Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Digerdöden — en hemsökelse i det medeltida Europa

Digerdöden — en hemsökelse i det medeltida Europa

Digerdöden — en hemsökelse i det medeltida Europa

Från Vakna!:s korrespondent i Frankrike

Året var 1347. Pesten hade redan hemsökt Fjärran Östern. Nu hade den anlänt till Europas östra utkanter.

MONGOLERNA höll på att belägra den befästa genuesiska handelsstationen Kaffa (nu Feodosija) på Krim. Eftersom den mystiska sjukdomen hade gjort att mongolerna själva blivit färre, avbröt de anfallet. Men innan de drog sig tillbaka, skickade de i väg en dödsbringande avskedshälsning. Med enorma katapulter slungade de i väg pestoffrens fortfarande varma kroppar över stadsmuren. När några av de genuesiska försvararna senare gick ombord på sina galärer för att fly från den pesthärjade staden, spred de sjukdomen till varje hamn de besökte.

Några månader senare härjade döden i hela Europa. Den spred sig snabbt till Nordafrika, Italien, Spanien, England, Frankrike, Österrike, Ungern, Schweiz, Tyskland, Skandinavien och de baltiska staterna. På lite mer än två år minskades Europas befolkning med mer än en fjärdedel. Omkring 25 miljoner själar föll offer för det som har kallats ”den mest brutala demografiska katastrofen i mänsklighetens historia” — digerdöden. *

Som upplagt för katastrof

Det var inte bara själva sjukdomen som gjorde digerdöden så tragisk. Ett antal faktorer bidrog till att förvärra katastrofen, och en av dem var religiöst nit. Läran om skärselden är ett exempel. ”Vid 1200-talets slut genomsyrade tron på skärselden allt och alla”, säger den franske historikern Jacques le Goff. Tidigt på 1300-talet gav Dante ut sitt inflytelserika verk Divina Commedia, som innehöll målande beskrivningar av helvetet och skärselden. Ett religiöst klimat uppstod alltså, där människor var benägna att möta pesten med förvånansvärd apati och underkastelse, och de såg den som ett straff från Gud själv. Som vi skall se, var det faktiskt så att detta pessimistiska tänkesätt underblåste sjukdomens spridning. ”Ingenting kunde ha utgjort en bättre grogrund för pesten”, förklaras det i boken The Black Death av Philip Ziegler.

Sedan fanns också problemet med återkommande missväxt i Europa. De som var i uppväxtåren blev därför undernärda och dåligt rustade att stå emot sjukdomen.

Pesten sprider sig

Enligt påven Clemens VI:s livläkare, Guy de Chauliac, hade två slags pest invaderat Europa: lungpest och böldbest. Han redogjorde målande för dessa sjukdomar och skrev: ”Den första perioden varade i två månader med fortsatt feber och blodspottning, och folk dog av den på tre dagar. Den andra varade resten av tiden, också den med ständig feber, och med bölder på olika ställen särskilt i armhålorna och ljumskarna, och folk dog på fem dagar.” Läkare kunde inte hejda pestens framfart.

Många människor flydde i panik och lämnade tusentals smittade bakom sig. Bland de första som flydde var rika adelsmän och akademiskt utbildade. Även om vissa präster också flydde, gömde sig många religiösa ordnar i sina kloster och hoppades på så sätt undgå att bli smittade.

Mitt under denna panik förklarade påven året 1350 som ett heligt år. De som vallfärdade till Rom skulle få komma raka vägen till paradiset utan att behöva gå igenom skärselden! Hundratusentals pilgrimer hörsammade kallelsen — och spred pesten där de färdades fram.

Fåfänga ansträngningar

Ansträngningar för att bekämpa digerdöden var förgäves, eftersom ingen egentligen visste hur den spreds. De flesta insåg att det var farligt att komma i närheten av någon pestsjuk person — eller till och med hans kläder. Vissa fruktade till och med att de skulle smittas, om en drabbad person tittade på dem! Men de som bodde i Florens i Italien skyllde pesten på katterna och hundarna. De slaktade dessa djur, men de förstod inte att detta gav fria tyglar åt en varelse som verkligen var inbegripen i att sprida smittan — råttan.

När antalet döda steg, vände sig somliga till Gud för att få hjälp. Män och kvinnor gav allt de hade till kyrkan och hoppades att Gud skulle skydda dem mot sjukdom — eller åtminstone belöna dem med himmelskt liv om de dog. Detta gjorde att kyrkorna samlade enorma rikedomar. Lyckobringande föremål, bilder av Kristus och amuletter var också populära motmedel. Andra vände sig till vidskepelse, magi och humbugmediciner för att bli botade. Man menade att parfymer, vinäger och speciella brygder skulle skydda mot sjukdomen. Åderlåtning var också ett populärt botemedel. Den lärda medicinska fakulteten vid universitetet i Paris menade faktiskt att pesten berodde på att planeterna stod i konjunktion! Men falska förklaringar och ”botemedel” kunde inte hindra att den dödliga hemsökelsen fortsatte att breda ut sig.

