Lamu — ön där tiden stått stilla

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I KENYA

DEN salta brisen fyllde seglet och drev det lilla träskeppet framåt. Högt över däck klamrade sig en utkik fast vid masten och spejade intensivt i Indiska oceanens bländande ljus efter land vid horisonten. Det var på 1400-talet, och de här sjömännen sökte efter ön Lamu.

Guld, elfenben, kryddor och slavar — Afrika hade allt. Lockade av Afrikas skatter och drivna av upptäckarlust seglade orädda män till den östafrikanska kusten från länder långt borta. Sjömännen trotsade upprörda hav och stormande vindar i sin jakt på skatter. Hopträngda i överfyllda segelfartyg av trä gav de sig i väg på sina långa resor.

Halvvägs upp längs Östafrikas kust låg den lilla ögruppen Lamu, som gav dessa sjöfarare och deras bräckliga skepp en djup och säker hamn skyddad av korallrev. Här kunde sjömännen fylla på sina förråd av färskvatten och mat.

På 1400-talet kom ön Lamu att bli ett blomstrande centrum för handel och proviantering. Portugisiska sjömän som kom hit på 1500-talet fann här rika köpmän klädda i sidenturbaner och böljande kaftaner. Armringar och ankelringar av guld prydde de parfymerade kvinnorna som rörde sig på de smala gatorna. Längs hela kajen låg segelskepp med latinseglen beslagna, djupt nedlastade med varor som skulle till främmande länder. Slavar, sammanbundna och hopfösta i grupper, väntade på att föras ombord på dauer.

De tidiga europeiska upptäcktsresandena förvånades över att på Lamu finna sanitära anläggningar och arkitektur av hög standard. Hus vid stranden var byggda av korallblock som hade huggits ut för hand i stenbrott på ön, och tunga träportar, utsökt snidade, vaktade ingångarna. Husen låg i välordnade rader som tillät svala havsvindar att blåsa genom de smala gatorna och ge lindring från den tryckande hettan.

De hus som tillhörde de mer välbeställda invånarna var stora och rymliga. Badrummen försågs med färskvatten som leddes genom enkla rörsystem. Avloppssystemet var också imponerande och mer avancerat än i många europeiska länder på den tiden. Stora rännor huggna i sten sluttade mot havet och förde avloppsvattnet till djupa hål som grävts i sanden och som låg långt borta från färskvattenkällorna. I stencisternerna som försåg hemmen med färskvatten fanns små fiskar som levde på moskitlarverna och på så sätt höll antalet insekter nere.

På 1800-talet försåg Lamu oceangående dauer med elfenben, olja, fröer, djurhudar, sköldpaddsskal, flodhästtänder och slavar i stora mängder. Så småningom började emellertid Lamus välstånd avta. Pest, plundringståg från fientliga stammar och restriktioner i slavhandeln minskade Lamus ekonomiska betydelse.

Tillbaka i tiden

Att segla in i Lamus hamn i dag är som att ta ett steg tillbaka i historien. Vinden blåser stadigt från Indiska oceanens blåa vidder. Stilla turkosa vågor kluckar mot vita sandstränder.  Dauer byggda av trä och med uråldrig design glider fram längs kusten. Deras trekantiga vita segel gör att de liknar fjärilar i flykt. Lastade med fisk, frukt, kokosnötter, kor, höns och passagerare är de på väg in i Lamus hamn.

Palmer som rör sig i den heta brisen ger minimal skugga åt männen som lossar träfartygen vid kajen. Marknaden myllrar av folk som högljutt köpslår om varor. De här köpmännen är inte ute efter guld, elfenben eller slavar, utan handlar med bananer, kokosnötter, fisk och korgarbeten.

I skuggan av ett stort mangoträd sitter män och flätar långa rep av sisalfiber och lagar tygseglen som driver deras dauer. Gatorna är smala och fyllda av människor som är på väg åt alla håll. Köpmän, klädda i sina långa, fladdrande vita dräkter, ropar från sina fullproppade butiker och försöker vinka till sig kunder att komma in och se på deras varor. En åsna som stretar med att dra en träkärra lastad med tunga spannmålssäckar banar sig väg genom folkvimlet. Lamus invånare tar sig från en del av ön till en annan till fots, för det finns inga motorfordon på ön. Enda sättet att ta sig till ön är per båt.

Mitt på dagen, när solen står i zenit, tycks tiden stå stilla. Det är få som rör sig i den tryckande hettan. Även åsnorna står orörliga med tätt slutna ögon och väntar på att hettan skall avta.

 När solen börjar gå ner och temperaturen sjunker, kommer den sömniga ön till liv. Köpmännen slår upp sina tunga snidade portar för att fortsätta affärerna, och deras lampor brinner till sena kvällen. Kvinnor badar sina små barn och gnider dem med kokosnötsolja tills barnens hud glänser. Sittande på mattor vävda av blad från kokospalmer börjar kvinnorna också förbereda maten. De lagar den fortfarande över öppen eld — härliga måltider som består av fisk kryddad med aromatiska kryddor och ris kokat i kokosmjölk. Människor är vänliga, gästfria och lättsamma.

