Petra — en stad uthuggen ur klippan

MÅNGA städer i den forntida världen låg placerade på båda sidor om viktiga floder som genom sitt överflöd av vatten gav föda och beskydd. Men det fanns en stad i nordvästra kanten av Arabiska öknen som blev bemärkt på grund av sin brist på vatten. Den hette Petra.

I ökenområdena utmed Medelhavet förband karavanvägar avlägsna städer på liknande sätt som våra nutida vägar korsar kontinenter. Men precis som bilar behöver ha tillgång till bensinstationer, så är kameler — trots sin omtalade uthållighet — i behov av platser där de kan dricka vatten. För två tusen år sedan var Petra ett av de mest berömda ”tankställena” för vatten i Mellanöstern.

Petra låg där två viktiga handelsvägar korsades. En av dem förband Röda havet med Damaskus och den andra Persiska viken med Gaza vid Medelhavets kust. Karavaner, som kom från Persiska viken med sin dyrbara last av kryddor, var tvungna att trotsa strapatserna i Arabiska öknen under veckor, innan de till slut kom fram till den svala och trånga ravin — Siqen — som var Petras välkomnande ingång. I Petra fanns det mat och husrum och framför allt kallt, uppfriskande vatten.

Invånarna i Petra tillhandahöll naturligtvis inte dessa tjänster gratis. Den romerske historikern Plinius berättar att det  var nödvändigt att ge gåvor till vaktmanskapet, portvakterna, prästerna och kungens tjänare — förutom det som betalades för foder och husrum. Men de skyhöga priser som kryddor och parfym kunde säljas för i det välbärgade Europa gjorde att karavanerna fortsatte att komma, och kassakistorna i Petra fylldes.

Förvarar vatten och besegrar sten

Det faller bara omkring 150 millimeter regn i Petra varje år, och det finns praktiskt taget inga vattendrag. Hur fick Petras invånare tag i det värdefulla vattnet, så att det gick att bo i staden? De högg ut kanaler och bassänger i själva klippan. Så småningom samlades praktiskt taget varje droppe regn som föll i närheten av Petra upp och förvarades. Deras skicklighet i att samla in vatten gjorde det möjligt för Petras invånare att odla grödor, föda upp kameler och bygga upp ett affärscentrum vars handelsmän blev rika genom att driva handel med virak och myrra. En slingrande kanal av sten för också nu för tiden vatten genom hela Siqen.

Petras invånare visste hur man tar vara på vatten, men de var också mästerliga stenhuggare. Själva namnet Petra, som betyder ”stor klippa”, får en att tänka på sten. Och Petra var verkligen en stad av sten och skilde sig helt och hållet från andra städer i den romerska världen. Nabatéerna, som byggde staden, högg tålmodigt ut sina hus, gravar och tempel ur själva klippan. De röda sandstensklipporna som omgav Petra var väl lämpade för det, och under det första århundradet v.t. hade en imponerande stad rest sig mitt i öknen.

Från handel till turism

För två tusen år sedan var det handel som gjorde Petra rikt. Men när romarna upptäckte sjövägen österut, upphörde handeln med kryddor landvägen, och så småningom låg Petra övergivet i öknen. Men det arbete som öknens stenhuggare hade utfört försvann inte. Nu för tiden är det omkring en halv miljon turister som varje år besöker Jordanien för att se den rosenröda staden Petra, vars byggnader fortfarande vittnar om en lysande svunnen tid.

Efter det att besökarna vandrat genom den svala kilometerlånga Siqen, framträder plötsligt efter en tvär krök i klyftans väggar ”Skattkammaren”, ett imponerande byggnadsverk vars fasad är uthuggen direkt i klippväggen. Det är inte många som glömmer när de först fick syn på detta byggnadsverk, ett av de bäst bevarade från det första århundradet. Det har fått sitt namn efter den mycket stora urna av sten, som är placerad högst upp på byggnaden och som man antog innehöll guld och dyrbara stenar.

När ravinen blir bredare, kommer turisten in i en enormt stor naturlig amfiteater med väggar av sandsten och med många grottor. Men det är gravarna som fångar hans uppmärksamhet — gravar som huggits ut ur bergväggen, gravar så höga att besökarna verkar små, när de försöker ta sig in i deras mörka inre. En kolonnad och en teater vittnar om att romarna var i staden under första och andra århundradet.

Våra dagars beduiner, avkomlingar till nabatéerna, erbjuder en ridtur på kamel till de mindre energiska turisterna, säljer souvenirer eller vattnar sina hjordar av getter vid Petras brunnar, som släcker törsten hos både människor och djur. Petras gamla stenlagda vägar är fortfarande enbart till för kameler, hästar och åsnor. Därför ekar samma ljud i staden som i forna tider, då kamelen dominerade och Petra härskade över öknen.

När solen går ner över staden och förstärker klippfasadernas röda färg, kanske den eftertänksamme besökaren begrundar vilka lärdomar Petra ger oss i dag. Staden vittnar utan tvivel om människans påhittighet i att ta vara på begränsade resurser — även i en så karg miljö. Men den utgör också en kraftig påminnelse om att materiell rikedom alltför snabbt kan flyga ”i väg mot himlarna”. — Ordspråken 23:4, 5.

[Bild på sidan 18]

Ovan: Garo Nalbandian