Anakondor — Kan vi skinna dem på några hemligheter?

Av en författare vid Vakna!:s redaktion

JAG vet inte om du känner likadant, men få djur fascinerar mig lika mycket som stora ormar. Och talar vi om stora ormar, talar vi om anakondan, som tillhör familjen Boidae. Men egendomligt nog — trots dessa ormars enorma storlek — har man inte haft så stor kunskap om deras beteende, tills helt nyligen.

År 1992 inledde biologen Jesús A. Rivas och forskare vid Wildlife Conservation Society (WCS), som är beläget i New York, en studie av dessa bjässar i deras naturliga miljö. Någon sådan studie hade aldrig tidigare företagits. * När jag läste att denna fältstudie, som varade i sex år och genomfördes i ett träskområde i Venezuela, hade uppdagat en del nya fakta, undrade jag vad som kommit fram. I dag skall jag försöka ta reda på det.

Om namn och arter

En solig eftermiddag lämnar jag mitt kontor i Brooklyn och beger mig till WCS högkvarter som ligger i Bronx Zoo i New York. Jag har redan gjort vissa efterforskningar om anakondor och känner därför till en del om dem.

Förvånansvärt nog kan namnet anakonda ha sitt ursprung långt från Sydamerika, som är djurets hemvist. Somliga säger att namnet kommer från de tamilska orden anai, som betyder ”elefant”, och kolra, som betyder ”mördare”. Andra tror att det kommer från det singalesiska ordet henakandayā (hena, som betyder ”blixt”, och kanda, som betyder ”stam”). De singalesiska orden användes ursprungligen om pytonormar på Sri Lanka, och det var antagligen portugisiska köpmän som förde orden vidare från Asien till Sydamerika.

 På tal om felaktiga benämningar är inte heller anakondans latinska namn, Eunectes murinus, helt korrekt. Eunectes betyder ”god simmare” — och det är den också. Men murinus betyder ”musfärgad”. I ett uppslagsverk heter det att detta namn ”inte verkar riktigt passande”, eftersom ormen har olivgrönt skinn.

Ytterligare något bör nämnas om djurets vetenskapliga namn och indelningar. Litteratur om anakondor uppger vanligtvis att det finns två arter. Den ena behandlas i denna artikel — den vanliga anakondan, även kallad vattenboan, som slingrar omkring i våtmarkerna i Amazonas och längs Orinocofloden samt i Guyana. Den andra är den mindre, gula anakondan (E. notaeus), som finns i Paraguay, södra Brasilien och norra Argentina.

Möt en expert

Jag har nu anlänt till Bronx Zoo. I denna djurpark, som täcker 107 hektar, finns det mer än 4.000 djur, däribland ett dussintal anakondor. Den kakiklädde William Holmstrom, som arbetar vid WCS herpetologiavdelning (herpetologer är sådana som studerar reptiler), möter mig vid djurparkens ingång. Holmstrom, en 51-årig New York-bo med glasögon, mustasch och ett leende på läpparna, är ansvarig för djurparkens reptilavdelning och har deltagit i fältstudien av anakondor i Venezuela. Enligt honom anser nu forskare att det finns en tredje art av anakondor (E. deschauenseei), som lever i nordöstra Brasilien och längs Franska Guyanas kust. * Denna eftermiddag är Holmstrom min expertguide.

Jag förstår snart att min guide älskar ormar som andra älskar pudlar eller undulater. Han berättar för mig att hans föräldrar hade salamandrar, grodor och liknande djur i hemmet från det att han var liten. ”Pappa älskade dem. Mamma stod ut med dem.” Som ni förstår brås Holmstrom på sin pappa.

Storlek större och stora skillnader

Inuti det 100 år gamla reptilhuset stannar vi framför en inhägnad där en anakonda finns. Även om jag tittar på ett djur som jag visste att jag skulle få se, blir jag häpen. Jag förundrar mig över dess enorma storlek och märkliga proportioner. Det trubbnosiga huvudet, något större än en människohand, verkar litet i jämförelse med den klumpiga kroppen. Min guide berättar för mig att denna imponerande reptil är en 5 meter lång hona, som väger omkring 80 kilo. Hennes kropp är nästan lika tjock som en telefonstolpe, men jag får veta att hon är en ”småtting” i jämförelse med den anakonda som innehar världsrekordet — en knubbig hona som fångades 1960 och som beräknades väga omkring 225 kilo!

