En ljus syn på livet trots handikapp

BERÄTTAT AV KONSTANTIN MOROZOV

När jag föddes den 20 juli 1936, var det enda som utgjordes av ben i min kropp skallen och ryggraden. Det mesta av mitt skelett bestod av tunt brosk som inte var hårdare än brosket i en vuxen människas öra. Jag vägde mindre än ett halvt kilo. De enda livstecknen var svaga hjärtslag, svag andning och några få rörelser.

JAG var det sjunde av nio barn i en familj som bodde i byn Sara i länet (oblast) Uljanovsk mitt i Ryssland. När jag var tre veckor, tog mina föräldrar mig till kyrkan för att bli döpt. Prästen skyndade sig att stänka vatten på mig och sade till mina föräldrar att de skulle bege sig hem med mig så fort som möjligt, eftersom han menade att jag skulle dö inom några timmar.

I januari 1937 tog mina föräldrar mig med till staden Kazan, huvudstad i den ryska republiken Tatarstan, för att några specialister skulle undersöka mig. Vid den tiden kunde jag säga ”mamma”, ”pappa” och ”babusjka” (farmor/mormor), och jag kunde mina bröders namn. Sedan läkarna hade undersökt mig, sade de till mina föräldrar att jag skulle dö inom ett år. De förordade att jag skulle dödas och sedan bevaras i en glasbehållare som utställningsobjekt för medicine studerande. Jag är verkligen tacksam över att mina kära föräldrar bestämt vägrade att göra det!

En barndom fylld med lidande

Så länge jag kan minnas har värk plågat min kropp. Men redan som barn ansträngde jag mig för att bevara en positiv sinnesstämning, och jag försökte skratta ofta och glädja mig åt livet. Det har jag fortsatt med att göra. Mitt skelett blev efter hand starkare, och jag kunde sitta upprätt och krypa lite. Jag växte inte som normala barn och var svårt deformerad. Men jag var en duktig elev, och när jag var fem år kunde jag läsa och skriva.

I maj 1941 tog min mor för andra gången med mig till en kyrka. Det var en hel del människor där, och alla låg på knä och bad. En kvinna som hjälpte till i kyrkan kom fram till mor för att fråga varför hon inte hade lagt sig på knä. När mor visade mig för henne, gick hon för att tala med prästen. När kvinnan kom tillbaka, visade hon oss vägen till utgången och sade att mor skulle lämna mig utanför dörren och komma in ensam. Hon påstod att det var på grund av mina föräldrars synder som jag hade getts till dem av ”den orene”. Mor återvände hem med tårar i ögonen. Jag  gick länge och tänkte på detta. Jag undrade: Vem är ”den orene”?

År 1948, när jag var 12 år, tog mor mig till byn Merenki i Tjuvasjiska republiken, omkring åtta mil från vårt hem. Där fanns hälsobrunnar, och mor hoppades att vattnet skulle bota mig. Bland det som prästerna sade till mig att göra för att jag skulle bli botad var att fasta i tre dagar. Jag behövde också ta nattvarden i kyrkan. Även om jag inte hade så stort förtroende för kyrkan, accepterade jag kraven. Det var en lång och ansträngande resa för mig, men jag uthärdade och försökte koncentrera mig på den vackra naturen.

Kyrkan var fullsatt. När mor bar mig genom folkskaran, gav en äldre kvinna mig en karamell. Jag tog emot den och stoppade den i fickan. När det var min tur att ta nattvarden, ropade den gamla kvinnan: ”Fader, ge inte nattvarden till honom! Han åt nyss en karamell!” Jag talade om att karamellen låg i min ficka, men prästen skrek: ”Du, ditt oförskämda missfoster! Måste du ljuga också? Kör ut honom ur kyrkan!” Dagen därpå var det en annan präst som utförde nattvardsceremonin och tvättade mig med ”undergörande” vatten. Men det skedde inget underverk. Mina handikapp fanns kvar.