Bestående verkningar

Inom fem år verkade digerdöden till sist ha ebbat ut. Men innan århundradet var till ända skulle den komma tillbaka minst fyra gånger. Digerdödens efterverkningar har därför jämförts med sviterna efter första världskriget. ”Nutida historiker är i stort sett eniga om att uppkomsten av endemiska farsoter fick djupgående konsekvenser för både ekonomin och samhället efter 1348”, förklaras det i den 1996 utgivna boken The Black Death in England. Pesten slog ut en stor del av befolkningen, och det gick flera hundra år innan vissa områden återhämtade sig. När de arbetsföra minskade i antal, steg naturligtvis priset på arbete. Rika jordägare blev utfattiga, och feodalsystemet — som var så karakteristiskt för medeltiden — föll sönder.

Pesten drev alltså på politiska, religiösa och sociala förändringar. Innan pesten kom, var det vanligt att den bildade samhällsklassen i England talade franska. På grund av att många lärare i franska dog fick det engelska språket övertaget över franskan i Storbritannien. Det blev också förändringar inom det religiösa området. Den franska historikern Jacqueline Brossollet förklarar att på grund av bristen på prästkandidater ”anställde kyrkan alltför ofta okunniga, ointresserade personer”. Brossollet hävdar att ”en av orsakerna till reformationen var att kyrkans centra för utbildning och tro råkade i förfall”.

Digerdöden hade sannerligen ett stort inflytande på konsten, och döden blev ett vanligt konstnärligt tema. Den berömda dödsdansen (danse macabre), som vanligtvis framställer skelett och lik, blev en populär bildbeskrivning av dödens makt. Många som överlevde pesten var osäkra på framtiden och kastade alla hämningar överbord. Sålunda sjönk moralen till en chockerande låg nivå. Vad gäller kyrkan, ”kände medeltidsmänniskan att hennes kyrka hade svikit henne” därför att den inte hade lyckats förhindra digerdöden. (The Black Death) Vissa historiker säger också att de sociala förändringar som följde i digerdödens kölvatten gynnade individualism och företagsamhet och befrämjade social och ekonomisk rörlighet — föregångarna till kapitalismen.

Digerdöden sporrade också regeringarna till hälsobefrämjande åtgärder. När pesten hade avtagit, rensade man i Venedig upp i stadens gator. Frankrikes kung Johan II, som kallades ”den gode”, befallde likaså att gatorna skulle rensas för att avvärja hotet om en epidemi. Kungen tog detta steg sedan han hade fått höra om en forntida grekisk läkare som hade räddat Athen från pesten genom att städa och tvätta gatorna. Många gator, som under medeltiden hade varit öppna kloaker, rengjordes till slut.

Något som hör till det förgångna?

Men det var inte förrän 1894 som den franske bakteriologen Alexandre Yersin kunde renodla den bacill som var orsaken till digerdöden. Namnet Yersinia pestis fick den efter honom. Fyra år senare upptäckte en annan fransman, Paul-Louis Simond, att loppor som parasiterade på råttor hade betydelse för att överföra sjukdomen. Man utvecklade snart ett vaccin, som dock fick begränsad framgång.

Är pesten något som hör till det förgångna? Knappast. Vintern 1910 dog cirka 50.000 människor av pesten i Manchuriet. Och varje år registrerar Världshälsoorganisationen tusentals nya fall, och antalet fortsätter att stiga. Man har också upptäckt nya stammar av sjukdomen — stammar som är resistenta mot behandling. Ja, om man inte noga håller fast vid grundläggande hygieniska normer, förblir pesten ett hot mot mänskligheten. I boken Pourquoi la peste? Le rat, la puce et le bubon (Varför pest? Råttan, loppan och bölden), redigerad av Jacqueline Brossollet och Henri Mollaret, dras slutsatsen att pesten ”ingalunda är en sjukdom som tillhör det gamla Europa under medeltiden, ... utan dessvärre kanske en framtidssjukdom”.

[Fotnoter]

^ § 5 Även kallad ”svarta döden” eller ”pesten”.

[Infälld text på sidan 23]

Män och kvinnor gav allt de hade till kyrkan och hoppades att Gud skulle skydda dem mot sjukdom

[Ruta/Bild på sidan 24]

Flagellantsekten

Somliga såg pesten som ett straff från Gud, och de försökte mildra Guds vrede genom att gissla sig själva (flagellation). Broderskapet Flagellanterna, en rörelse som lär ha haft 800.000 medlemmar, var som mest populär när digerdöden härjade. Sektens regler förbjöd att man talade med kvinnor, tvättade sig eller bytte kläder. Man gisslade sig offentligt två gånger om dagen.

”Flagellation var ett av de få sätt som stod till buds för den av rädsla plågade befolkningen att få utlopp [för sina känslor]”, sägs det i boken Medieval Heresy. Flagellanterna drog sig inte heller för att kritisera kyrkans hierarki och underminera kyrkans lukrativa verksamhet att förlåta synder. Det är inte att undra på att påven fördömde sekten 1349. Men när digerdöden hade dragit förbi, gick sekten tillbaka.

[Bild]

Flagellanterna försökte blidka Gud

[Bildkälla]

© Bibliothèque Royale de Belgique, Bruxelles

[Bild på sidan 25]

Pesten i Marseille i Frankrike

[Bildkälla]

© Cliché Bibliothèque Nationale de France, Paris

[Bild på sidan 25]

Alexandre Yersin renodlade den bacill som orsakar pesten

[Bildkälla]

Culver Pictures