Ingen anakondahane kan någonsin drömma om att uppnå sådan fantastisk storlek. Även om herpetologerna visste att hanar är mindre än honor, visade fältstudien att hanar är så mycket mindre att de ser ut som miniatyrversioner av honorna. Ja, studien visade att honor i genomsnitt är nästan fem gånger större än hanar. Den stora skillnaden i storlek mellan könen kan vara vilseledande,  något som biologen Jesús Rivas upptäckte. Han hade en anakondaunge som husdjur, men undrade alltid varför den lille krabaten bet honom. Det var först under fältstudien som det gick upp för honom att han hade kelat med en fullvuxen och irriterad hane!

Efterlyst! — Belöning väntar

Anakondans omfång är dess mest framträdande drag, men längden är lika imponerande. Anakondor är naturligtvis inte lika gigantiska som Hollywood framställer dem — i en film fanns det en 12 meter lång anakonda — men den maximala längden på ungefär 9 meter är hissnande nog att fundera över.

Det finns inte många anakondor i den storleken. De största honor man fångade under studien vägde omkring 90 kilo och var ungefär 5 meter långa. Det är faktiskt så svårt att hitta större anakondor att det ännu inte är någon som har inkasserat den belöning på 1.000 dollar som New Yorks zoologiska sällskap (WCS föregångare) för 90 år sedan erbjöd den som kunde fånga en levande orm på över 30 fot (9,2 meter). ”Vi får två eller tre samtal om året från människor i Sydamerika som gör anspråk på belöningen”, säger Holmstrom, ”men när vi ber dem skicka oss bevis på sin fångst för att vi skall få skäl att åka dit och kolla upp det, får vi aldrig några.” Förresten så är belöningen för en orm på över 30 fot nu uppe i 50.000 dollar!

På nära håll

Jag följer min guide medan han tar mig till den andra våningen i reptilhuset, där reptilerna lever och föds upp. Det är varmt och fuktigt här. För att jag obehindrat skall kunna se det jag är intresserad av öppnar Holmstrom dörren till ett utrymme som inrymmer en rejäl anakondahona.

Just nu är det 2 meter — och inget annat — mellan oss och djuret. Då reser anakondan sakta på huvudet och rör det mot oss. Nu är det bara 1 meter mellan anakondans huvud och våra huvuden.

”Det är nog bäst att vi drar oss undan”, säger Holmstrom sakligt, ”hon kanske söker efter föda.” Jag samtycker genast. Han stänger dörren till utrymmet, och anakondan drar tillbaka huvudet och lägger det sakta till vila nära den hoprullade kroppens mitt.

Om du lyckas ignorera anakondans genomträngande blick och tar dig en god titt på dess rödrandiga huvud, kommer du att se att den har några utmärkande drag. Som exempel kan nämnas att anakondans ögon och näsborrar sitter högst upp på huvudet. Detta gör att den likt alligatorer kan sänka ner hela kroppen och huvudet under vattnet, men ändå ha ögonen och näsborrarna strax ovanför ytan. Det förklarar hur ormen kan närma sig sitt byte utan att bli upptäckt.

Hårt slingrad kropp och lösa käkar

Anakondan är inte giftig. Den dödar sitt byte genom att slingra kroppen mycket hårt kring det. Den krossar inte bytet, men varje gång offret andas ut, kramar den åt kroppen hårdare, tills det hjälplösa offret kvävs. Nästan allt — från ankor till hjortar — är lovligt byte. Det är emellertid sällsynt med tillförlitliga rapporter om att anakondor skall ha ätit människor.

