Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

”Du kommer att dö!”

”Du kommer att dö!”

”Du kommer att dö!”

BERÄTTAT AV LEANNE KARLINSKY

Mitt sökande efter bästa möjliga behandling utan blodtransfusion i Spanien

OM DU skulle kunna resa vart som helst i världen, vart skulle du då åka? För mig var svaret enkelt. Jag undervisar i spanska i skolan, och tillsammans med min man, Jay, och min son, Joel, tillhör jag en spanskspråkig församling av Jehovas vittnen i Galax i Virginia. Därför längtade jag efter att få resa till Spanien. Jag blev naturligtvis väldigt glad när mina föräldrar erbjöd sig att ordna med en resa dit! Min man och min son kunde inte följa med, men min dröm såg ut att kunna förverkligas när jag och mina föräldrar steg ombord på ett flygplan som skulle ta oss till Madrid utan att mellanlanda. När vi kom fram, den 21 april, bestämde vi oss för att köra till Estella, en liten stad i provinsen Navarra i norra Spanien. Jag gjorde det bekvämt för mig i baksätet, och snart slumrade jag till.

Det jag sedan minns är att jag ligger på ett fält, och solen lyser mig i ögonen. ”Var befinner jag mig? Hur har jag kommit hit? Drömmer jag?” Medan dessa frågor blixtrade genom mitt huvud, gick det upp för mig att något hemskt hade hänt. Någonting var fel, och det här var ingen dröm. Min vänstra ärm var söndertrasad, och jag kunde inte röra vare sig armar eller ben. Senare fick jag veta att vår bil hade brakat genom ett skyddsräcke och att jag hade kastats ur bilen när den voltade nerför en 20 meter lång sluttning. Tack och lov har varken jag eller mina föräldrar något minne av olyckan.

Jag ropade på hjälp, och en lastbilschaufför rusade fram till mig. Sedan gick han längre nerför sluttningen till bilen där mina föräldrar var instängda. ”Säg åt ambulansen att skynda sig!” ropade han till sin kollega. ”De som är i bilen är svårt skadade!” Sedan kom han tillbaka till mig, där jag låg utan att kunna röra mig, och i all välmening försökte han räta ut mitt ena ben. Jag skrek av smärta och insåg först då hur svårt skadad jag var.

Snart var jag på akutmottagningen på sjukhuset i Logroño. Polisen underrättade välvilligt Jehovas vittnen i området om var jag befann mig och om vad som hade hänt. Inom kort kom många från församlingarna i Estella och Logroño och besökte mig vid sjuksängen, och det gjorde också sjukhuskommittén i området. Ja, under denna svåra pärs på detta sjukhus var kära medkristna som jag aldrig hade träffat tidigare beredda och villiga att sörja för mina behov, dygnet runt. De tog också kärleksfullt hand om mina föräldrar, som återhämtade sig så pass att de kunde lämna sjukhuset omkring en vecka efter olyckan.

Omkring klockan ett på onsdagsnatten kom läkarna för att operera min höftfraktur. Jag sade till läkaren att jag inte ville ta emot blod. * Han gick motvilligt med på att respektera min begäran, men han talade om för mig att jag antagligen skulle dö. Jag överlevde operationen, men jag tyckte att det var underligt att mina sår inte blev tvättade, och inte heller blev mina bandage bytta senare.

På fredagen hade mitt blodvärde sjunkit till 47, och jag blev svagare. Läkaren gick med på att ge mig alternativ behandling — injektioner av erytropoietin (EPO) som, tillsammans med järn och andra ämnen som bygger upp blodet, stimulerar produktionen av röda blodkroppar. * Vid det här laget hade Jay och Joel anlänt. Jag blev verkligen glad över att se min man och min son!

Omkring klockan 01.30 sade en läkare till Jay att sjukhuset redan hade fått ett domstolsbeslut som tillät läkarna att ge blodtransfusion om mitt tillstånd försämrades. Jay talade om för honom att jag inte ville ta emot blod under några som helst omständigheter. ”Då kommer hon att dö!” svarade läkaren.

Jay talade med sjukhuskommittén om att flytta mig till ett annat sjukhus — ett sjukhus som skulle respektera mina önskningar. Men inte alla på sjukhuset var fientligt stämda. En läkare, för att nämna ett exempel, försäkrade mig om att hon skulle göra sitt yttersta för att se till att jag behandlades med den respekt jag förtjänade. Men snart blev jag hårt pressad av andra läkare. ”Vill du dö och lämna din familj i sticket?” frågade de. Jag försäkrade dem om att jag ville ha bästa möjliga behandling utan blodtransfusion. Läkarna ville fortfarande inte hjälpa mig. En av dem sade burdust: ”Du kommer att dö!”

Sjukhuskommittén fann ett sjukhus i Barcelona som gick med på att behandla mig utan blodtransfusion. Vilken kontrast det var mellan de två sjukhusen! I Barcelona var det två sjuksköterskor som tvättade mig varsamt och fick mig att känna mig väl till mods. När en av sjuksköterskorna bytte mina bandage, såg hon att de var gröna och fulla av torkat blod. Hon sade att hon skämdes över att hennes landsmän hade behandlat mig så här.

Snart fick jag den medicinska behandling som borde ha inletts på sjukhuset i Logroño. Detta fick påfallande resultat. Inom några dagar var de vitala organen utom fara, och mitt hemoglobinvärde hade stigit till 73. När jag lämnade sjukhuset, hade det stigit till 107. När jag behövde opereras ännu en gång, på ett sjukhus i USA, var det uppe i 119.

Jag är tacksam för den insats som läkare och sjuksköterskor gör, som villigt tillgodoser sin patients önskningar, oavsett om de instämmer i dem eller inte. När sjukhuspersonalen respekterar en patients religiösa övertygelse, behandlar de ”hela människan” — och då ger de bästa möjliga behandling.

[Fotnoter]

^ § 8 Av skäl grundade på Bibeln vägrar Jehovas vittnen att ta emot blodtransfusioner. — Se 1 Moseboken 9:4; 3 Moseboken 7:26, 27; 17:10–14; 5 Moseboken 12:23–25; 15:23; Apostlagärningarna 15:20, 28, 29; 21:25.

^ § 9 Huruvida en kristen kan ta emot EPO eller inte är ett personligt beslut. — Se Vakttornet för 1 oktober 1994, sidan 31.

[Bild på sidan 12]

Min man och jag tillsammans med vår son

[Bild på sidan 13]

Två medlemmar av sjukhuskommittén