Landminor — till vilket pris?

Den 26 december 1993 korsade sexårige Augusto ett öppet fält i närheten av Luanda, Angolas huvudstad. Plötsligt fick han syn på ett glänsande föremål på marken. Fascinerad beslöt han sig för att plocka upp det. Hans nästa rörelse utlöste en landmina.

Som ett resultat av explosionen måste Augusto få sin högra fot amputerad. Nu, 12 år gammal, sitter han för det mesta i rullstol, och dessutom är han blind.

AUGUSTO lemlästades av en personmina. Den kallas så därför att dess främsta mål är människor och inte stridsvagnar eller andra militära fordon. Det beräknas att det till dags dato har tillverkats mer än 350 olika typer av personminor i åtminstone 50 länder. Många av dem är utformade för att skada snarare än döda. Varför? Därför att skadade soldater behöver tas om hand, och en soldat som lemlästats av en landmina kommer att hejda militär framryckning, något som spelar fienden väl i händerna. De förtvivlade skriken från en sårad soldat fyller dessutom kamraternas hjärtan med skräck. Därför anses landminor ha störst effekt när offret med knapp nöd överlever.

Som vi nämnde i den förra artikeln är emellertid de flesta av offren för landminor civila, inte soldater. Detta är inte alltid en tillfällighet. Enligt boken Landmines—A Deadly Legacy ”används landminor medvetet mot civila för att utrymma landområden, stoppa livsmedelsförsörjning, skapa flyktingströmmar eller helt enkelt sprida skräck”.

Under en konflikt i Kambodja placerades minor runt byar som tillhörde fienden. Därefter besköts byarna med artilleri. I sina försök att komma undan flydde befolkningen rakt in i minfälten. Under tiden, i ett försök att få regeringen till förhandlingsbordet, minerades risodlingar av medlemmar av de röda khmererna, något som skapade fruktan bland bönder och i stort sett stoppade allt jordbruk.

Det som hände i Somalia 1988 var kanske ännu mer avskyvärt. När man bombade staden Hargeysa, tvingades invånarna fly. Soldater placerade då ut landminor inne i de övergivna hemmen. När striderna upphörde återvände  flyktingarna bara för att bli dödade eller lemlästade av gömda sprängladdningar.

Men landminor skadar inte bara liv och lem. Låt oss begrunda några andra verkningar av dessa ohyggliga vapen.

Ekonomiska och sociala kostnader

Förenta nationernas generalsekreterare, Kofi Annan, säger: ”Blotta närvaron, eller blotta misstanken om närvaron, av en enda landmina kan orsaka att en hel åker ligger obrukad, att en hel by berövas sin försörjning och att ännu ett hinder skapas på ett lands väg mot återuppbyggnad och utveckling.” Som exempel kan nämnas att ytterligare 35 procent av åkerjorden i Afghanistan och Kambodja skulle kunna odlas, om lantbrukarna inte vore rädda för att beträda marken. Några tar emellertid risken. ”Jag är livrädd för minor”, säger en kambodjansk bonde. ”Men om jag inte går ut och skaffar gräs och bambu, så överlever vi inte.”

I många fall ställs de överlevande inför förkrossande ekonomiska svårigheter. I ett utvecklingsland kan ett barn som förlorar ett ben vid tio års ålder behöva upp till 15 proteser under sin livstid. Varje protes kostar i medeltal motsvarande 1.000 kronor. Det kanske inte låter så mycket för vissa, men 1.000 kronor motsvarar mer än tre månadslöner för större delen av befolkningen i Angola.

Låt oss också begrunda de kvalfulla sociala verkningarna. Befolkningen i ett asiatiskt land undviker att umgås med amputerade, eftersom de är rädda för att bli smittade av ”otur”. Äktenskap kan förefalla vara en gäckande dröm för någon som saknar en arm eller ett ben. ”Jag planerar inte att gifta mig”, beklagar sig en angolansk man som förlorade ett ben efter att ha skadats av en exploderande landmina. ”En kvinna vill ha en man som kan arbeta.”

Förståeligt nog lider många offer av låg självkänsla. ”Jag kan inte längre försörja min familj”, säger en kambodjansk man, ”och det gör att jag skäms.” Ibland är den känslan till och med tyngre att bära än förlusten av en arm eller ett ben. ”Jag tror att den största skadan i mitt fall var den känslomässiga”, säger Artur, ett offer från Moçambique. ”Ofta blev jag irriterad bara av att någon tittade på mig. Jag trodde att ingen längre hade någon respekt för mig och att jag aldrig mer skulle kunna leva ett normalt liv.” *

 Hur går det med minröjningen?

