Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Genetiskt modifierad mat — Finns det några risker för dig?

Genetiskt modifierad mat — Finns det några risker för dig?

Genetiskt modifierad mat — Finns det några risker för dig?

BEROENDE på var du bor kan du ha ätit en del genmodifierad mat till frukost, lunch eller middag i dag. Det kanske var potatis med inbyggt insektsmedel eller tomater som håller sig fasta längre efter det att man har plockat dem. I varje fall kanske det inte fanns information om att maten eller ingrediensen var genmodifierad, och smaksinnet kunde knappast skilja den från den naturliga varan.

Just i detta ögonblick växer genmodifierad sojaböna, majs, raps och potatis i Argentina, Brasilien, Canada, Kina, Mexico och USA. I en rapport heter det: ”År 1998 var 25 procent av majsen, 38 procent av sojabönorna och 45 procent av bomullen som odlades i USA genetiskt förändrad, för att dessa grödor antingen skulle vara resistenta mot ogräsmedel eller för att de skulle producera eget insektsmedel.” Vid slutet av 1999 var uppskattningsvis 40 miljoner hektar täckta av genmodifierade grödor odlade kommersiellt världen över, även om det inte är så att alla dessa är grödor som tjänar till föda.

Finns det några risker med genetiskt förändrad mat? Utgör de vetenskapliga metoder som används för att framställa genmodifierade grödor något hot mot miljön? I Europa intensifieras debatten kring genmodifierade livsmedel. En engelsman som protesterade sade: ”Det enda jag har emot genetiskt modifierade livsmedel är att de är opålitliga, oönskade och onödiga.”

Hur går det till att genförändra mat?

Vetenskapen bakom genmodifierad mat kallas livsmedelsbioteknik — bruk av modern genetik för att förädla växter, djur och mikroorganismer för livsmedelsproduktion. Egentligen har man mixtrat med levande djur och växter nästan lika länge som jordbruket har funnits. Den jordbrukare som var först med att para sin bästa tjur med den bästa kon i hjorden för att förädla boskapen, i stället för att låta djuren fortplanta sig slumpmässigt, använde en primitiv form av bioteknik. Den bagare som var först med att använda jästenzymer för att få degen att jäsa när han bakade bröd använde också något levande för att frambringa en förbättrad produkt. Den gemensamma nämnaren för dessa traditionella metoder var bruket av naturliga processer för att framkalla förändringar i livsmedel.

Modern bioteknik använder sig också av levande organismer för att skapa eller modifiera produkter. Men till skillnad från traditionella metoder gör modern bioteknik att man kan modifiera det genetiska materialet i organismer med stor precision. Den gör det möjligt att flytta gener mellan helt obesläktade organismer och skapa kombinationer som troligen inte skulle uppstå på naturlig väg. Förädlare kan nu ta egenskaper från andra organismer och placera dem i en växts genuppsättning. Det skulle till exempel kunna vara frostskydd från fiskar, sjukdomsresistens från virus och insektsresistens från jordbakterier.

Anta att en jordbrukare inte vill att hans potatis eller äpplen skall bli bruna när de skalas eller skadas. Forskarna kommer till undsättning genom att de tar bort den gen som orsakar denna missfärgning och ersätter den med en förändrad version som förhindrar missfärgning. Eller låt oss anta att en rödbetsodlare skulle vilja plantera tidigare för att få en bättre skörd. I vanliga fall skulle han inte kunna göra det, eftersom rödbetorna skulle frysa i det kalla vädret. Bioteknik används återigen när gener från fiskar som med lätthet överlever i kallt vatten överförs till rödbetorna. Man får då genmodifierade rödbetor som tål så låga temperaturer som 6,5 minusgrader — flera grader lägre än den lägsta temperatur rödbetor vanligtvis tål.

Sådana egenskaper, som är resultatet av att man har flyttat en enda gen, har emellertid begränsad betydelse. Det är något helt annat att förändra mer komplicerade egenskaper såsom tillväxttakt eller motståndskraft mot torka. Modern vetenskap kan fortfarande inte modifiera grupper av gener. När allt kommer omkring har många av dessa gener inte ens blivit upptäckta än.

En ny grön revolution?

Även om man bara kan genmodifiera grödor i begränsad omfattning, fylls bioteknikens förespråkare med optimism. De säger att genmodifierade grödor förebådar en ny grön revolution. Ett ledande företag inom bioteknikindustrin förklarar att genteknik är ”ett lovande verktyg när man försöker skaffa fram mer mat” till världens befolkning, som ökar med omkring 230.000 personer varje dag.

Sådana grödor har redan bidragit till att minska kostnaden för livsmedelsproduktionen. Växter som tjänar till föda har ”beväpnats” med en gen som framställer ett naturligt insektsmedel, vilket gör att man inte behöver spruta stora mängder giftiga kemikalier över fält med grödor. Bland dessa modifierade grödor finns bland annat bönor och sädesslag med mycket högre halter av protein. Sådana ”superväxter” kan vidarebefordra sina användbara nya gener och egenskaper till kommande generationer, vilket ger rikligare skördar på olönsam jord i fattiga, överbefolkade länder.

