När ”nordens lille broder” återvänder

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I CANADA

VARJE vår återvänder lunnefågeln till sin födelsekoloni i de arktiska vattnen, sedan den tillbringat sju eller åtta månader ute på öppna havet. Det är häckningssäsong, och det ser ut som om lunnefågeln klär sig i sin finaste skrud för detta speciella tillfälle. Fötterna har faktiskt blivit lysande orangeröda, och på näbben har det växt ut färgstarka hornplattor som senare kommer att falla av. Den iögonenfallande svartvita fjäderdräkten som lunnefågeln bär året runt ger den något av ett prästerligt intryck. Det kanske kan förklara lunnefågelns vetenskapliga namn, Fratercula arctica, som betyder ”nordens lille munk” eller ”nordens lille broder”. *

Lunnefåglar flyger mot sina bohålor på klippsluttningen i små grupper som består av cirka 20 till 30 fåglar. Make och maka finner varandra antingen under färden eller när de har kommit till bohålan. Det är intressant att notera att många lunnefåglar häckar i samma bohåla — och med samma partner — år efter år.

Även om lunnefåglar kan flyga, är de förvisso inga ”flygaress”. Deras ankomst till stranden kan faktiskt påminna om en kraschlandning! Dessutom ger de ett något klumpigt intryck när de skall lyfta, och det ser ibland ut som om vingarna inte kommer att kunna bära den bastanta kroppen. Även om vissa individer till och med har svårt att lyfta från vattnet, kan de, när de väl har fått luft under vingarna, slå upp till 400 vingslag i minuten och komma upp i hastigheter runt 80 kilometer i timmen.

Det är tydligt att lunnefåglarna är mer lämpade för ett liv ute till havs, men de är tvungna att söka sig till land när de skall förbereda bohålan för sina ungar. När paret har nått land, rensar de bohålan, som kan ha en längd från 50 centimeter ända upp till två meter. De bekläder boet med gräs, kvistar och fjädrar. Vissa lunnefåglar bygger bo i klippskrevor eller i sprickor under stenblock. Med hjälp av näbben gräver fågeln sig fram genom jord och sand som den sedan skyfflar ut med sina simhudsförsedda fötter.

Lunnefåglarnas parningslek sker på vattnet. Under ceremonin slänger hanarna med huvudet, burrar upp bröstet och flaxar med vingarna, och paren stryker försiktigt, gång på gång, näbbarna mot varandra. Denna sistnämnda ritual fortsätter även efter parningsleken. Det verkar vara parets sätt att bekräfta för varandra att de skall hålla ihop.

När ett ägg har lagts, tar föräldrarna bokstavligt det under sina vingars skugga, ett ansvar som hanen och honan delar på. När ägget kläcks sex veckor senare, börjar det verkliga arbetet. Föräldrarna värmer den gråsvarta, dunklädda ungen i en vecka, så att den kan hålla kroppstemperaturen uppe. De får göra allt fler turer till havs för att ungen skall få tillräckligt med föda. Dessa fisketurer är inte överdrivet farliga, eftersom det är en så tät ström av lunnefåglar som flyger mellan havet och kolonin. Det verkar som om denna febrila aktivitet gör det svårt för måsar och andra predatorer att attackera.

Lunnefåglar är utmärkta simmare och dykare. Genom att använda sina simhudsförsedda fötter som roder och sina vingar för att komma framåt kan de vara under vattnet i mer än 30 sekunder på djup ända ner till omkring 30 meter. De återvänder ofta med en eller två små fiskar i näbben, vanligtvis tobis eller lodda. Ju mindre fiskarna är, desto fler kan fågeln naturligtvis hålla i näbben. En fågel observerades med över 60 fiskar i näbben! Tack vare att näbben är  utrustad med bakåtriktade taggar, kan lunnefågeln hålla fast fiskarna i näbben medan den fångar fler. Detta är till stor fördel med tanke på att en unge kan äta 50 fiskar om dagen.

Efter omkring sex veckor ger sig föräldrarna åter ut till havs. Den just flygfärdiga ungen, som nu är ensam, går ner i vikt innan den lämnar boet. På kvällarna gör den övningar med vingarna, och slutligen, i skydd av mörkret, tumlar den en natt ner till havet och paddlar energiskt i väg.

Två till tre år kommer att förflyta innan den unga fågeln återvänder till sin födelsekoloni, och den är fyra eller fem år innan den parar sig. När den blivit vuxen, kommer den troligen att väga runt ett halvt kilo men inte vara längre än omkring 30 centimeter. Även om en frisk lunnefågel är relativt liten, kan den leva i cirka 25 år. Ett exemplar blev hela 39 år!

Experter uppskattar beståndet av lunnefåglar till 20 miljoner. Dessa fåglar är fascinerande att studera. ”Även i sina mest vardagliga förehavanden är lunnefågeln underhållande”, skrev David Boag och Mike Alexander i sin bok The Atlantic Puffin. Och om du bor nära de norra kusterna vid Atlanten eller Stilla havet, kanske du någon gång får se en lunnefågel. En sak är i alla fall säker: Varje vår kommer ”nordens lille broder” att återvända, och en ny generation sjöfåglar klädda i mörk fjäderdräkt kommer att födas.

[Fotnot]

[Bild på sidan 15]

Lunnefåglar vid Witless Bay, Newfoundland

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från: Tourism, Newfoundland and Labrador; foto: Barrett and Mackay

[Bildkälla på sidan 14]

Genom tillmötesgående från: Tourism, Newfoundland and Labrador

[Bildkälla på sidan 15]

Tom Veso/Cornell Laboratory of Ornithology