Ormar kan inte tugga eller slita det döda bytet i stycken, så de har inget annat val än att  svälja det intakt — även om det är mycket större än ormen själv. Ja, om du kunde äta mat som en anakonda gör, skulle du kunna stoppa en kokosnöt i munnen och svälja den hel — lika lätt som om den vore en jordnöt. Hur lyckas anakondan med detta?

”Den låter huvudet vandra över bytet”, säger Holmstrom. Han förklarar att anakondans underkäke är löst fästad i huvudet. Innan den sätter tänderna i ett stort byte, fäller den ner underkäken och breder ut den. Sedan skjuter anakondan fram ena sidan av underkäken, hakar fast sina bakåtvända tänder i bytet och drar sedan tillbaka den sidan av käken så att bytet förs längre in i munnen. Sedan gör den samma sak med den andra halvan av underkäken. Överkäken kan också göra detta i viss utsträckning. När ormen utför denna växelrörelse, ser det faktiskt ut som om käken vandrar fram över bytet. När bytet väl är svalt — något som kan ta flera timmar — gäspar ormen några gånger, och de olika delarna i dess flexibla huvud faller på plats igen.

Hur kommer det sig att anakondan inte kvävs? Jo, det finns ett utskjutbart luftrör i munnens nederdel. Medan anakondan för in maten, pressar den luftstrupen utåt, mot munnens framparti. Anakondan får på så sätt luft genom detta snorkelliknande luftrör medan den äter.

Vem är vem?

Min guide tar nu bort locket från ett terrarium, och vi tittar ner på två unga anakondor. De ser exakt likadana ut, och jag undrar därför hur forskarna kunde se skillnad mellan de hundratals vilda anakondor de studerade under projektet i Venezuela.

Holmstrom förklarar att de försökte lösa problemet med identifieringen genom att tillverka små brännjärn av gem. De hettade upp ”järnen” och märkte anakondornas huvud med små nummer. Denna metod fungerade bra, ända tills ormarna ömsade skinn — och följaktligen också numren! Forskarna upptäckte emellertid att varje anakonda redan bär ett identifikationsmärke. Varje orm har ett mönster av svarta fläckar på den gula undersidan av stjärten, ett mönster som är lika unikt för varje orm som fingeravtryck för människor. ”Allt vi behövde göra var att rita av de mönster som fanns på en bit av skinnet, 15 fjällrader lång, så hade vi tillräckligt med variationer för att kunna skilja mellan de 800 ormar vi studerade.”

Den snabbaste, den bäst rustade eller den starkaste?

Medan vi avslutar intervjun på Holmstroms kontor, visar han mig ett fotografi som han tog i Venezuela av anakondahanar som är slingrade runt varandra. Det är en fängslande syn. Han förklarar att det är ett nystan av parningsvilliga ormar, något som också kallas ormgrop eller ormknut. (Se fotot på sidan 26.) ”Någonstans inuti detta nystan finns det en hona. En gång fann vi 13 hanar som låg slingrade kring en hona — det var ett rekord.”

Slåss hanarna? Det är nog mer som en brottningsmatch i slow motion. De deltagande hanarna försöker pressa ut de andra och själva komma i position för att para sig med honan. Matchen kan pågå så länge som två till fyra veckor. Vem vinner? Den snabbaste (den hane som finner honan först), den bäst rustade (den hane som producerar mest sädesvätska) eller den starkaste (den hane som får övertaget)? Forskarna hoppas finna svaren inom kort.

Vid slutet av eftermiddagen tackar jag min guide för denna fängslande rundvandring. Medan jag åker tillbaka till mitt kontor, tänker jag tillbaka på det jag har fått lära mig. Jag delar visserligen inte biologen Jesús Rivas uppfattning att ”anakondor är kul”, men jag erkänner att anakondan verkligen fångade min uppmärksamhet. Medan forskare fortsätter att spåra anakondor i naturen kommer det att bli intressant att få veta om vi kan skinna dessa jättelika ormar på fler fascinerande hemligheter.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

Fältstudien av anakondor i Venezuela

[Bild på sidan 25]

William Holmstrom

[Bild på sidan 26]

Ett nystan av anakondor