På senare år har intensiva ansträngningar gjorts för att få länder att förbjuda bruket av landminor. Dessutom har några regeringar satt i gång med det riskfyllda arbetet att röja de minor som blivit utplacerade. Men det finns många hinder. Ett är tiden. Minröjning kan gå plågsamt långsamt. Minröjare beräknar faktiskt att det tar i genomsnitt 100 gånger längre tid att röja en mina än det gör att placera ut den. Ett annat problem är kostnaderna. En mina kostar mellan 25 och 130 kronor, men det kan kosta upp till 9.000 kronor att få den ur jorden.

Sålunda verkar det vara en nästan omöjlig uppgift att få bort alla minor. Att röja alla minor i exempelvis Kambodja skulle kräva att varje kambodjan avsatte flera årsinkomster för det ändamålet. Det har uppskattats att det, även om de ekonomiska resurserna fanns, ändå skulle ta ett helt århundrade att få bort alla minor där. Sedd ur ett globalt perspektiv verkar situationen ännu mer dyster. Det beräknas att det med dagens teknik skulle kosta 300 miljarder kronor och ta mer än tusen år att få hela planeten fri från landminor.

Visserligen har ny innovativ teknik för att röja landminor redan presenterats, allt från flugor som genmanipulerats till att upptäcka sprängämnen till gigantiska radiostyrda fordon som antas kunna röja två hektar per timme, men det kommer dock att ta sin tid innan den nya tekniken kan användas i någon större utsträckning, och förmodligen kommer den att bli tillgänglig i huvudsak för de rikare länderna.

På de flesta håll utförs därför minröjning på det traditionella sättet. En man hasar sig fram på mage och sticker ner en pinne i jorden; på så sätt genomsöker han, centimeter för centimeter, marken framför sig. Han röjer mellan 20 och 50 kvadratmeter per dag. Är det farligt? Ja, naturligtvis! På 5.000 röjda minor går det i genomsnitt en död och två sårade minröjare.

Förenade ansträngningar mot bruket av landminor

I december 1997 skrev representanter från ett stort antal länder under konventionen om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av personminor samt om deras förstöring, också känd som Ottawakonventionen. ”Detta är en prestation som saknar motstycke både vad internationell nedrustning och internationell humanitär lagstiftning beträffar”, säger Canadas premiärminister, Jean Chrétien. * Fortfarande har dock närmare 60 länder, bland dem några av världens största tillverkare av landminor, inte skrivit under konventionen.

Kommer Ottawakonventionen att kunna sätta stopp för det gissel som landminorna utgör? Kanske i viss utsträckning. Men det finns många skeptiker. ”Även om alla länder i världen understödde Ottawaprocessen, skulle detta ändå bara vara ett steg i riktning mot en värld fri från faran med landminor”, påpekar Claude  Simonnot, en av ledarna för den franska organisationen Handicap International. Varför? ”Begravda i jorden ligger ännu miljontals minor som tålmodigt väntar på morgondagens offer”, säger Simonnot.

Militärhistorikern John Keegan nämner en annan faktor. Krigföring, säger han, ”når in i människohjärtats mest avlägsna skrymslen, ... där stolthet härskar, där känslor dominerar och där instinkten är kung”. Konventioner kan inte förändra sådana djupt inrotade mänskliga drag som hat och girighet. Men betyder det att människor för alltid kommer att vara hjälplösa offer för landminor?

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 6]

Dubbel profit

En grundläggande affärsprincip är att företag måste betala skadestånd när deras produkter orsakar skada. Därför menar Lou McGrath, representant för Mines Advisory Group, att företag som tjänat pengar på att tillverka landminor borde tvingas att betala kostnaderna för sanering. Ironiskt nog har många tillverkare i stället varit de som tjänat på minröjning. En tysk före detta mintillverkare rapporteras till exempel ha fått ett minröjningskontrakt i Kuwait värt 900 miljoner kronor. Och i Moçambique gick ett kontrakt för minröjning av huvudvägar värt 70,5 miljoner kronor till ett konsortium bestående av tre företag, av vilka två har konstruerat minor.

Vissa tycker att det är grovt omoraliskt att företag som tillverkat minor också tjänar pengar på att röja dem. De menar att de som utvecklar landminor på så sätt tjänar pengar två gånger på samma minor. Hur det nu än är med den saken, fortsätter både tillverkning och röjning av landminor att vara en mycket lukrativ affär.

[Tabell på sidan 5]

(För formaterad text, se publikationen)

Genomsnittligt antal landminor per kvadratkilometer i de nio tätast minerade länderna

BOSNIEN och HERCEGOVINA 57

KAMBODJA 55

KROATIEN 24

EGYPTEN 24

IRAK 16

AFGHANISTAN 12

ANGOLA 10

IRAN 10

RWANDA 61

[Bildkälla]

Källa: United Nations Department of Humanitarian Affairs, 1996

[Bild på sidan 7]

I Kambodja varnar planscher och skyltar för landminor

På 5.000 röjda minor går det en död och två skadade minröjare

[Bildkällor]

Bakgrunden: © ICRC/Paul Grabhorn

© ICRC/Till Mayer

© ICRC/Philippe Dutoit