Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Kommer Europa verkligen att enas?

Kommer Europa verkligen att enas?

Kommer Europa verkligen att enas?

OM MAN har svårt att tro att Europa har allvarligt menade planer på att enas, räcker det med att passera några av dess inre gränser. Man kan nu röra sig fritt inom EU. Väntetiden vid gränskontrollerna har praktiskt taget försvunnit. De som reser är naturligtvis glada — men de är inte de enda som har nytta av detta. Det är nu lättare för medborgare i EU-länderna att studera, arbeta och starta företag var som helst inom EU. Detta har i sin tur lett till ekonomiska framsteg i unionens fattigare områden.

Att det är lättare att passera gränser är sannerligen en stor förändring. Men bör vi dra slutsatsen att Europa redan är enat och att det inte finns några hinder mot en förening? Nej, det finns hinder som hotar, och några av dem är ganska skrämmande. Men låt oss, innan vi behandlar dem, titta på ett av de största framsteg som hittills har gjorts i strävan mot enhet. Därigenom kan vi kanske bättre förstå varför människor hyser så stora förhoppningar om ett enat Europa.

Steg för att uppnå en valutaunion

Att upprätthålla gränser kan vara dyrt. Tullformaliteterna hos EU:s 15 medlemsstater kostade tidigare dessa länder 12 miljarder euro (cirka 100 miljarder kronor) om året. Det är inte så konstigt att de nya förhållandena vid Europas gränser har stimulerat den ekonomiska tillväxten. När man tänker på att EU:s 370 miljoner invånare kan flytta fritt från det ena landet till det andra inom en enda marknad, inser man att de ekonomiska möjligheterna är fantastiska. Vad är det som har gjort sådana framsteg möjliga?

I februari 1992 tog politiska ledare ett stort steg på vägen till enhet genom att underteckna Fördraget om europeisk union, som också kallas Maastrichtfördraget. Detta fördrag lade grunden till en enad marknad i Europa, en centralbank och en enda valuta. Men ytterligare ett viktigt steg måste tas: att få bort växelkurssvängningarna. När allt kommer omkring kan ju morgondagens växelkurs ändra värdet på de transaktioner som görs i dag.

Detta hinder på vägen mot enhet avlägsnade man genom att bilda Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och genom att införa euron som gemensam valuta. Växlingskostnaderna har nu till stor del försvunnit, och företagen behöver inte längre skydda sig mot risken att växlingskurserna ändras inom Europa. Resultatet är lägre kostnader för företagen och ökad internationell handel. Detta kan i sin tur leda till fler arbeten och ökad köpkraft — vilket gynnar alla.

Bildandet av Europeiska centralbanken 1998 innebar ännu ett steg på vägen mot en enda valuta. Denna oberoende bank, som ligger i den tyska staden Frankfurt, har monetär suveränitet över de deltagande regeringarna. Den strävar efter att hålla inflationen låg i det som kallas eurozonen, bestående av 11 länder, * och att stabilisera växelkursförändringar mellan euron, dollarn och yenen.

När det gäller pengar, har det alltså gjorts stora framsteg mot enhet. Men valutafrågan belyser också den djupa oenighet som fortfarande råder mellan Europas länder.

Mer som gäller pengar

De fattigare länderna i EU har sina orsaker till klagomål. De anser att de rikare medlemsnationerna inte delar med sig tillräckligt av sitt välstånd åt dem. Ingen av medlemsnationerna förnekar behovet av att ge sina fattigare europeiska partners extra ekonomiskt stöd. Men de rikare länderna menar att de har goda skäl till att hålla tillbaka.

Ta till exempel Tyskland. Entusiasmen över att vara med och finansiera Europas enande har helt klart avtagit nu när den egna ekonomiska bördan har ökat. Enbart kostnaden för Öst- och Västtysklands förening har varit enorm — 180 miljarder D-mark om året. Det är en fjärdedel av nationalbudgeten! Den här utvecklingen har fått den tyska statsskulden att stiga så högt att landet fick anstränga sig kraftigt för att uppfylla EMU:s inträdeskrav.

Nya medlemmar som knackar på EU:s dörr

På kort sikt hoppas de som förespråkar en enda valuta att de länder som ännu inte är med i EMU skall övervinna sina hinder före år 2002, när euromynt och eurosedlar förväntas ersätta dagens europeiska valutor. Om Danmark, Storbritannien och Sverige kommer över sin motvilja, kanske man också i dessa länder får se kroner, pund och kronor ersättas av euron.

Samtidigt står sex andra länder i Europa och knackar på EU:s dörr. Det är Cypern, Estland, Polen, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Ytterligare fem väntar på sin tur, nämligen Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien och Slovakien. Deras inträde blir inte billigt. Man beräknar att mellan åren 2000 och 2006 måste EU betala 80 miljarder euro för att hjälpa de tio nykomlingarna från Östeuropa.

De pengar som de nya medlemsländerna måste skaffa fram för att klara EU:s inträdeskrav uppgår till mycket högre belopp än vad de kommer att få i EU-bidrag. Ungern, till exempel, måste betala 12 miljarder euro för att utveckla sitt väg- och järnvägsnät. Tjeckien måste betala mer än 3,4 miljarder euro enbart på vattenrening, och Polen måste betala 3 miljarder euro för att minska sina svavelutsläpp. Trots detta tycker de sökande att fördelarna uppväger kostnaderna. En sak är att deras handel med EU-länderna kommer att öka. Men de sökande måste kanske stå i kö och vänta en tid. Enligt den allmänna opinionen i dag bör nya medlemsnationer tas emot först efter det att EU har fått ordning på sin egen ekonomi.