”Det är verkligen önskvärt att kunna förbättra jordbrukarnas lott i denna värld”, sade en verkställande direktör för ett ledande företag inom biotekniken. ”Och vi kommer att göra det — genom att använda bioteknik på molekylärnivå och på enskilda gener för att göra det växtförädlare har gjort med ’intakta’ växter i århundraden. Vi kommer att skapa bättre produkter som fyller speciella behov, och vi kommer att göra det snabbare än någonsin tidigare.”

Men enligt jordbruksforskare underminerar brådskan att framhålla genteknik som en lösning på världens livsmedelsbrist den nuvarande forskningen om grödor. Även om denna forskning är mindre exotisk, är den mer effektiv och kan också vara till nytta för de fattigare delarna av världen. ”Vi bör inte känna oss pressade att använda denna obeprövade teknik, när det finns många fler effektiva lösningar på livsmedelsproblemen”, säger Hans Herren, expert på bekämpning av sjukdomar hos grödor.

Etiska invändningar

Förutom att folkhälsan och miljön kan vara i farozonen, tycker somliga att det finns moraliska och etiska invändningar mot genetisk modifiering av grödor och levande organismer. Forskaren och aktivisten Douglas Parr konstaterade: ”Gentekniken går över en grundläggande tröskel i fråga om människans manipulerande med planeten — att förändra själva livet.” Jeremy Rifkin, som har skrivit boken The Biotech Century, uttryckte det så här: ”När man väl kan passera alla biologiska gränser, börjar man uppfatta arter som rätt och slätt instabil genetisk information. Detta leder till att vi gör oss en helt ny föreställning om inte bara vårt förhållande till naturen, utan också om hur vi använder den.” Han frågade därför: ”Har livet ett verkligt värde eller enbart ett funktionellt värde? Vad är vår förpliktelse mot kommande generationer? Vad har vi för ansvarskänsla gentemot de varelser som vi lever sida vid sida med?”

Andra, däribland prins Charles i England, hävdar att om vi överför gener mellan fullständigt obesläktade arter ”kommer vi in i den värld som tillhör Gud, och endast Gud”. De som ingående studerar Bibeln tror fullt och fast att Gud är ”livets källa”. (Psalm 36:9) Men det finns inga verkliga belägg för att Gud förkastar selektiv förädling av växter och djur, något som har hjälpt vår planet att uppehålla de miljarder människor som bor på den. Tiden får utvisa om modern bioteknik skadar människor och miljön. Om biotekniken verkligen inkräktar på ”den värld som tillhör Gud”, kan han — av kärlek till mänskligheten och omsorg om den — få en sådan utveckling att vända.

[Ruta på sidan 26]

Finns det några potentiella risker?

Biotekniken har utvecklats så snabbt att varken lagen eller reglerande instanser kan hålla jämna steg med den. Forskning kan knappast förhindra att biotekniken får oförutsedda följder. En växande skara kritiker varnar för oavsiktliga resultat, allt från svåra ekonomiska störningar för världens jordbrukare till miljöförstöring och hot mot folkhälsan. Forskare varnar för att det inte finns några långsiktiga, omfattande undersökningar som visar att genmodifierad mat är riskfri. De framhåller några potentiella risker.

Allergiska reaktioner. Om en gen, som producerar ett protein som framkallar allergiska reaktioner, skulle hamna i till exempel majs, skulle de som lider av matallergier kunna utsättas för stor fara. Trots att instanser som reglerar livsmedelsfrågor kräver att företag skall rapportera om förändrad mat innehåller proteiner som kan framkalla allergiska reaktioner, fruktar vissa forskare att okända allergener kan slinka igenom kontrollerna.

Förhöjd giftighet. En del experter tror att genmodifiering kan stärka naturliga växtgifter på oväntade sätt. När en gen aktiveras kan den, förutom att ha önskad verkan, också starta produktionen av naturliga toxiner.

Resistens mot antibiotika. Som ett led i genetisk modifiering av växter använder forskare något som kallas genetiska markörer för att få reda på om man har lyckats bädda in den önskade genen. Eftersom de flesta markörgener är resistenta mot antibiotika, fruktar kritiker att detta kan bidra till det växande problemet med resistens mot antibiotika. Men andra forskare menar att sådana genetiska markörer förvrängs genetiskt innan de används, vilket gör att denna fara inte blir så stor.

Spridning av ”superogräs”. En av de största farhågorna är att när genmodifierade växter väl är planterade, kan gener överföras via frön och pollen till besläktade växter som är ogräs och skapa ”superogräs” som är resistenta mot växtgifter.

Skador på andra organismer. I maj 1999 rapporterade forskare från Cornell University i USA att larver av monarkfjärilen som åt blad som hade bepudrats med pollen från genmodifierad majs blev sjuka och dog. Några ifrågasätter giltigheten i denna undersökning, men det finns fortfarande orsak till bekymmer om att andra arter, som egentligen inte är måltavla för bekämpningsmedel, kan skadas.

Säkra bekämpningsmedel försvinner. Bland de mest lyckade genmodifierade grödorna är några som innehåller en gen som producerar ett protein som är giftigt för skadeinsekter. Men biologer varnar för att om man utsätter skadeinsekter för det gift som denna gen framställer, kommer det att bidra till att skadeinsekterna utvecklar resistens och på så sätt gör att bekämpningsmedel blir värdelösa.