Intellektuella prestationer

Även om jag var svårt handikappad fysiskt, uppnådde jag under tonåren många intellektuella mål. År 1956 gick jag med i Komsomol (kommunistiska ungdomsförbundet), och längre fram undervisade jag ungdomar om dess historia. Vid ett hem för handikappade ingick jag i en kommitté som sysslade med frågor om hemmet och utbildningen av dem som bodde där. Jag var också ansvarig för radioutsändningar och var hallåman.

Dessutom var jag bibliotekarie för en bokbuss med talböcker för blinda, och jag var invald i en kommitté som kämpade emot alkoholmissbruk. Jag tillhörde också en grupp amatörartister. Jag sjöng och spelade flera olika instrument.

På hemmet för handikappade

År 1957, när jag blev 21 år, tvingade mina fysiska handikapp mig att flytta till ett hem för handikappade. Men jag var besluten att inte ge upp. I oktober 1963 lämnade jag hemmet för att bege mig till ett forskningsinstitut i Moskva där man arbetade med proteser. Där genomgick jag 18 operationer för att räta ut mina ben.

Först lades mina ben i sträck. Sedan, efter åtta dagar, utfördes en operation. Efter det gipsades de i väntan på nästa operation. Sköterskan grät, när hon såg hur mycket jag led.

Under de följande fyra månaderna lärde jag mig att gå med kryckor. Med hjälp av dem kan jag sträcka på mig så att jag blir nästan 110 centimeter lång. Jag väger drygt 25 kilo. Så fort jag hade lärt mig att gå på kryckor återvände jag 1964 till hemmet för handikappade. Tyvärr orkade skelettet i mina ben inte med att bära vikten av min kropp, och snart blev jag återigen tvungen att ta mig fram genom att krypa eller med hjälp av rullstol. Jag har mest använt rullstolen för att förflytta mig.

Jag gick aldrig mer i kyrkan. Påståendet att jag var född av ”den orene” fortsatte att såra mig. Jag älskade min far och min mor väldigt mycket, och jag kunde bara inte acceptera att de och Gud fick skulden för mina handikapp. Jag försökte hålla humöret uppe. Jag ville göra gott mot andra, inte minst för att bevisa för mig själv att även jag kunde göra det.

Jag klarar mig själv

År 1970 gifte jag mig med Lidia, som varit partiellt förlamad sedan barndomen. Vi skaffade oss ett litet hus, och där bodde vi i 15 år. Under den tiden försörjde vi oss själva. Jag lärde mig att reparera klockor och andra mindre apparater.

Under en tid använde jag en dresserad hund till att utföra många värdefulla tjänster.  En hundtränare och jag konstruerade en speciell sele. Jag hade två hundar — en hette Vulkan och den andra Palma. Palma var en trogen kamrat under många år. I affären hämtade hon olika matvaror åt mig. Det enda hon inte tyckte om var att stå i kassakön. Hon brukade bära min plånbok i munnen, och hon hade en liten krok i sitt halsband för att bära matkassen.

År 1973 blev min mor allvarligt sjuk. Eftersom jag alltid var hemma, beslöt min fru och jag att vi skulle låta henne bo hos oss. Vid den tiden hade min far och fem av mina bröder dött, och mina återstående tre syskon bodde i andra delar av Ryssland. Medan mor bodde hos oss, försökte jag göra vad jag kunde för henne. Hon dog sedan när hon var 85 år.

År 1978 bestämde jag mig för att konstruera ett fordon till mig själv. Efter flera försök kom jag fram till ett som passade mina behov. Myndigheterna på platsen lät mig göra ett förarprov och registrerade mitt fordon. Jag kallade det Osa (Geting). Min fru och jag gjorde en liten släpvagn till det som kunde frakta upp till 300 kilo. Vi två kunde åka omkring i vårt fordon och ta bagage med oss. Det här motoriserade fordonet använde vi fram till 1985.

Då blev jag blind på mitt vänstra öga, och synen på mitt högra öga började försämras. Lidia fick hjärtproblem. På grund av våra handikapp var vi i maj 1985 tvungna att flytta till ett hem för handikappade i Dimitrovgrad.

