatiska barndomsupplevelser att läsa Bibeln flitigare, att predika mera eller att helt enkelt kasta sin ”börda på Jehova” kanske inte ger några resultat, även om sådana förslag ibland är till stor hjälp. (Psalm 55:22; jämför Galaterna 6:2.) Många gör redan detta så mycket de förmår, och de kanske kritiserar sig själva obarmhärtigt för att de inte gör bättre ifrån sig. — Jämför 1 Johannes 3:19, 20.

   Att säga till vuxna människor med traumatiska barndomsupplevelser att utan vidare glömma det förflutna kan likaledes göra större skada än nytta. Om de skulle kunna göra det, hade de troligen redan gjort det och skulle inte behöva hjälp för att komma på en sådan enkel lösning. * Tänk på att de är offer för en allvarlig känslomässig skada. Låt oss göra en jämförelse: Föreställ dig att du råkar på ett offer för en bilolycka, en man som ligger där kvidande bland bilvraksdelarna. Skulle du helt enkelt säga till honom att inte tänka på sina smärtor? Det är uppenbart att det behövs något mera.

   Ifall du inte är säker på om det som du säger är till hjälp och tröst, varför inte då fråga den missmodige? När allt kommer omkring, måste också råd som är rätta och skriftenliga dessutom vara passande och ges i rätt tid. — Jämför Ordspråken 25:11.

   Efter några besök började systern märka en viss förbättring i sitt sätt att se på saken, och hennes man kunde ge henne bättre hjälp att komma igenom de svåra stunderna. Sedan dess har de båda kunnat tala tröstande till andra som har haft liknande traumatiska upplevelser. Det är verkligen trosstärkande att se hur Jehova, ”all trösts Gud”, verkar genom sitt ord och sitt folk för att ”förbinda dem som har ett nedbrutet hjärta” i dessa bekymmersamma tider. — 2 Korinthierna 1:3; Jesaja 61:1.