En väl bevarad hemlighet

”Ingen må hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former äro förbjudna.” — Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

NÄSTA gång du lägger socker i kaffet kan du tänka på Prevot, en haitier som blev lovad ett bra arbete i ett annat karibiskt land. I stället blev han såld för 70 kronor.

Prevot drabbades av samma öde som tusentals av hans förslavade landsmän, som tvingas hugga sockerrör i sex eller sju månader för lite eller inga pengar alls. Dessa slavar tvingas leva i en trång och smutsig miljö. Sedan de fråntagits sina ägodelar, får de en machete. För att få mat måste de arbeta. Om de försöker fly, kan de bli slagna.

Tänk på Lin-Lin, en ung kvinna från Sydostasien. Hon var 13 år när hennes mor dog. En byrå som förmedlar arbetskraft köpte henne av hennes far för 4.000 kronor och lovade henne ett bra arbete. Priset för henne kallades ”ett förskott på hennes lön” — ett säkert sätt att för alltid hålla henne bunden till dem som köpt henne. Lin-Lin fick inte något anständigt arbete utan fördes i stället till en bordell, där kunderna betalar 30 kronor för en timme med henne. Lin-Lin är i praktiken fånge, för hon kan inte ge sig av förrän hennes skuld är betald. I den ingår förutom det som bordellägaren betalat också ränta och utgifter. Om Lin-Lin vägrar att gå med på sin arbetsgivares önskemål, kan hon bli slagen eller torterad. Och ännu värre: om hon försöker fly, riskerar hon att bli dödad.

Frihet för alla?

De flesta tror att slaveriet inte längre existerar. Ja, efter ett antal avtal, deklarationer och stadgar har det officiellt förklarats avskaffat i de flesta länder. Överallt uttrycker man en stark avsky för slaveriet. I många nationers lagar är slaveri förbjudet, och dess avskaffande finns inskrivet i internationella dokument — i synnerhet i artikel 4 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948, som citerades här ovan.

Men slaveriet lever och blomstrar — även om det för somliga är helt okänt. Från Phnom Penh till Paris, från Bombay till Brasília tvingas miljoner av våra medmänniskor — män, kvinnor och barn — att leva och arbeta som slavar eller under slaveriliknande förhållanden. Anti-Slavery International, som har sitt säte i London och är världens äldsta kontrollorgan när det gäller tvångsarbete, beräknar att antalet människor i slaveri uppgår till flera hundra miljoner. Ja, det kan finnas fler slavar i världen i dag än någonsin tidigare!

Den traditionella bilden av bojor, piskor och slavauktioner är helt klart inte kännetecknande för vår tids slaveri. Tvångsarbete, slaväktenskap, skuldslaveri och i många fall prostitution är bara några av de mer kända formerna av slaveri i vår tid. Slavar kan till exempel vara bihustrur, kameljockeyer, sockerrörsarbetare, mattvävare eller vägbyggare. Det är sant att de flesta inte säljs på auktion, men de har det egentligen inte bättre än sina föregångare. I vissa fall lever de under ännu mer tragiska förhållanden.

Vilka blir slavar? Hur blir de slavar? Vad görs för att hjälpa dem? Kan man hoppas på att slaveriet skall avskaffas helt och hållet?

 [Ruta/bild på sidan 4]

VAD ÄR VÅR TIDS SLAVERI?

Detta är en fråga som till och med FN har svårt att besvara efter flera års ansträngningar. En definition av slaveri är den som formulerades i 1926 års slaverikonvention och som löd: ”Slaveri är den status eller det tillstånd en person har gentemot vilken någon eller alla av de maktbefogenheter som hör samman med äganderätten utövas.” Men begreppet är fortfarande föremål för tolkning. Enligt journalisten Barbara Crossette ”är slaveri en benämning som kan sättas på låglönearbetare i konfektions- och sportklädesindustrin i främmande länder och på arbetsplatser med svältlöner i amerikanska städer. Den används när man fördömer sexindustrin och fängelsearbete.”

Mike Dottridge, som är chef för Anti-Slavery International, menar att ”när slaveriet tycks anta nya former — eller när ordet tillämpas på fler förhållanden — finns det en fara att dess betydelse kommer att urvattnas eller till och med gå förlorad”. Han har en känsla av att ”slaveri kännetecknas av ett inslag av äganderätt eller kontroll över en annans liv”. Det inbegriper tvång och inskränkning av rörelsefriheten — det faktum att ”någon inte är fri att ge sig av, inte fri att byta arbetsgivare”.

A. M. Rosenthal, som skriver för tidningen The New York Times, konstaterar: ”Slavarna lever slavliv — arbete under grymma förhållanden, våldtäkt, hunger, tortyr, total förnedring.” Han tillägger: ”För femtio dollar får man en slav, så det spelar egentligen ingen roll [för ägarna] hur länge slavarna överlever innan man kastar deras kroppar i någon flod.”

[Bildkälla]

Ricardo Funari