Religiös intolerans nu erkänd

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I STORBRITANNIEN

”BISKOPAR beklagar ’fruktansvärda illgärningar’ begångna av drottning Maria”. Så löd en rubrik i den engelska tidningen Catholic Herald för 11 december 1998. De romersk-katolska biskoparna av England och Wales erkände att det ”i den katolska religionens namn begicks fruktansvärda oförrätter, till exempel mot protestanter vid tiden för reformationen i Storbritannien”. Vem var drottning Maria? Vilka oförrätter, som tvingade fram ett sådant erkännande, begick hon? Och varför valde biskoparna av England och Wales att komma med detta uttalande just nu?

Maria Tudor föddes i det romersk-katolska England 1516. Som det enda överlevande barnet till Henrik VIII:s första hustru, Katarina av Aragonien, uppfostrades Maria som hängiven katolik av sin mor. Hennes far ville ha en manlig arvinge, men Katarina fick aldrig någon sådan. Eftersom påven vägrade att upplösa Henriks äktenskap med Katarina, tog han saken i egna händer och banade på så sätt vägen för den protestantiska reformationen i England. År 1533 gifte han sig med Anna Boleyn, fyra månader innan ärkebiskopen av Canterbury, Thomas Cranmer, förklarade Henriks första äktenskap ogiltigt.

 Året därpå bröt en trotsig Henrik alla band med Rom och blev överhuvud för Church of England. Maria, som nu ansågs född utom äktenskapet, återsåg aldrig sin mor, eftersom Katarina tvingades tillbringa sina sista år isolerad från omvärlden.

Protestantisk intolerans

Under de 13 följande åren blev den som vägrade erkänna Henrik som kyrkans överhuvud, eller som fortfarande accepterade påvens myndighet, avrättad. Henrik dog 1547 och efterträddes av den nioårige Edvard, Henriks ende legitime son, född av den tredje i raden av hans sex hustrur. Edvard och hans rådgivare försökte göra England protestantiskt. Katoliker förföljdes när de utövade sin religion, och kyrkor blev plundrade på helgonbilder och altaren.

Restriktionerna när det gällde att trycka och läsa Bibeln på engelska hävdes snart, och gudstjänster som inbegrep bibelläsning kom att hållas på engelska i stället för på latin. Men 1553 dog Edvard av tuberkulos, bara 15 år gammal. Maria ansågs som den rättmätiga tronföljaren och blev Englands drottning.

Katolsk intolerans

Till en början välkomnade folket den 37-åriga Maria, men hon blev snart impopulär. Hennes undersåtar hade vant sig vid protestantismen, och nu bestämde Maria att landet skulle bli katolskt igen. På kort tid upphävdes alla Edvards religiösa författningar. Maria sökte påvens förlåtelse för landets räkning. England blev återigen katolskt.

Försoningen med Rom manade i sin tur fram en ny våg av förföljelse mot protestanter. De liknades vid en elakartad böld som måste skäras bort innan den påverkade hela kroppen. Många som vägrade att acceptera romersk-katolska kyrkans läror blev levande brända på bål.

Bestraffning av kättare

Den förste som fick dö under Marias regering var John Rogers. Han hade sammanställt det som är känt som ”Matthew’s Bible”, en översättning som senare utgjorde grunden till King James Version. Sedan han hållit en predikan mot katolicismen och varnat för ”fördärvlig papism, avgudadyrkan och vidskepelse”, spärrades han in i fängelse under ett år och blev i februari 1555 bränd till döds för kätteri.

John Hooper, biskop av Gloucester och Worcester, blev också stämplad som kättare. Han förklarade att det var lagligt för präster att gifta sig och att skilsmässa på grund av äktenskapsbrott var tillåtet. Han förnekade också Kristi fysiska närvaro vid mässan. Hooper brändes till döds, hans kvalfulla dödskamp tog nästan tre kvart. När det blev den 70-årige protestantiske predikanten Hugh Latimers tur att bestiga bålet, uppmuntrade han Nicholas Ridley, medreformator och olyckskamrat på bålet, med orden: ”Var vid god tröst, broder Ridley, och bete dig som en man. Vi skola i dag med Guds nåd tända ett sådant ljus i England, att jag är förvissad om, att det aldrig skall kunna släckas ut.” *

Thomas Cranmer, som under Henriks och Edvards regeringar var den förste protestantiske ärkebiskopen av Canterbury, dömdes också för kätteri. Även om han avsvor sig sin protestantiska tro, gjorde han i sista stund en helomvändning, fördömde påven som Kristi fiende och stack sin högra hand i elden för att den skulle brännas först, eftersom den hade gjort sig skyldig till att underteckna avsvärjelsen.