Fiendskap, nationalism och arbetslöshet

Trots alla ansträngningar som har gjorts för att nå större enhet, råder det, både i och utanför Europa, oro över utvecklingen i denna världsdel. Oron är också stor över hur man skall ta itu med etniska konflikter, till exempel de som förekommer i det söndervittrande Balkanområdet — först kriget i Bosnien och sedan konflikten i Kosovo. EU:s medlemsnationer är ofta oense om hur man skall hantera sådana konflikter i Europa och på andra håll. Eftersom EU inte är en federation av stater och inte har någon gemensam utrikespolitik, dominerar de nationella intressena alltför ofta. Helt klart är de nationella intressena ett stort hinder mot ett ”Europas förenta stater”.

Europa brottas med ett annat akut problem — hög arbetslöshet. I genomsnitt är 10 procent av arbetsstyrkan arbetslös. Det betyder att mer än 16 miljoner människor är utan arbete. I många länder gör de unga, som utgör nästan en fjärdedel av EU:s befolkning, stora ansträngningar att finna arbete, men lyckas inte. Det är därför inte så konstigt att många anser att Europas största utmaning är att bekämpa massarbetslösheten! Hittills har alla försök att förbättra arbetsmarknaden varit fruktlösa.

Men det finns ett ännu större hinder mot att nå enhet.

Vem bestämmer?

Frågan om suveräniteten förblir det stora hindret mot att nå ett enat Europa. Medlemsländerna måste komma överens om i vilken utsträckning de är villiga att avstå från nationell suveränitet. EU:s mål är att upprätta en form av överstatligt styre. Om inte detta förverkligas, kommer införandet av euron bara att bli ”en tillfällig seger”, skriver tidningen Le Monde. En del medlemsnationer har dock svårt att acceptera tanken på att lämna ifrån sig makten. Ledaren för ett av EU:s medlemsländer har till exempel sagt att hans land ”föddes till att vara en ledarnation, inte att följa andra”.

Det är inte så konstigt att de mindre medlemsnationerna fruktar att det på lång sikt blir de större nationerna som bestämmer och att de kommer att vägra att godkänna beslut som skulle kunna skada deras egna intressen. De mindre nationerna frågar sig till exempel hur man skall avgöra i vilka länder de olika EU-organens huvudkontor skall ligga. Det här är ett viktigt beslut, eftersom dessa organ ger ett uppsving åt värdländernas arbetsmarknader.

Med tanke på dessa skrämmande hinder mot enhet — ekonomiska olikheter, krig, arbetslöshet och nationalism — kan det tyckas lätt att känna besvikelse, när det gäller frågan om Europas enande. Men faktum är att avsevärda framsteg har gjorts. Hur stora framsteg som ännu kommer att göras är oklart. De problem som drabbar dem som försöker ena Europa är, i huvudsak, samma problem som alla regeringar drabbas av.

Kommer det någonsin att bli möjligt att få till stånd en regering som kan lösa sådana problem som etniska konflikter, massarbetslöshet, fattigdom och krig? Är det realistiskt att tro på en värld där människor lever i sann endräkt? I följande artikel får du ett svar som kanske förvånar dig.

[Fotnot]

^ § 8 Dessa länder är Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike. Av olika skäl är Danmark, Grekland, Storbritannien och Sverige ännu inte med.

[Ruta på sidan 6]

Här kommer euron!

Även om EU-ländernas nuvarande egna mynt och sedlar inte försvinner förrän år 2002, används euron redan nu i kontantlösa transaktioner. Denna monetära övergång har varit en stor utmaning för bankerna. Men nu är växlingskurserna mellan medlemsländernas nationella valutor och euron fastställda. Börshandeln visar också priserna i euro. Många butiker och företag visar nu priset på sina varor i både euro och lokal valuta.

En sådan handel kräver drastiska justeringar — särskilt för många äldre människor, som inte längre kommer att kunna använda sina D-mark, francs eller lire som de är vana vid. Även kassaapparater och uttagsautomater måste göras om. För att göra övergången så smidig som möjligt har man satt i gång informationskampanjer för att ge upplysning om att euron har kommit och hur den används.

Oavsett vilka hinder som finns kvar, är euron på frammarsch. Man har faktiskt redan börjat tillverka mynt och sedlar, vilket är ett enormt arbete. Till och med i ett litet land som Nederländerna, med cirka 15 miljoner invånare, kommer präglingsmaskinerna och tryckpressarna att gå oavbrutet i tre år för att producera 2,8 miljarder mynt och 380 miljoner sedlar till den 1 januari 2002. Om alla dessa nya sedlar skulle läggas i en stapel, skulle denna bli cirka 20 kilometer hög!

[Ruta på sidan 7]

”En euromassaker”?

I början av 1999 lyckades EU-kommissionen, som är EU:s verkställande organ, med nöd och näppe överleva ett stort bakslag. Kommissionen anklagades för bedrägeri, korruption och nepotism. En kommitté tillsattes för att utreda anklagelserna. Efter en sex veckor lång utredning kom kommittén fram till att kommissionen hade gjort sig skyldig till bedrägeri och vanstyre. Undersökningskommittén fann dock inga bevis för att kommissionärerna tjänat pengar själva.

Efter det att kommitténs rapport publicerats avgick hela EU-​kommissionen i mars 1999 — något som aldrig tidigare skett. Det här var en allvarlig kris för EU. Tidskriften Time kallade det hela ”en euromassaker”. Bara tiden kan utvisa vilken verkan denna kris kommer att ha på Europas enande.

[Bild på sidan 5]

Det har redan blivit mycket enklare att ta sig över gränserna i Europa

[Bild på sidan 7]

Europeiska centralbanken i Frankfurt i Tyskland bildades 1998