Varför mitt liv är så lyckligt nu

På sommaren 1990 besökte Jehovas vittnen vårt hem för handikappade. Jag tyckte att det de sade var mycket intressant. De visade mig det avsnitt i Johannes evangelium som handlar om den man som föddes blind. Jesus sade om honom: ”Varken den här mannen eller hans föräldrar har syndat.” (Johannes 9:1–3) Jag fick veta att vi har ärvt synd och sjukdom från vår förfader Adam. — Romarna 5:12.

Det som framför allt gjorde intryck på mig var att Gud till sist kommer att bota alla som får leva när Guds kungarike under hans Son, Jesus Kristus, styr. Då kommer paradiset att vara återställt på jorden. (Psalm 37:11, 29; Lukas 23:43; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Glädjetårar strömmade nerför mina kinder, och jag viskade: ”Jag har funnit sanningen, sanningen, sanningen!” Jag studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen under ett år, och 1991 blev jag döpt i vatten som symbol av mitt överlämnande åt Jehova Gud.

Även om jag utvecklade en stark önskan att tjäna Jehova och förkunna om hans underbara uppsåt, ställdes jag inför många hinder. Tidigare hade jag inte haft så stort behov av att förflytta mig, men nu behövde jag komma ut för att dela med mig av min tro  till andra. Mitt första predikodistrikt var de över 300 som tillsammans med mig bodde på hemmet för handikappade. För att kunna komma i kontakt med så många som möjligt bad jag att få arbeta i ett speciellt rum som många besökte.

Varje morgon begav jag mig till min arbetsplats och utförde det som jag fått i uppdrag att göra. Genom mitt arbete har jag fått många nya vänner som jag haft intressanta resonemang om bibliska ämnen med. Många av dem har tagit emot böcker och tidskrifter som har hjälpt dem att förstå Bibeln. De som kommit till min arbetsplats har blivit vana vid att jag läser för dem ur Bibeln och bibliska publikationer. Då det är tid för lunch är det ofta så många människor i rummet där min fru och jag bor att det inte går in fler.

Mina kristna bröder och systrar i Jehovas vittnens församling har hjälpt mig mycket i predikoarbetet. De förser mig med biblisk litteratur och använder tid tillsammans med min fru och mig. De hjälper mig också att komma till mötena i Rikets sal. Ett vittne köpte en motorcykel med sidovagn bara för att kunna köra mig. Andra, som har bilar, kommer villigt och hämtar mig under de kalla vintermånaderna.

Tack vare en sådan kärleksfull omvårdnad har jag kunnat vara med vid mer än ett dussin av Jehovas vittnens sammankomster. Den första var den stora internationella sammankomsten i Moskva i juli 1993, där det som mest var 23.743 närvarande från mer än 30 länder. För att kunna vara med fick jag resa omkring 100 mil. Sedan dess har jag inte gått miste om någon av Jehovas folks sammankomster.

De som ansvarar för det hem för handikappade där jag bor har djup respekt för mig, och det är jag mycket tacksam för. Min hustru, Lidia, som jag har levt ett harmoniskt liv tillsammans med i 30 år, stöder och hjälper mig också, även om hon inte delar mina religiösa uppfattningar. Men framför allt är det Jehova som håller mig uppe med sin starka hand och välsignar mig på ett storslaget sätt. För inte så länge sedan, den 1 september 1997, började jag som pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas.

Flera gånger under mitt liv hade mitt hjärta kunnat sluta slå, och jag skulle ha dött. Jag är verkligen glad över att det inte blev så och att jag har fått lära känna och älska livets källa, Jehova Gud! Jag vill fortsätta att tjäna honom tillsammans med mina andliga bröder och systrar över hela världen så länge mitt hjärta fortsätter att slå.

[Bild på sidan 20]

Min hustru, Lidia, och jag

[Bild på sidan 21]

Jag leder ett studium i det hem för handikappade där vi bor