Fastän Lamu har förlorat sin tidigare glans, lever traditionell afrikansk kultur från tiden före 1900-talet fortfarande kvar här. Under den heta tropiska solen fortsätter livet precis som det gjort i århundraden. Här kan man uppleva det förgångna och nuet samtidigt. Ja, Lamu är verkligen en sällsynt kvarleva av en gången tid, en ö där tiden stått stilla.

[Ruta/Bilder på sidorna 16, 17]

Vårt besök på Lamu

För inte så länge sedan var vi en grupp som besökte Lamu, men det var inte för att köpa eller sälja varor. Vi åkte dit för att hälsa på våra kristna bröder och systrar, också de Jehovas vittnen. Vårt lätta flygplan flög norrut över Kenyas ojämna kustremsa. Långt där nere rullade vågorna sakta in mot kustlinjen med frodiga, gröna tropiska skogar kantade med ett band av vit sand. Då upptäckte vi, som om de kommit från ingenstans, öarna i Lamuarkipelagen, glittrande som juveler i det turkosfärgade havet. Som en stor afrikansk örn cirklade vi över öarna och dök sedan ner från skyn och landade på ett litet flygfält på fastlandet. Vi steg ur planet, gick ner till vattenbrynet och gick ombord på en dau för färden till Lamu.

Det var en vacker dag med solsken, och havsvinden var varm och uppfriskande. När vi närmade oss ön, såg vi att det vimlade av människor på kajen. Starka ryggar lyfte tunga bördor från båtarna, och kvinnor balanserade skickligt sina varor på huvudet. Bärande på vårt bagage trängde vi oss genom folkvimlet och ställde oss i skuggan av en palm. Det tog inte många minuter förrän våra kristna bröder fick syn på oss, och vi hälsades varmt välkomna till deras ö.

På morgonen vaknade vi långt före soluppgången för att träffa bröderna och systrarna vid stranden. Resan till församlingens möten var lång och skulle ta flera timmar. Vi hade försett oss med dricksvatten, vidbrättade hattar och bra skor att gå med. Med gryningsljuset i ryggen satte vi segel mot fastlandet, där mötena hölls.

Bröderna tog tillfället i akt att vittna om Guds kungarike för människorna ombord, och innan vi  nådde land hade vi haft flera bibliska samtal och lämnat åtskilliga tidskrifter. Den ödsliga vägen som mötte oss var het och dammig. Eftersom vi gick genom obebott bushland, hade vi fått rådet att hålla utkik efter vilda djur — kanske en enstaka elefant som kunde korsa vägen. Bröderna var glada och lyckliga, när vi sakta gick mot vårt mål.

Snart kom vi till en liten by, där vi träffade andra i församlingen. De hade gått en lång sträcka för att komma dit. På grund av de långa avstånden skulle fyra församlingsmöten hållas den här dagen.

Mötena hölls i en liten skola som var byggd av grovhuggna stenar men saknade riktiga fönster och dörrar. I ett klassrum satt vi 15 personer på smala träbänkar och njöt av ett uppmuntrande och instruktivt program grundat på Bibeln. Ingen tycktes vara besvärad av den tryckande hettan från plåttaket över våra huvuden. Alla var bara lyckliga över att vara tillsammans. Efter fyra timmars möten tog vi farväl av varandra, och alla gav sig av åt olika håll. När vi återvände till Lamu, höll den guldgula solen på att gå ner vid horisonten.

Den kvällen, i aftonens svalka, njöt vi av en enkel måltid hos de familjer av Jehovas vittnen som bor på Lamu. De följande dagarna gick vi genom de vindlande smala gatorna tillsammans med dem i predikoarbetet och sökte efter människor som hungrade efter Bibelns sanning. Dessa få bröders och systrars nit och frimodighet uppmuntrade oss verkligen.

Slutligen kom den dag då vi måste ge oss av. Bröderna följde med oss till hamnen, och vi tog ett sorgset farväl. De talade om för oss att de var mycket uppmuntrade av vårt besök. Vi undrade om de insåg hur mycket de hade uppmuntrat oss. Väl tillbaka på fastlandet gick vi snart ombord på vårt lilla plan. Medan vi steg allt högre upp i skyn, såg vi ner på den vackra ön Lamu. Vi tänkte på den starka tron hos förkunnarna som bor där, på de långa sträckor de måste färdas till mötena och på deras nit för och kärlek till sanningen. För länge sedan nedtecknades profetian i Psalm 97:1: ”Jehova själv har blivit kung! Må jorden fröjda sig. Må de många öarna glädja sig.” Ja, även på den avlägsna ön Lamu får människor möjligheten att glädjas över det fantastiska hoppet om ett framtida paradis under Guds kungarike. — Från en av våra läsare.

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

AFRIKA

KENYA

LAMU

[Bildkälla på sidan 15]

© Alice Garrard

[Bildkälla på sidan 16]

© Alice Garrard