Blodtransfusioner har länge varit kontroversiella

”Om röda blodkroppar vore ett nytt läkemedel i dag, skulle det vara mycket svårt att få det inregistrerat.” — Doktor Jeffrey McCullough.

VINTERN 1667 fördes Antoine Mauroy, en våldsam vettvilling, till Jean-Baptiste Denis, som var kung Ludvig XIV:s ansedde läkare. Denis hade det perfekta ”botemedlet” mot Mauroys psykiska besvär — en transfusion av kalvblod, något han trodde skulle ha en lugnande effekt på patienten. Men det gick inte så bra för Mauroy. Visserligen förbättrades hans tillstånd efter den andra transfusionen, men snart var han galen igen, och inte långt därefter var han död.

Även om det senare fastslogs att Mauroy i själva verket hade dött av arsenikförgiftning, blev Denis experiment med djurblod något mycket omstritt i Frankrike. Till slut, år 1670, förbjöds den här metoden. Så småningom följde det engelska parlamentet, och till och med påven, Frankrikes exempel. Blodtransfusioner föll i glömska under de följande 150 åren.

Tidigt uppmärksammade risker

På 1800-talet kom blodtransfusionerna tillbaka. Den som ledde denna utveckling var en engelsk obstetriker vid namn James Blundell. Med förbättrade tekniska metoder och avancerade instrument — och med sitt krav på att bara mänskligt blod skulle användas — förde Blundell blodtransfusionen in i rampljuset igen.

Men år 1873 hejdade den polske läkaren F. Gesellius transfusionens renässans med en skrämmande upptäckt: Mer än hälften av de transfusioner som getts hade lett till döden. Efter dessa uppgifter började framträdande läkare fördöma metoden. Transfusionernas popularitet sjönk på nytt.

Längre fram, år 1878, framställde den franske läkaren Georges Hayem en koksaltlösning, som han menade skulle tjäna som ersättning för blod. Till skillnad från blod gav koksaltet inga biverkningar, det koagulerade inte, och det var lätt att transportera. Förståeligt nog kom Hayems koksaltlösning att användas i stor utsträckning. Men konstigt nog blev det snart populärt med blod igen. Varför det?

 År 1900 upptäckte den österrikiske patologen Karl Landsteiner att det fanns olika blodgrupper, och han fann att inte alla blodgrupper passar ihop. Inte alls konstigt att så många transfusioner tidigare hade slutat i tragedi! Nu kunde man ändra på detta, helt enkelt genom att man förvissade sig om att givarens blodgrupp överensstämde med mottagarens. Med denna insikt fick läkarna förnyat förtroende för transfusionerna — strax innan första världskriget bröt ut.

Blodtransfusioner och krig

Under första världskriget var man snar att ge skadade soldater blodtransfusion. Blod koagulerar snabbt, och tidigare hade det varit nästan omöjligt att transportera det till slagfältet. Men i början av 1900-talet gjorde dr Richard Lewisohn, vid Mount Sinai Hospital i New York, framgångsrika försök med natriumcitrat, ett medel som motverkar blodets koagulation. Detta spännande genombrott betraktades av somliga läkare som ett mirakel. ”Det var nästan som om man fått solen att stå stilla”, skrev dr Bertram M. Bernheim, en för sin tid framstående läkare.

Under andra världskriget ökade efterfrågan på blod. Överallt kunde man se affischer med paroller som: ”Ge blod nu”, ”Ditt blod kan rädda honom” och ”Han gav sitt blod. Kommer du att ge ditt?” Denna vädjan om blod väckte stort gensvar. Under andra världskriget gav man ungefär 13.000.000 enheter blod i USA. Det beräknas att man i London samlade in och skickade vidare mer än 260.000 liter. Naturligtvis medförde  blodtransfusioner många hälsorisker, vilket framstod tydligt ganska snart.

Blodburna sjukdomar

Snabba framsteg inom medicinen efter andra världskriget gjorde vissa kirurgiska ingrepp möjliga som tidigare var otänkbara. Följden blev att en global mångmiljardindustri växte fram med målet att tillgodose behovet av blod till transfusioner, som nu av läkarna betraktades som en nödvändighet i samband med operationer.

Snart uppstod det dock en oro för transfusionsrelaterade sjukdomar. Under Koreakriget var det nästan 22 procent av dem som fick plasmatransfusioner som utvecklade hepatit — en nästan tre gånger så stor andel som under andra världskriget. På 1970-talet beräknade U.S. Centers for Disease Control att antalet dödsfall på grund av transfusionsrelaterad hepatit uppgick till 3.500 om året. Andra menade att antalet var tio gånger större.

Tack vare bättre kontroll och större noggrannhet vid val av blodgivare minskade antalet fall av hepatit B. Men då framträdde en ny och ibland dödlig form av viruset — hepatit C — och krävde sin tribut. Det beräknas att fyra miljoner amerikaner smittades av detta virus, flera hundra tusen av dem genom blodtransfusion. Genom ytterst noggranna tester lyckades man visserligen så småningom minska förekomsten av hepatit C. Men likväl finns det en del som fruktar att nya faror väntar, faror som man inte kommer att bli medveten om förrän det är för sent.

En ny skandal: hivsmittat blod

På 1980-talet upptäckte man att blod kan smittas med hiv, det virus som leder till aids. Först var de som förestod blodbankerna obenägna att tro att deras blodförråd kanske var smittat. Till en början betraktade många hivhotet med skepsis. Enligt dr Bruce Evatt var det ”som om någon hade kommit från öknen och sagt: ’Jag har sett en utomjording.’ De lyssnade, men de ville helt enkelt inte tro på det.”

Likväl har det, i land efter land, förekommit skandaler med avslöjanden om hivsmittat blod. I Frankrike beräknas mellan 6.000 och 8.000 ha smittats med hiv genom transfusioner som gavs under perioden 1982–1985. Blodtransfusioner anses ha orsakat 10 procent av samtliga fall av hivsmitta i Afrika och 40 procent av samtliga aidsfall i Pakistan. Tack vare förbättrad kontroll är överföring av hiv genom blodtransfusioner sällsynt i i-länderna. Men sådan överföring fortsätter att vara ett problem i u-länder som saknar kontrollmetoder.

Det är lätt att förstå att intresset för blodfri medicin och kirurgi har ökat under senare år. Men är detta ett säkert alternativ?

[Ruta på sidan 6]

Blodtransfusion — Det finns ingen medicinsk standard

Varje år ges, enbart i USA, mer än 11.000.000 enheter röda blodkroppar till 3.000.000 patienter. Med tanke på detta höga tal skulle man kunna tro att det finns en bestämd standard som läkare följer, när de ger blodtransfusion. Men tidskriften The New England Journal of Medicine konstaterar att det finns förvånansvärt lite information ”som ger vägledning när det gäller beslut om transfusioner”. Det råder stor variation bland läkare när det gäller att bedöma vad som skall transfunderas och hur mycket, men också huruvida en transfusion över huvud taget skall ges. ”Transfusionen beror på läkaren, inte på patienten”, heter det i den medicinska tidskriften Acta Anæsthesiologica Belgica. Med tanke på det som nämnts här är det knappast förvånande att en undersökning som publicerades i The New England Journal of Medicine visade att ”uppskattningsvis 66 procent av transfusionerna ges när de inte borde ges”.

[Bilder på sidan 5]

Under andra världskriget ökade efterfrågan på blod

[Bildkällor]

Imperial War Museum i London

U.S. National Archives photos