Medan åtminstone 800 välbärgade protestanter flydde i säkerhet utomlands, blev minst 277 personer i England brända på bål under de följande tre åren och nio månaderna fram till  Marias död. Många offer var vanliga människor som hade blivit fullständigt förvirrade angående vad de skulle tro på. Unga människor hade uppfostrats med att höra påven bli fördömd, och nu straffades de för att de talade emot honom. Andra hade lärt sig att läsa Bibeln på egen hand och hade själva bildat sig en religiös uppfattning.

Den långsamma, kvalfulla döden för män, kvinnor och barn som blev brända på bål gjorde många bestörta. Historikern Carolly Erickson beskriver en typisk scen: ”Alltför ofta var veden till elden sur, eller också var risknippena för fuktiga för att de skulle börja brinna snabbt. Påsarna med krut, som var bundna på offren för att förkorta deras svåra plågor, antändes inte, eller också skadade de bara offren utan att döda dem.” Offren hade inte försetts med munkavle, så ”deras skrik och böner var ofta hörbara ända till själva dödsögonblicket”.

Ett växande antal människor började tvivla på en religion som behövde bränna människor på bål för att upprätthålla respekten för sina läror. En våg av sympati för offren fick visdiktare att komponera sånger om protestantiska martyrer. John Foxe började sammanställa sin bok Martyrernas historia, vilken kom att ha nästan lika stort inflytande på de protestantiska reformatorerna som Bibeln. Många som var katoliker vid början av Marias regering blev protestanter vid slutet av den.

Arvet efter Maria

När Maria hade blivit drottning, förklarade hon att hon skulle gifta sig med sin kusin Filip, arvinge till den spanska tronen. Han var kung i ett annat land och hängiven katolik, vilket var det sista många engelsmän önskade sig. Ett protestantiskt uppror som organiserades i protest mot giftermålet misslyckades, och 100 upprorsmän avrättades. Filip och Maria gifte sig den 25 juli 1554, även om Filip aldrig kröntes. Deras barnlösa äktenskap var en källa till sorg för Maria, som ville ha en katolsk arvinge.

Marias hälsa försämrades, och efter en kort regeringstid på fem år dog hon vid 42 års ålder. Hon gick i graven som en olycklig människa. Hennes make hade tröttnat på henne, och de flesta av hennes undersåtar hatade henne. Vid hennes död ordnade många Londonbor fester på gatorna. I stället för att återuppbygga katolicismen hade hon, genom sin fanatism, banat väg för protestantismen. Arvet efter henne sammanfattas i det namn som hon är känd under — Bloody Mary, dvs. Maria den blodiga.

Ett samvete styrt av fel motiv

Varför befallde Maria att så många människor skulle avrättas genom att brännas på bål? Hon hade blivit lärd att kättare var förrädare mot Gud, och hon trodde att det var hennes plikt att göra slut på deras inflytande innan de besmittade hela nationen. Hon lyssnade på sitt samvete men tog inte någon hänsyn till deras rättigheter vars samveten ledde dem i en annan riktning.

Protestanterna var emellertid lika intoleranta. Under Henriks och Edvards regeringar hade människor också bränts på bål för sina religiösa trosuppfattningar. Marias protestantiska tronföljare, Elisabet I, gjorde utövandet av katolicism till högförräderi, och under hennes regering avrättades mer än 180 engelska katoliker. Under de följande hundra åren fick ytterligare hundratals människor dö för sina religiösa uppfattningar.

Varför be om ursäkt nu?

Den 10 december 1998 markerade 50-årsminnet av Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Artikel 18 erkänner att alla ”har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”, vilket innefattar friheten att byta religion samt att ge undervisning i och utöva den. De romersk-katolska biskoparna av England och Wales valde 50-årsjubileet som ”ett lämpligt tillfälle för katoliker att rannsaka sitt samvete i dessa frågor” och att erkänna de ”fruktansvärda oförrätter” som begåtts, speciellt under Maria Tudors tid.

Dessa handlingar av religiös intolerans för nästan 450 år sedan beklagas nu, men har saker och ting verkligen förändrats? Människor bränns inte längre på bål, men många så kallade kristna fortsätter att våldta och massakrera dem som har en annan religion. Sådan intolerans behagar inte Gud. Jesus Kristus, den ende som fullkomligt återspeglar Guds personlighet, förkunnade faktiskt: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” — Johannes 13:35.

[Bild på sidan 12]

Drottning Maria

[Bildkälla]

Ur boken A Short History of the English People

[Bild på sidan 13]

Latimer och Ridley blev brända på bål

[Bildkälla]

Ur boken Foxe’s Book of Martyrs

[Bild på sidan 13]

Cranmer ser till att hans högra hand bränns först

[Bildkälla]

Ur boken The History of England (Vol. 1)

[Bildkälla på sidan 12]

Bård: 200 Decorative Title-Pages/Alexander Nesbitt/Dover Publications, Inc.

[Fotnoter]