Quetzalen — den praktfulla fågeln

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I COSTA RICA

COSTA RICA upptar mindre än 0,03 procent av jordens yta, men ändå är detta land hemvist för mer än 875 registrerade fågelarter. Enligt en källa är det fler än vad som finns i Canada och USA tillsammans. Det är därför inte förvånande att Costa Rica har blivit ett framträdande resmål för fågelintresserade. Följ med oss på vår resa där vi skall titta närmare på en av dessa fåglar, praktquetzalen.

När den spanske erövraren Hernán Cortés anlände till Mexico vid 1500-talets början, fick han en huvudprydnad av quetzalfjädrar som gåva av aztekerna. Endast aztekiska kungligheter hade rätt att bära sådana högt värderade utsmyckningar. De jadegröna quetzalplymerna kan ha betingat ett högre värde än guld.

I dag har den här sällsynt vackra fågeln sitt hemvist inom ett vidsträckt område från Mexico till Panama. Den kan påträffas i dimskogar på höjder mellan 1.200 och 3.000 meter. Dimman i skogarna uppstår när stigande varmluft snabbt kyls av. Det resulterar i ständigt frodig och grön vegetation och kraftiga träd som sträcker sig 30 meter eller högre upp i dimman.

 Omkring 20 mil norr om San José ligger skogsreservatet Santa Elena — en utmärkt plats för att studera quetzalen i dess naturliga miljö. Med hjälp av en guide beger vi oss i väg på spaning efter en praktquetzal. Fågeln är svår att upptäcka, eftersom dess jadegröna färgnyanser smälter samman med skogens lövverk. Vår guide börjar imitera dess dämpade, fylliga lockläte. Det låter som en gnyende hundvalp. När vi hör quetzalens svar, tror en kvinna i gruppen faktiskt att det är en hund som har sprungit vilse i skogen!

Snart kommer en hane försiktigt ut på en gren, ungefär femton meter upp, för att speja. I kikaren ter sig den glänsande färgdräkten ännu praktfullare än vi hade föreställt oss. Bröstets djupt karmosinröda färg utgör en verkningsfull kontrast mot de smaragdgröna fjädrarna. De vita stjärtfjädrarna, som bildar kontrast mot de två regnbågsskimrande gröna fjädrarna, förhöjer dess fantastiska prakt ytterligare. De gröna stjärtfjädrarna kallas övre stjärttäckare, och de kan bli upp till 60 centimeter långa. En quetzal som sitter högt uppe på en gren med sina långa stjärttäckare sakta vajande i vinden är en rogivande skön syn.

Att beskåda en quetzal är en unik upplevelse. Vår guide berättade att det i verkligheten ofta krävs mer än en tur i skogen för att få syn på en. Häckningstiden är den bästa säsongen för att studera quetzaler. Den sträcker sig från mars till juni, och under den här tiden kan de lägga två kullar med två ägg.

När vi skall gå tillbaka till reservatets kontor, hör vi en annan quetzalfågel. Efter en gracil segling med de gröna stjärttäckarna efter sig landar den på en gren, inte mer än 5 meter från där vi sitter! Guiden talar om för oss att en unge har försvunnit från boet. Fadern sveper från träd till träd för att leta efter sin avkomma. Vi får reda på att endast omkring 25 procent av äggen kommer till kläckning. De övriga går förlorade till sådana äggplundrare som ekorrar, smaragdtukaner, bruna nötskrikor, vesslor och tayror. En annan utmaning mot quetzalernas överlevnad gäller deras val av boplatser, som är håligheter i stil med hackspettsbon som de gör i gamla, murkna trädstammar mellan 3 och 20 meter ovanför marken. När det kommer kraftiga skyfall, händer det att hålen översvämmas eller rasar samman.

Vi får också veta att quetzalens favoritföda är vilda avokador. Fågeln brukar sitta på en gren och spana in en avokado som dinglar i en kvist på ett träd intill. Med några febrila vingslag skjuter den sedan in sig på sitt mål, fångar frukten med näbben och återvänder till sin plats. Den slukar frukten hel, och så där 20 till 30 minuter senare stöter den upp avokadons stora kärna.

I sitt sökande efter vilda avokador flyttar quetzalerna mellan olika bergssluttningar längs kontinentens vattendelare. Från juli till september håller de till vid sluttningarna ner mot Stilla havet. I oktober söker de sig sedan över till Atlantsidan för att livnära sig på en ny skörd av avokador.

När vi går över en hängbro cirka 30 meter ovanför marken i skogen, är en quetzal nära att flyga på oss! Det verkar som om den här fågeln var på jakt efter en matbit när vi råkade korsa hans väg. Honan sitter alldeles ovanför oss och ger oss en ilsken blick för att vi trängde oss på.

Det berättas också att de är förtjusta i björnbär, som växer i taggiga busksnår. När quetzalen sveper ner för att ta ett bär, fastnar ibland stjärttäckarna på taggarna och lossnar. Men så småningom växer stjärtfjädrarna ut igen.

På det här sättet gör fågeln skäl för sitt namn. ”Quetzal” kommer från det aztekiska ordet ”quetzalli” som betyder ”värdefull” eller ”vacker”. Olyckligtvis har denna skönhet utgjort ett hot mot dess överlevnad. I själva verket är quetzalen listad som en utrotningshotad art. Den har jagats för sin fjäderdräkt, som säljs som souvenir. En del fåglar har fångats levande för att säljas som sällskapsdjur. Men enligt vår guide åtnjuter quetzalen för närvarande ett visst lagligt skydd mot sådan rovdrift.

Avskogning, som gör att stora delar av quetzalens naturliga miljö går förlorade, är ytterligare ett hot mot dess överlevnad. För att ge skydd åt den här praktfulla fågeln och andra vilda djur har man avsatt cirka 27 procent av Costa Ricas areal som skyddat område.

Vår resa för att stifta bekantskap med quetzalen har verkligen varit givande. Visserligen finns den huvudbonad av quetzalfjädrar som Hernán Cortés mottog att beskåda på British Museum i London. Men quetzalfjädrar är långt mer fascinerande att bese när de sitter på en levande fågel i det fria! Vilda quetzaler fortsätter i varje fall än så länge att åtnjuta frihet och relativ säkerhet i de dimhöljda regnskogarna i Centralamerika.